Lindquist: Vilka är nästa 10 på NHL:s bästa någonsin-listan?

Zdeno Chara 

Chara var en spelare som många nämnde som en spelare de hade velat se på den första listan, och sättet han fortsätter att leverera upp i åldern gör inte direkt de anspråken svagare.

Betänk att han är en 41-årig jätte som aldrig varit någon skridskovirtuos och ändå hittar ett sätt att vara effektiv i en liga som som på några år puttat ut flertalet spelare yngre än Chara för att tempot blivit alldeles för högt. Det är egentligen rakt igenom fantastiskt. 

Och det adderar bara till ett enastående arv. Han kjaptenade Boston till Stanley Cup 2011 och var över tid var en av ligans absolut bästa backar - han har fem finalplatser i Norris-omröstningen i karriären och ytterligare två topp fem-placeringar.

Nu blev det bara en Norris för honom, men det är väl mer Nicklas Lidströms än hans eget fel. 

Kan Chara hålla sig kvar i ligan några år till, som han säger att han avser att göra, så har han både en fantastisk peak och en nästan orimlig uthållighet i karriären som skulle kunna ta honom in här. 

Foto: Bildbyrån. 

Patrice Bergeron

Härom veckan så skrev jag att Patrice Bergeron har den där x-faktorn, det som på något sätt höjer honom över mängden och sätter honom på en piedestal som bara är förunnad ett par spelare per generation. Därför hör han också hemma på en sådan här lista, även fast han saknar massiva poängtotaler och de största individuella troféerna.

För ytterligare förklaring till hans storhet så finns länken till den texten längst ner i den här spalten.

Foto: Bildbyrån.

Erik Karlsson

Erik Karlsson är den bästa backen i sin generation, och han har förtjänat den titeln med en enormt spektakulär spelstil som etsar sig fast i folks minnen. Det är möjligt att vi redan har sett Eriks absoluta peak (min gissning är att slutspelets 2017 var just det) men det betyder inte att hans tid som världsback är förbi. Faktum är att hans spel den här säsongen gör honom aktuell för en femte finalplats i Norris-omröstningen.

Jag tycker helt ärligt att Erik hade gjort nog för att vara med i 100 största-diskussionen redan 2017 och han kommer bara att addera till det arvet.

Karlsson är given.

Foto: Bildbyrån.

Henrik Lundqvist

Henrik Lundqvist är sin eras bästa målvakt och det är egentligen inte riktigt nära. Han inledde sin karriär med makalösa tio raka säsonger med minst topp sex-placeringar i Vezina-omröstning (hälften var pallplatser, varav en seger) och det skvallrar om en konsekvent hög nivå som visat så svårt för målvakter att uppnå.

Han har inte samma extrema topp som Carey Price som vann en Hart 2016, men Henke har en finalplats i den omröstningen och hans leverans övertid överglänser Prices med marginal. 

Ovanpå det så är Lundqvist en spelare med konsekvent bra slutspelsresultat (han har till exempel högre räddningsprocent i slutspel än i grundserie) och sättet han våldat ett Rangers utan andra stjärnor till någon form av utmanarstatus är enormt imponerande.

Stanley Cup eller inte, han ska in på en sådan här lista. 

Foto: Bildbyrån.

Auston Matthews

Det är enormt svår att sätta prognoser på aktiva spelare som är alldeles i början av sina karriärer, men för mig så står Matthews verkligen ut. Än så länge verkar han ha en nivå till i sig jämfört med andra unga supertalanger som Patrick Laine och Jack Eichel, och dessutom befinner han sig i en miljö där han kommer ha enormt bra förutsättningar att lyckas – både i att producera massiva totaler på egen hand och att nå stora framgånger i slutspel. 

Han får bli mitt bet som den ena valpen. Den andra kan ni nog gissa er till.

Foto: Bildbyrån.

Connor McDavid 

McDavid kommer vara 31 när den här listan publiceras och givet att han redan vunnit två poängligasegrar och en Hart innan hans traditionella prime ens börjat så kan vi nog anta att meritlistan kommer vara tillräckligt stor då, utöver den enorma wow-faktorn han har som bara förhöjer chanserna till en plats på en sådan här lista. 

