När den schweiziske forwarden Andro Kaderli, 20, för två år sedan packade väskan för att flytta till Sverige och Leksand var det med både nervositet och beslutsamhet. I dag har han etablerat sig som en av klubbens mest lovande unga spelare, men vägen dit var långt ifrån enkel.
– Först ville jag inte göra det, men alla sa att man bara får en chans, så ta den. Du kan alltid komma tillbaka. Först tvekade jag, men sen tänkte jag: nu eller aldrig. Så jag gjorde det, säger Kaderli.
Steget till Sverige började med ett oväntat meddelande efter U18-VM.
– Jag spelade U18-VM och hade ingen agent eller något. Sen hörde en agent av sig till mig, och han nämnde Leksand direkt. Han sa att han hade en plats för mig i Sverige om jag ville.
Agenten hade även Lian Bichsel som spelare, och kontakten mellan landsmännen gjorde flytten enklare.
– Han sa att det är ett väldigt sammansvetsat och familjärt lag. Bara bra saker, egentligen.
Men ankomsten till Dalarna blev en prövning. Första tiden var ingen dans på rosor.
– Det var en av mina tuffaste månader. Jag kom hit ensam, så jag hade inte mina föräldrar här. Självklart hade jag stöd via telefon, men det var väldigt svårt. Jag hade Jesper (Ollas) och ”Bema” (Jörgen Bemström) som stöttade mig, och såklart alla spelarna också. Det hjälpte mycket.
Vad var tuffast?
– Att komma hem och ingen är där att prata med. Du måste laga mat själv, städa, sova ensam. Det var nog det tuffaste, att inte ha någon hemma.
När lagkamraterna åkte hem på lediga helger blev det tyst i lägenheten.
– Jag var ganska mycket ensam men de lediga helgerna var värst. Då hade jag inget att göra, jag var bara ensam hemma. De flesta killarna åkte hem, så det var svårt att hitta på något. Vad jag gjorde? Gick en promenad eller något. Spelade tv-spel eller kollade på film. Det var en ganska tråkig tid.
I dag ser vardagen ljusare ut.
– Ja, mycket bättre. Nu har Victor (Johansson) gått till Oskarshamn, han var min närmaste vän. Vi får se vad som händer på lediga helger nu, haha.
Den här säsongen har 20-åringen fått chansen i A-laget och tagit den, och det rejält.
– Det har gått ganska bra. Jag trodde inte jag skulle få så mycket istid, så det är kul att ha förtroendet från tränarna. Jag kan inte klaga. Det är ungefär samma spelsystem som vi hade i juniorlaget, så det är ingen stor skillnad för mig. Jag gillar att gå hårt varje byte och ge allt.
Det är inte bara Kaderli som fått chans i år fått chans i A-laget. Kedjekompisen Tinus Luc Koblar, Zaki Crookes och på senaste tid August Lissel har getts en plats av Johan Hedberg.
– I karriären kommer det alltid en punkt när man måste ta steget. Självklart är man ung, men man är ett lag. Alla har varit unga spelare någon gång. Man ger sitt bästa varje träning och match, och det är klart att det är skönt att ha andra unga också. Vi har gjort det bra hittills, tycker jag.
Jag måste också fråga om ditt nummer. Du spelar med nummer 5, ganska ovanligt för en forward.
– Jag fick det bara förra säsongen när jag kom upp. Jag valde det inte själv, men jag tänkte: varför inte? Det är något speciellt. Jag spelar inte för numret, jag spelar för laget. Det spelar ingen stor roll.
Men det passar dig ändå – när man ser en forward med det numret tänker man att han gillar att spela fysiskt.
– Ja, det kan också stämma. Om någon ser mig vet de att nummer 5 är på väg.
