Det är en energifylld 24-åring i Tristen Robins som svarar i telefon när Hockeynews ringer upp honom.
Ett träningspass på lite över två timmar har avverkats när intervjun inleds.
– Jag är i Winnipeg just nu, en riktig hockeystad. Det är fantastiskt här. Idag har det blivit styrketräning och ett pass på is, säger Lövens forwardsvärvning.
Låter nice, först måste jag fråga: Jag såg att du delade ett inlägg om Hurricanes Stanley Cup-seger på Instagram. Är du Hurricanes-fan?
– En av mina närmaste polare är Seth Jarvis, så jag hejar på honom. Vilken resa han gjort, helt sjukt...
Berätta om er vänskap.
– Den började när vi spelade midgethockey ihop, ett och ett halvt, två år tillsammans. Sedan har vi kört somrarna ihop ända sedan dess, på ett program här i Winnipeg som heter The Rink. Jag har känt honom i många år – en grymt bra kille. Det var känslosamt att se det hända. Allas dröm är att vinna en Stanley Cup, och att se en av sina närmaste göra det, det är nästan som att man står där bredvid. Sjukt häftigt.
Har ni mycket kontakt?
– När det funkar, han har ett tajt schema såklart. Jag har messat honom en hel del under slutspelet, peppat, önskat lycka till och sagt åt honom att hålla fokus och inte stressa upp sig. Det har varit häftigt att följa.
Hur skulle du sammanfatta hans resa fram till guldet?
– Det har varit upp och ner, absolut. Han har blivit väldigt bra på att hantera motgångarna, och det är jag stolt över. Uthålligheten, att fixa det schemat – att spela hundra matcher på en säsong är galet. Sjukt coolt att se.
Det mentala är nästan en "egen match" i proffshockeyn idag. Hur ser du på det?
– Att hålla sig frisk på och utanför isen och ta hand om kroppen är en stor grej. Är kroppen i form håller man sig förhoppningsvis skadefri, och blir man skadad blir det mentala bara tuffare. Att hålla huvudet starkt och ha ventiler är jätteviktigt – nära vänner, familj, en idrottspsykolog, vad det än är. Allt är bra resurser.
Vi har exempelvis den svenska målvakten Linus Ullmark som berättade om mental ohälsa den här säsongen. Skulle du säga att det fortfarande är tabu att prata om det?
– Det börjar absolut bli vanligare. Med sociala medier och allt som lyfts kring psykisk hälsa tror jag det bara blir mer öppet med åren. Och det är viktigt, för mår man inte bra i huvudet är det extremt svårt att prestera. En stor del är att hålla sig glad och göra saker man gillar utanför rinken. Man måste få njuta av livet.
Hur gör du själv för att hålla huvudet starkt och det mentala i balans?
– Jag står min mamma och min bror väldigt nära, och jag har en fantastisk tjej som stöttar mig. Sedan har jag jobbat med en idrottspsykolog genom åren – Josh Hoetmer, han är grym. Han har jag jobbat med sedan jag spelade med mitt juniorlag i Saskatoon och har även varit involverad i Kanadas JVM-lag. Jag älskar gänget jag vuxit upp med som stöttat mig. De blir extra viktiga nu när jag byter miljö igen.
Så, hur gick det egentligen till när Björklöven kom in i bilden?
– Min agent hörde av sig och sa att han hade ett intresserat lag. Vi bollade fram och tillbaka lite. Jag är otroligt tacksam för chansen och taggad på att komma dit, dra igång, träffa alla och ta nästa kliv i karriären.
Tror du att det blir lättare att ställa om till svensk hockey efter ett år i Tjeckien?
– Svårt att säga, jag har faktiskt inte tänkt så mycket på det. Det galna med tjeckiska ligan är att det finns stora isar, små isar och några mittemellan – väldigt ovanligt. Jag har aldrig varit någonstans där det är så. Men själva omställningen vet jag inte riktigt, jag tror det blir grymt. Jag gillar att spela med mycket fart, så jag känner att det gynnar mig, och att skapa ytor med pucken. Jag är taggad.
Vad fällde till slut avgörandet?
– Att tänka långsiktigt på karriären. Och till och med igår kväll, när jag satt och såg Stanley Cup-avgörandet, jag vill fortfarande vinna en Stanley Cup och spela i NHL. Jag vet att om jag åker över nu och får ett grymt år kan det öppna fler dörrar, och man vet aldrig vad som händer sedan. Det är det långsiktiga målet.
