Innan ni börjar läsa den här texten ska ni veta en sak. Det är mycket möjligt att den här intervjun går i dur. Att det här och där kommer sippra igenom att undertecknad tycker att den här nye bitige – observera bitige – backen Leksand lagt vantarna på, kittlar lite extra.
Dels för att en stor, fysisk back med ”ic” som avslutning på sitt efternamn väcker varma känslor i LIF-land, dels för att han verkar vara en himla trevlig prick och sist men inte minst hans förmåga att ge komplimanger. Mer om det senare.
Vi börjar med de omtalade testerna i gymmet. Leksands nye backbjässe krossade alla i bänkpress när han hivade upp 140 kilo i luften.
– Hehe, ja, det har ju blivit lite uppmärksammat, säger Milosevic och ler. Jag har nog mer i mig än det också. Om jag får ett par somrar till på mig, så ska det bli riktigt respektabelt.
Hade du räknat med att du skulle leverera så pass bra direkt i gymmet?
– Nja, kanske inte. Jag har inte kört så mycket bänk de senaste två åren i Karlskoga. Men det finns lite muskelminne kvar från tiden i Frölunda. Där körde vi mycket bänk. Det är alltid kul att få till ett PB.
Men det var inte bara i bänkpress som det gick bra?
– Stående längd var personbästa med tio cm. VO2 var väl rätt bra. Sen är jag hyfsad på sprinterna för att vara så stor. Jag har i stort sett förbättrat mig på allt. Jag är nöjd med den här sommaren.
– Jag har haft mycket självförtroende generellt och mått rätt bra. Det är alltid kul att ha presterat bra, men med det kommer press och allt sånt på sig själv också – att göra samma sak här, fast en nivå upp.
Den 192 cm långe och 100 kg tunge backen fick tidigt under fjolåret chansen att visa upp sig i SHL. 21-åringen fick fem matcher med Skellefteå.
– Jag tycker det gick bra. Väldigt bra. Det var kul där uppe. Jag kände ju att jag hängde med mer än väl. Jag vet att vissa tvekar på om de håller eller inte när de kommer från allsvenskan, och det var väl naturligt. Men jag bara körde på, och det var kul att få ett kvitto.
– Tanken var bara tre matcher från början, men så blev det en match till och en match till. Vi vann fyra av fem som jag var med i där. Så man antog ju att de var rätt nöjda, och man kände att man gjorde det bra.
Sen följde en succéartad säsong med Karlskoga i Hockeyallsvenskan. Milosevic vann hela seriens plus/minus-statistik med 27 i pluskolumnen.
– Jag fick en liten självförtroendeboost som höll i sig under hela säsongen egentligen. Jag bara red vidare på det jag gjorde i Skellefteå.
Ringde Leksand tätt inpå Skellefteå-sejouren eller?
– Nej. Eller...
Ganska?
– Haha, ja, hyfsat ändå. Det är väl ingen hemlighet att man ska på rätt tidigt.
Vad sa Leksand som gjorde att du ville hit?
– Först och främst så hörde de, som sagt, av sig rätt tidigt. Jag hade ett väldigt bra samtal med ”Tjomme”. Vi såg på mig på samma sätt. Det känns som en bra ”fit” i uppställningen. Att man kan addera något där.
Båda Stefans föräldrar är från Serbien, och under uppväxten var det inte bara hockey som utövades. Basket och tennis fanns också på agendan.
– Novak Djokovic, du vet, säger han och skrattar.
Starka och tacklande backar med påbrå från Serbien och ”ic” på slutet av efternamnet väcker fina känslor hos många här uppe.
– Jasså?
Har du inte koll på bröderna Bibic?
– Ja, förstås! En av dem sitter ju i C More och ljuger, haha! Den andra har jag inte så bra koll på.
Almen i C More. Alen är ny klubbdirektör i Rögle.
– Ah, okej. Almen har jag lite koll på. Han är väl inte så jävla stor?
Det är sant. Det är mest Alen. Almen var mer lirig men backade väl inte heller.
– När man ser svart kan det hända grejer. Jag är fortfarande rätt ung, så det är mycket impulsivt och inte så mycket rutin alltid. Så när man väl tappar det så... ”jugge-temperamentet”, du vet. Jag vill vinna och gör det som krävs för att vinna. Lite tjuvsmällar och sånt om det behövs.
Hur jobbar du med att det inte ska rinna över på isen?