Det finns en hel massa frågetecken kring hur många Stanley Cup-titlar McDavid kommer att kunna ta hem på grund av det misslyckade lagbygget. Toews/Kane gjorde sitt tredje år i ligan när de vann sin första titel, Crosby och Malkin var på år fyra/tre och för McDavid som nu gör sin fjärde säsong så känns det ganska uppenbart att han inte kommer följa den tidslinjen.

Det är dock oväsentligt för den här diskussionen – bara en skada i nivå med en krokodilattack eller värre kan hindra honom att förtjäna en plats på den här listan 2027.

Foto: Bildbyrån.

Jarome Iginla 

Till en sådan här lista använder jag samma parametrar som till Hall of Fame – de två viktigaste parametrarna är kvantitet och kvalitet. Tydligt, eller hur?

Vad jag menar med det är att en spelare som gjort över 1000 matcher och hållit en hög nivå över merparten av den tiden, i kombination med under sin peak ha varit en av de bästa i världens är mer eller mindre givna i Hall of Fame.

Till Hall of Fame kan man ta sig utan att kryssa i båda boxarna, men det blir väldigt svårt att ta sig in på den här listan utan att göra det.

En som gör det är Jarome Iginla. Han gjorde över 500 mål och 1000 poäng trots att han hade sina prime-år i dödpuckerans absoluta peak, och i ett par säsonger var han ligans största stjärna. Han måste ha varit snubblande nära den första listan och jag tror att man skulle hitta ett sätt att göra plats för honom om den gjordes om. 

Foto: Bildbyrån.

Joe Thornton 

Den förre MVP-vinnaren Thornton lär avsluta den här säsongen som tidernas 14:e bästa poängplockare någonsin – och tar man hänsyn till under vilken tid han har gjort de här poängen så blir det ännu mer imponerande. 

När jag skriver det här åtta genom alla tider i era-anpassade poäng, alltså hockey-reference.com:s modell för att jämna ut poängtotaler baserat på vilken tid de gjordes i.

Även om det inte blir någon Stanley Cup i karriären så vore han, i egenskap av en de absolut bästa passningsläggare som levt, helt given här. 

Och man kan absolut argumentera för att han skulle ha varit med på listan – en väldigt bra och enkel jämförelse är Adam Oates, som liksom Thornton är en av bästa playmakers vi sett.

När listan offentliggjorts var Thornton bara 50 karriärpoäng bakom den också Stanley Cup-löse Oates, men Thornton poäng har kommit under mer tillknäppta eror – och Thorntons högstanivå har utan tvekan varit högre. 

Medan Oates som bäst kan stoltsera med en fjärdeplats i Hart-omröstning (och i övrigt bara har en tolfte- och sjuttonde-plats) så hade Thornton redan då utöver att ha vunnit priset också en fjärdeplats, två femteplatser, en sjätteplats, en niondeplats och ytterligare och ytterligare tre säsonger där han placerat sig utanför topp tio men likväl fått MVP-röster.

Och det var bara i relation till en väldigt jämförbar spelare. Thornton är en absolut legendar.

Foto: Bildbyrån.

Evgeni Malkin

Evgeni Malkin skulle ha varit med på den första listan, så är det bara. Redan då hade han vunnit en Hart och en Conn Smythe, två Stanley Cup och två poängligasegrar och på det hela taget visat upp en högstanivå som är jämförbar med exakt varenda spelare under hans era.

Du hade kunnat argumentera för honom över hela Chicago-trion Kane, Toews och Keith (med all rätt) och  han hade också kunnat gå före pensionerade forwards som Joe Nieuwendyk och Pat LaFontaine och förmodligen ett gäng till också.

Sedan dess har han adderat ett par 100 poäng (han är över 1000 innan den här säsongen är över) och varit instrumental i ytterligare en Stanley Cup-seger.

Crosby och Ovechkin är vad dom är, men det finns goda argument för att det här är lönetakserans tredje största spelare.

Foto: Bildbyrån.

***

Mr 101, som Malkin kallats sedan den första listan släpptes, ser ni i NHL-studion på söndag. Hans Penguins tar sig an Rangers och det ramas in av oss med start 18.00. Perfekt slut på helgen.

Utlovar en liten silly rapport från undertecknad i sagda sändning.