Gjorde du egen research om svenska ligan? Du har ju spelat med många svenskar.
– Jag har faktiskt aldrig träffat en otrevlig svensk haha. Jag har många nära polare som spelar eller har spelat i Sverige, och så fort jag skrivit på messade ett par stycken: "Vad sjukt, vi måste ta en middag." Jag har bara hört grymma saker om ligan och alla lagen. Riktigt taggad.
Du spelade med William Eklund och Magnus Chrona i San Jose. Hur var det?
– Två grymma killar och spelare. Vi var faktiskt kedjekamrater jag och William, ett tag. Eklund är stark på de små ytorna, en otroligt smart spelare som gör alla runt sig bättre och är jättelätt att spela med. Utanför isen är han också en grym kille.
Vilken svensk kompis messade först när du skrev på?
– Jag tror det var Jacob Pettersson. Han skrev: "Robbie, vi måste ta en middag när du kommer till Göteborg." Jag svarade direkt: absolut. Och så messade Magnus Chrona – han och jag står varandra väldigt nära. Han är också taggad, han var precis i Nordamerika och har skrivit på för en klubb i Sverige igen (Brynäs).
Du får väl försöka göra mål på honom.
– Kan inte vänta. Det är allt jag vill...
Lite bakgrund då. Berätta om din pappa Trevor's NHL-jakt - och den berömda San Jose Sharks-jackan.
– Ja, den jackan är jättegammal. Jag backar bandet lite: min pappa skrev på sitt första proffskontrakt med San Jose när han spelade, och fick lite grejer – hoodies, jackor. Han sparade en. När jag växte upp tyckte jag alltid den var cool, för jag gillar retrokläder. Inför draften brukade vi skämta om att jag kanske skulle bli vald av San Jose: "Det vore kul, jag tar bara på mig jackan." Och mycket riktigt – San Jose ropade upp mitt namn. Det första jag tänkte efter att ha kramat mina föräldrar var: "Herregud, jag måste hämta jackan." Så jag gjorde det. Sociala medier älskade det. Ett riktigt fint minne från en stor dag.
Du sa i någon intervju att likheterna mellan dig och din pappa nästan kändes "kopierad" eller ett manus skrivet på förhand...
– Det känns precis så, det är så märkligt. Vi spelade för samma juniorlag också, vilket är helt bisarrt. Väldigt, väldigt bisarrt.
Den här är svår: vad är det bästa pappa lärt dig, på och utanför isen?
– Att aldrig sluta kämpa. Oavsett vad du gör – vaknar du varje morgon och försöker bli lite bättre, vad det än gäller. Blir du lite bättre varje dag, det är målet. Du märker det kanske inte idag eller imorgon, men längs vägen tar du jättekliv från där du stod. På isen är det exakt samma inställning. Man kan aldrig bli för bra på en sak – är du målfarlig, fortsätt jobba på målen, men jobba också på försvarsspelet, puckvinsterna om du är ytter, tekningarna om du är center.
– Blir du vass på varje del av spelet blir du bara mer värdefull och får fler chanser.
Jag läste att din pappa sålde huset och flyttade familjen till Brandon. När förstod du vad de offrade för dig?
– Det var tufft under uppväxten, absolut. Jag flyttade hemifrån när jag var 14, 15 för att flytta till en annan stad och spela hockey utan familjen, för där vi kom ifrån var en liten håla och hockeyn var inte särskilt närvarande. Man fick resa för att möta bättre spelare och bättre ligor. Det är en del av mina föräldrars uppoffring – det kostade massor av tid och pengar, och jag var otroligt tacksam för den chansen. Det var faktiskt så jag hamnade i Winnipeg på utvecklingsprogrammet, The Rink. Jag togs in i ett av deras lag, och jag tror det var där karriären började rulla på riktigt. Jag tänkte: "Okej, nu kör vi. Jag vill att det här ska bli något."
– Den uppoffringen från dem har verkligen burit mig och tagit mig dit jag är.
Vad var det tuffaste med att byta miljö och lämna en plats du hunnit rota dig på?