– Jag har ändå hållit mig rätt bra där. Jag har inte fått många utvisningar. Alltså trippingar, hakningar och någon slashing förstås, men inte sådant där det går över styr och temperamentet tar över. Jag ”stoppar in det bakom örat” och sen tar jag spelaren på ett schyst sätt när läget kommer istället.
Har du några spelare du ser fram emot att tampas lite extra med i SHL?
– Ja, vi mötte halva Brynäs-laget med Karlskoga där i Hockeyallsvenskans semi. Några där har man fan lite otalt med.
Namn?
– Haha, nej, det får du inte! Sen är det ju alltid kul att möta Frölunda. Jag har spelat med typ halva det laget och känner dem bra.
Du mötte aldrig dem med Skellefteå?
– Tyvärr! Jag kommer ihåg när jag fick frågan om att komma till Skellefteå och spela tre matcher. Då kollade jag direkt om någon var mot Frölunda.
Milosevic hade en händelserik sommar. Efter succén i Karlskoga blev han inbjuden till Vancouver Canucks development camp, trots att han är odraftad.
– Det var grymt kul. Det var första gången jag var på något sånt. SHL har ju bra faciliteter, men det där var ju något annat – minst två snäpp till. Hur många som jobbar med laget och vilken kunskap de har. Det var väldigt lärorikt.
Campen bjöd också på ett speciellt möte.
– Jag fick träffa Daniel och Henrik Sedin. De är utvecklingscoacher där, så det var riktigt coolt att skaka hand med dem.
– Överlag så var upplevelsen väldigt speciell. Man satt i taxin från flygplatsen och tänkte ”var fan har jag kommit?”. Man får stanna upp lite och ta in det – det var rätt gött där.
Och när campen var slut, vad hände då? Säger Vancouver typ ”vi hörs”?
– Ja, typ. De sa att de kommer komma och kolla och följa mig, ha kontakt under säsongen och så. Det var ju inte en tryout på det sättet, utan jag såg det mer som att jag blev en erfarenhet rikare och fick bra möjlighet att träna. Man fick se världen lite också, haha.
Om vi hoppar hit till Dalarna då. Vad är dina intryck av det som Johan Hedberg vill göra med det här Leksands-laget?
– So far so good, får jag säga. Johan är rak och tydlig. Det är ingen här som kan missuppfatta vad han vill, vad han menar och hur han vill spela. Det gillar jag. Sen har han ett lugn också, vilket sprider sig.
Hur passar den här hockeyn dig?
– Allt vi gått igenom känner jag igen från Karlskoga-tiden. Det är i princip en identisk playbook som vi har här. Och även från Frölunda. Inget styrspel, utan pressa på och åka mycket skridskor. Det har jag spelat de senaste fyra åren.
Gillar du det?
– Ja, jag tycker det är kul. Det är väl roligare för publiken också att se ett intensivt lag, och det kan upplevas som att man krigar och grisar mer än när man bara ställer upp i mittzon och väntar på motståndarnas misstag. Men det ställer ju mer krav på alla på isen också.
Det är svårare, va?
– Precis. Det är mer åka, och man måste scanna av mycket mer var medspelarna är. Men det har ju gått rätt bra hittills, så jag antar att det passar mig rätt bra.
Under junioråren gjorde han en hel del poäng, men på seniornivå har han helt styrt om sitt spel och blivit en renodlad defensiv back.
– Man får göra det man är bäst på, liksom. Det är det som kommer ta en längst. Det är väl det som har trillat ner nu – att om jag en dag ska över till NHL så ska jag hitta det som är min grej och göra det jävligt bra.
Vad är din ”grej” då?
– Jag själv skulle säga att jag är bra längs med sargerna och att få stopp i spelet, antingen med kroppen eller klubban.
Han ler.
– Sen när man får pucken kan man ju vicka bort en gubbe och sätta upp någon snabbt.
Men vi kommer inte få se några ”coast to coast”-mål?
– Alltså, i fjol gjorde jag ett mål på hela säsongen, och det var ”coast to coast” och blev veckans mål. Så jag har det i mig också, haha!
Jag knäpper en bild – ”gärna bröstet och uppåt så man ser stark ut”, säger Stefan – och börjar sen prata om vilka fysiska backar Leksand haft de senaste åren. Anton Lindholm fastnar vi vid ett tag innan Milosevic plötsligt pekar på mig.
– Men du då, du har väl lirat hockey? Du ser riktigt bitig ut.
Ett skolboksexempel på hur man påverkar en ”objektiv journalist”.
Bara att anteckna för alla hockeyspelare där ute.
