Skellefteå är regerande svenska mästare och ett av SHL:s allra bästa lag. Det syntes också stundtals på Hovet.
Enskilda prestationer från bortalagets spelare vittnade ganska tydligt om skillnaden mellan de här två lagen.
Det finns en ocean av kvalitet mellan Skellefteå och Djurgården på de flesta positioner.
Undantaget är målvaktssidan, där Magnus Hellberg i vanlig ordning är A och O för Djurgårdens möjligheter att lyckas den här säsongen.
Ändå var Djurgården målmässigt med i matchen en bra bit in i den andra perioden.
Sedan kom Per Lindholm och gjorde det som vi har sett honom göra så många gånger tidigare. En till synes enkel prestation och plötsligt stod det 1–3 på tavlan och flera spelare i hemmalaget stod stilla och stirrade. Typiskt för ett lag utan självförtroende.
Och det är egentligen inte förlusten i sig som oroar mest för Djurgårdens del. Det är att man fortfarande ser ut som ett lag som står och stampar.
Veckorna går, matcherna blir fler, men vad är det egentligen som har blivit bättre?
Det här laget kommer inte bli något välspelande piano
Jag tänker inte påstå att jag vet exakt vilka justeringar Robert Kimby har gjort i spelsystemet under säsongens gång.
Men känslan är fortfarande att han inte riktigt har övergett grundtanken om att Djurgården ska vara ett spelande lag.
Och jag kan inte få in det i skallen.
Vi närmar oss 20 matcher in i säsongen. Den här upplagan av Djurgården kommer inte helt plötsligt att förvandlas till ett välspelande piano som kan spela ut sina motståndare.
Det är inte den typen av lag man har byggt ihop.
Det här är i grunden ett hårt arbetande lag. Ett lag som måste leva på intensitet, enkelhet, fysik och en förmåga att göra livet jobbigt för motståndarna.
Inte ett lag som kan luta sig tillbaka mot ett finfint offensivt snickeri.
Ändå ser vi gång på gång hur Djurgården försöker spela en hockey som spelarmaterialet inte riktigt klarar av att genomföra.
Det blir krampaktigt. Man kommer ingenstans. Anfallen fastnar och det är alldeles för sällan som motståndarna tvingas hantera längre perioder av tryck i egen zon.
Och låt mig vara tydlig med en sak.
Jag tycker inte att det här handlar om spelare som inte försöker eller inte sliter arslet av sig.
Tvärtom.
Men när ett lag arbetar så hårt utan att få särskilt mycket betalt för det måste man börja fundera på om problemet sitter någon annanstans.
Dags att dra i handbromsen
Det är här jag tycker att Kimby och Djurgården måste fatta ett beslut.
Dra i handbromsen ordentligt.
Släpp prestigen i hur hockeyn ska spelas och börja anpassa den efter vad den här spelartruppen faktiskt har för förutsättningar.
Flytta pucken så snabbt och enkelt som möjligt genom mittzonen och ner i offensiv zon.
Det spelar egentligen ingen roll hur den kommer dit.
Väl där ska Djurgården vara jobbigt att möta. Vinna närkamper, sätta press, skapa trafik framför mål och hitta offensiv genom hårt arbete.
Och bakom allt detta måste det finnas en trygg defensiv struktur.
Det är egentligen först då vi kan börja prata om den där rätt uttjatade termen järnkaminshockey.
Jag säger inte att det här är någon revolutionerande lösning som kommer att förvandla Djurgården till ett topplag.
Men jag tror att det är en betydligt rimligare väg framåt än att fortsätta försöka utveckla ett spel som snart 20 matcher in i säsongen fortfarande inte fungerar.
Nu närmar sig matcherna som kan avgöra allt
Det riktigt intressanta är vad som väntar framöver.
Först Luleå på lördag.
Sedan Växjö och Malmö på bortaplan.
Tre tuffa matcher där Djurgården på något sätt måste försöka hitta tillbaka till en bättre känsla och ett större självförtroende.
För därefter kommer en period som jag tror kan bli helt avgörande för hur den här säsongen utvecklar sig.
I tur och ordning väntarr Björklöven, Timrå och Linköping.
Tre matcher där Djurgården måste leverera. Tre matcher där det måste komma poäng.
Och framför allt tre matcher där vi måste få se ett lag som börjar hitta en identitet och ett sätt att vinna hockeymatcher.
Det är därför jag menar att de kommande veckorna kan bli så betydelsefulla.
Djurgården har tre matcher på sig att försöka bygga upp någonting inför den här perioden och hitta nån form av trygghet i det man ska göra där ute.
Att få spelarna att känna att det finns en väg framåt.
Men för att lyckas med det tror jag att det krävs betydligt större förändringar än de vi har sett hittills.
Hur länge kan Djurgården vänta?
För någonstans närmar vi oss också en punkt där frågan blir större än hur Djurgården ska spela hockey.
Den kommer att handla om Robert Kimbys framtid.
Jag säger inte att Djurgården ska sparka sin huvudtränare i morgon.
Men hur länge kan man fortsätta på samma väg utan att se några tydliga tecken på utveckling?
Hur länge kan man vänta på att ett spelsystem ska börja fungera när så mycket talar för att spelarmaterialet inte är anpassat för det?
Och framför allt: Hur många viktiga poäng har Djurgården råd att tappa medan man väntar?
Det är frågor som klubbledningen förr eller senare måste ställa sig.
Jag tror fortfarande att det finns en väg framåt för det här laget. Men då måste man också våga konstatera att den ursprungliga planen inte har fungerat.
Lägga prestigen åt sidan och börja om från grunden med ett betydligt enklare sätt att spela hockey.
För om Djurgården fortsätter på samma sätt och kliver in i matcherna mot Björklöven, Timrå och Linköping utan att ha hittat någonting som liknar en fungerande identitet, då kan den perioden bli brutal.
Inte bara för Djurgårdens tabelläge.
Utan också för Robert Kimby.
För någonstans går gränsen mellan att ha tålamod med en tränare och att vänta för länge på en förändring som aldrig kommer.