– Som ung är det jättesvårt att flytta hemifrån, man får hemlängtan. När man är 14, 15, kanske 16 och aldrig bott borta – det är nog det största svårigheten. Men jag fick mogna ganska snabbt eftersom jag bodde själv eller hos en annan familj. Och jag lärde mig uppskatta tiden med vänner och familj, för under säsongen är hockeyn mitt jobb och jag vill lyckas med allt jag gör. Sedan, på sommaren, är det då man får njuta av tiden med dem man saknar under säsongen.
Du var orankad tidigt och spelade dig upp inför draften. Kände du dig underskattad i början?
– Det är kanske inte upp till mig att avgöra. Men jag visste vad jag gick för. Jag vet att jag är en grym spelare, jag känner min skicklighet. Draftåret blev ett kvitto – inte bara för mig själv utan för hela hockeyvärlden – på att om man fortsätter kämpa, även när saker svänger snabbt, så blir man uppmärksammad på en månad eller två. Jag fick ett riktigt bra år och draftades högt till en bra organisation (San Jose). Jag var en late blommar och behövde tid på mig att växa och mogna.
Vad var det som klickade när du tog klivet?
– Ärligt talat, bara att jag till slut fick chansen. Får du en möjlighet och förvaltar den, vilket jag gjorde.
Vilken motgång var tuffast att resa sig från, och som format dig?
– Det finns ett par saker jag är rätt bitter över. Ett är JVM. Jag blev inbjuden till lägret, tror det var topp 40, men det var mitt under covid. Jag fick inbjudan och skulle precis börja prata om resan dit, och ett par dagar senare kom ett nytt mejl: "Tyvärr, vi drar ner truppen ännu mer, till topp 35 – du kom inte med." Jag tänkte: "Skämtar ni?" Jag fick inte ens chansen att vara reserv. Det surade jag på rejält. Sedan ville jag bevisa motsatsen och få en stark start på proffskarriären. Och sen var mycket upp och ner i San Jose – det gav mig en del lärdomar. När det inte gick min väg gällde det att hålla fast vid planen, inte bli för förbannad och negativ och börja hata allt. Det leder ingenstans. Hålla sig positiv, åka till rinken och jobba stenhårt – man vet aldrig vart det tar en.
Jag hittade att du varit engagerad i Hockey Gives Blood. Hur kom det sig, och varför betyder det något för dig?
– Hockey Gives Blood är en stiftelse för att ge blod, ett samarbete med många nordamerikanska hockeyspelare, helt ambassadörsbaserat. De kan höra av sig till dig eller du till dem, och de är jättetrevliga och flexibla. Det de vill är att sprida ordet om hur viktigt det är att ge blod. Jag tycker det är coolt att göra sånt – ge tillbaka till samhället, besöka fans, och visa folk att man i slutändan bara är en människa som alla andra. Att möta dem som hejar på en och bryr sig.
Vad ser du mest fram emot med Björklöven?
– Förutom att göra mål på Magnus Chrona i SHL haha, så är det framför allt upplevelsen. Det är en av världens bästa ligor, så att njuta av varje sekund, det vill jag göra. Göra mål och bidra. Jag älskar att träffa nytt folk och lära mig nya saker, och jag vill gärna snappa upp lite svenska, för min är inte direkt bra, haha. Det är ett knepigt språk, men jag är taggad på att lära mig.
Vad var ditt första intryck av Per Kenttä?
– Mitt första intryck var jättebra. Vi hade ett grymt samtal i telefon, och jag tror han gillade några av mina svar. Jag gillar att skämta lite, men jag ville att han skulle veta att jag är dödsallvarlig med det jag gör. Jag är en positiv person och håller det gärna lätt, men i slutändan jobbar jag stenhårt och gör allt jag kan för att lyckas, och det tror jag han uppskattade. Jag har hört fantastiska saker och är taggad på att jobba under honom, ställa frågor, lära mig och bli en viktig del av det omklädningsrummet kopplat till ledarskap, säger Tristen Robins.
FAKTA/Tristen Robins
Född: 15 november 2001
Födelseort: London, Storbritannien
Nationalitet: Kanada/England
Position: Center
Skjuter: Höger
Längd/vikt: 178 cm/80 kg
Draftad: San Jose Sharks, runda 2, nummer 56, 2020
Kontrakt: IF Björklöven till 2026/27
Tidigare klubbar:
