Överlevde tre knivhugg – ettantränarens osannolika resa

Det finns en smått legendarisk historia från Jimmy Komulainens första år som seniorcoach. Som 28-åring år 2010 tog han sig an division 3-laget Skillingaryd. En klubb som satsade på att gå upp till division 2 och som ett steg på vägen skulle man köra hårt under försäsongen.
– Jag tror vi hade en trupp på över 30 spelare. Vi var ganska tydliga med att vi skulle ta ut en trupp på 20 spelare och två målvakter. Så vi sa att det gällde att visa att man ville vara med, berättar Jimmy Komulainen.

När sommarträningen drog igång så var man i en idrottshall i Skillingaryd och med tanke på att man var så många deltagare så körde man stationsträning.

– Man kan väl säga att det var lite blandade nivåer på spelarna. Men vi hade en kille som heter Felix Mattsson och han var ganska tränad och han drog igång ett ganska högt tempo och så var det då ett gäng som skulle haka på och det var ju de här berömda grodhoppen…Efter en kvart så ligger det typ tio spelare på läktaren och jag frågade hur det var med dem och de svarade att de hade ont i benen men att de ville visa vad de gick för.

Dagen därpå ringer Skillingaryds ordförande till den nybakade a-lagstränaren.
– “Jimmy, det är sju spelare inlagda på sjukhus”. Jag trodde ju att de hade varit med om en olycka eller något. Jag satte mig i bilen och åkte ner till Värnamo sjukhus och när jag kom upp på den här avdelningen så kommer läkaren och tar in mig på sitt kontor och frågar om vi kör med otillåtna preparat. Jag blev ju chockad och svarade såklart nej.

Läkaren menade på att det var onormala värden hos spelarna.
– De hade sprängt lårmusklerna och kissade blod. Alltså. Det blev en sån jävla cirkus med media och allt möjligt.

Bra start på första a-lags-giget?
– (Skratt). De brukar ju säga att all PR är bra PR. Jag blev kallad demoncoachen och allt möjligt.

Är det ett rykte som följt med dig sedan dess?
– Nja. Det är väl någon av de gamla rävarna som hintar om det ibland. Men historien är nog rätt begravd nu.

Det blev en säsong i Skillingaryd innan han återvände till HC Dalen där han plockade upp juniorlaget till den näst högsta serien på juniornivå. Han efterträdde en viss Johan Lindbom som skulle ta över klubbens a-lag.
– Jag kommer aldrig glömma vad han sa när jag skrev på. “Gör vad du kan för jag tar med mig hela stommen upp till a-laget”, berättar Jimmy Komulainen och skrattar åt minnet.

Framgången med Dalenjuniorerna tog honom tillbaka till moderklubben HV71 där han under två säsonger var assisterande coach för U18-laget. Efter två säsonger i Motala så har han de sju senaste åren tränat lag i Norge. Första uppdraget var i Skien där han och en finsk tränare skulle bygga upp klubbens juniororganisation.
– Det gick väldigt bra och jag tror det var runt 60 spelare i juniorlagen under mitt sista år. Så då fick jag erbjudande om att kliva in i Lillehammer i högstaligan i Norge, berättar han och fortsätter:
– Med facit i hand så skulle jag nog ha väntat med att kliva in i de riktigt höga ligorna. Jag hade väl inte riktigt den erfarenheten som krävdes för att stå emot de här toppspelarnas... Det är svårt att sätta ord på det, men jag skulle nog lugnat mig kanske några år innan jag gick upp på den nivån. Men jag var ivrig, jag ville som alla andra framåt och testa. 

Därefter gick färden vidare till nordligaste Norge och Tromsö som han var med om att plocka upp i andraligan för några år sedan. 

– Tre år uppe i Tromsö kan jag säga sög ganska mycket energi ur mig. Jag kände väl någonstans att om jag skulle hitta glädjen och passionen igen så måste jag ta mig därifrån. Direkt efter att vi hade klarat kvalet så satte jag mig på bussen hem till Huskvarna. 

Där och då fanns det inga direkta planer på att kasta sig in i något nytt hockeyjobb. Jimmy Komulainen berättar att han ville få lite distans. Men så började han prata med Tranås klubbchef Stefan Fransson och en låga tändes igen.
– Efter de samtalen och efter att jag pratat med huvudtränaren Jussi Salo så kände jag omgående att de här personerna vill jag jobba med. 

Du och Jussi Salo, hur kompletterar ni varandra?

– Vi har en god dialog hela tiden. Det känns som att Jussi vill att jag ska få kliva fram och jag kommer få ta mycket ansvar. Jag tycker spelidéerna han har och laget vi har fått ihop här nu med “Frasse” ser fruktansvärt spännande ut. Det var längesedan jag kände en sådan glädje och passion inför en säsong.

Han hyllar också stämningen i och runt klubben som han upplever som familjär.
– Det är många föreningar man har varit i där det varit mycket gnäll och avundsjuka hit och dit. Men här upplever jag det precis tvärtom och det är mycket glädje kring det hela.

Hur är Jimmy Komulainen som tränare numera?
– Jag är en tränare som kräver att spelarna kommer till hallen och gör jobbet, gör det extra för både sig själv och laget. Dels för att utvecklas individuellt, men också för att laget och föreningen ska kunna gå framåt. Jag ställer stora krav på att man är påkopplad och professionell i sin roll. Givetvis så ska man få vara människa också och kunna göra fel ibland. Men jag tycker man kan kräva att en spelare ska kunna vara där till hundra procent och göra sitt bästa. Sedan kan alla ha tyngre dagar med att man exempelvis har ont någonstans eller att något annat har hänt i livet.

Att livet inte alltid flyter på vet Jimmy Komulainen kanske mer än de flesta. Sommaren 2012 blev han så svårt knivskuren att hans tillstånd var livshotande.
– Ja, alltså. Det är länge sedan nu. Men det är klart att det finns någonstans där i bakhuvudet. Men, vad ska man säga. Jag har ju vuxit upp med det här traditionella finska. Sisu och allt det här. Så det har faktiskt inte varit så himla jobbigt. Då var det nog värre för min kompis som var med. Han tog det hårdare.

Jimmy Komulainen fortsätter:
– Men det är klart att det var en tuff period när man fick höra att det var så pass nära så att de fick använda defibrillator i ambulansen. Det sätter ju sina spår och man kanske försöker se livet på ett annat sätt. Njuta varje dag, för man vet aldrig. 

Tre knivhugg fick han ta emot, varav ett träffade levern.
– Jag fick ligga på intensiven ett bra tag och de fick inte stopp på blödningen riktigt heller. Men jag har gått vidare nu. Jag har mina tre ärr som minne av det hela.

44-åringen från Huskvarna ser hellre framåt och han säger att han är rejält taggad inför säsongen.
– Nu önskar man ju att man hade en kristallkula så man kunde se hur det gått för oss där framåt våren. Men jag är förväntansfull. Truppen känns ruskigt stark och det finns en glädje och harmoni i truppen som jag tror kan bli värdefull för oss. Men det är en lång resa som ska göras.