***

Jag funderade länge och väl på om jag kunde göra plats för Daniel och Henrik på den här listan. Man skulle med lätthet kunna hitta starka argument för att till exempel peta Chara och Bergeron till förmån för dem.

Till sist och slut faller det dock nog på att deras karriärer lyfte så sent, och därför har de inte riktigt de massiva tomaterna som till exempel Thornton och Iginla. De har inte heller någon Stanley Cup, och även fast det inte är ett kriterium för en sådan här lista så kan det däremot vara ett avgörande plus i kanten – när man pratar om en spelares storhet så tycker jag inte att man helt och hållit kan blunda för om de uppnått det ultimata målet med den här sporten, även om sådana saker ibland kan vara svåra för sagda spelare att påverka.

På tal om spelare som har vunnit så var Drew Doughty och Anze Kopitar också länge med i min inre diskussion. 

***

Förmodligen kommer någon annan valp utöver de två jag har med göra sig omöjlig att förbise i en sådan här rankning om åtta år. Det är dock lite för svårt att sia i det just nu. Patrick Laine och Jack Eichel är sådana, och det är faktiskt inte heller helt omöjligt att Elias Pettersson eller Rasmus Dahlin skulle kunna spela sig till en sådan status.

Jag fegar dock lite och går inte så långt i mitt spekulerande. 

***

I Hockeyklubben på måndag så kommer jag lämna en rapport om en av ligans hetaste målvakter: Jacob Markström. Han har burit Canucks länge och så även i veckan.

I måndags var Markström så pass skadad att han inte kunde spela, men när hans ersättare Mikey DiPietro (som gjorde sin första NHL-match) blev skjuten till ett såll av San Jose så kastade Canucks in Markström back to back på onsdag och torsdag.

Han släppte en puck förbi sig i förlusten mot Anaheim på onsdagen och ledde sedan Canucks till en straffseger mot LA efter 35 räddning.

Krigare. 

Ovanpå det så kommer en intervju med Gary Bettman om NHL:s syn på internationella tävlingar. 

Detta bör ni kika på!

***

Vancouver var här i dagarna och det är onekligen fascinerande att följa Elias Pettersson. Han är inte de stora känsloyttringarnas man vid sidan av isen, men desto mer på isen.

Fascinerande sekvens mot Anaheim i onsdags då Elias i forechecken stressade sin back till ett forcerat pass mot ytan yta där Brock Boeser borde att ha fyllt på. Boeser sov lite i forechecken och Ducks tog sig ur situationen, och Elias viftade frustrerat mot Boeser under pågående spel.

Mot Kings fick vi se lite smäll i sarg när ett powerplay inte alls gick som han ville. 

Det finns så klart två sidor av det här myntet. Något Elias kommer behöva lära sig att acceptera att han på klubblagsnivå förmodligen inte kommer att spela med någon som tänker spelet lika bra som honom, och ibland kommer lagkompisar tänka fel på ett sätt som han inte kan relatera till.

Det härliga med det hela är så klart den där enorma tjurigheten. Och Elias är grinig på rätt sätt. Sekvensen efter Boesers missade forecheck tog han till exempel tag i saken på egen hand, gjorde sin försvarare och våldade så när in ett handledsskott.

***

Skrev på Twitter i veckan att jag försökt bromsa lite haussen, men när man ser Elias live så här så rycks man med. Han gör så många otroligt spektakulära och smarta saker som aldrig hamnar i highlightspaketen som kommer ut efter matcher.

***

Oförståelig sak med Vancouvers PP: Elias är inte en av spelarnas som transporter puck eller finns som alternativ till droppet när man ska ta sig in i zon. För mig är han perfekt som första våg. Låt han göra sin gubbe om han kan, annars kan han bara släppa bak den (och skiter det sig har han understöd).

***

En av svensk musikhistorias främsta rader hämtar vi från Rallys Björn Motherfucker: ”Jag känner ingen ånger för jag har mina kalsonger”. Kände att jag var tvungen att få det ur mig.

***

Boston var i stan ikväll och vill bara ge en liten ryggdunk till Joakim Nordström som gör ett oerhört solitt arbete i en oglamorös roll. Han har gjort ett bra jobb med att karva ut en NHL-karriär åt sig själv.

***

Texten om Bergeron (och andra respekterade spelare): https://hockeynews.se/columns/6747/

Kvällens/nattens NHL-matcher