Han bjuder på ett långt snack och börjar med att berätta att han inte känner av den skada han råkade ut för i början av Stanley Cup med Colorado och som gjorde att han tvingades tacka nej till VM-spel.
– Jag hade en trasig magmuskel under slutspelet som jag var tvungen att ta hand om. Jag vill alltid ställa upp för Tre Kronor, inte minst med tanke på att det kändes så bra under säsongen. Den sista halvan och slutspelet kändes verkligen bra, men det är svårt att gå in i en så pass stor turnering och vara skadad. Det är en sak om det händer under turneringens gång, och kämpa sig igenom det, men det finns så många bra spelare och ska jag komma dit och spela på 70 procent, då är man helt enkelt inte tillräckligt bra och effektiv. Speciellt inte det sättet jag spelar på, säger Landeskog, som gillar att utnyttja sin tyngd och styrka och spela fysiskt.
Magmuskeln är läkt och stark.
– Jag var på is lite i slutet av maj och början på juni för att inte försöka tappa alltför mycket utan vara på lite tidigare. Nu har jag gått på is någon vecka tidigare. Det känns skönt. Det är roligt och man blir alltid så jäkla sugen på säsongen när man börjar gå på is. Nu känns det jättebra. Inga problem som helst. Till och med golfsvingen funkar. Ibland, hehe, säger Landeskog.
Under sommaren har han hunnit gifta sig i Kalifornien.
Valde USA som plats för bröllopet
– I och med att hon är från Kanada, Toronto, så kände vi för att köra det neutralt någonstans plus att det gick direktflyg från Stockholm och folk gjorde lite av en semester av det så det var faktiskt jätteroligt. Efter det så har jag verkligen kommit igång med träningen och fokuserat på det. Suget är tillbaka för en ny säsong.
Det blir hans åttonde säsong i NHL. Landeskog har hunnit spela 506 matcher och har gjort 341 poäng (143 mål, 198 assist) och inte förrän i november fyller han 26 år.
– Det har gått fort. Jag känner mig fortfarande som man fortfarande nästan försöker etablera sig. Om man kollar tillbaka känns det inte så länge sedan som man var en ung kille som försökte komma in och lära sig. Nu plötsligt sitter man i omklädningsrummet och jag tror det bara är Eric Johnson som har spelat längre än mig i Colorado. (Semyon) Varlamov och jag kom in samtidigt. Inte för att man är en av de äldre, men man har ändå varit med ett tag. Jag har lyckats hålla mig skadefri och fräsch mesta delen, förklarar Landeskog.
Han tycker att han har blivit jämnare och håller en högre lägstanivå än tidigare. Och med tiden i NHL har han insett hur svårt det är att vinna Stanley Cup.
– Oavsett om det är en VM-turnering, World Cup eller OS eller Stanley Cup. Nu har vi bara gått till slutspel under mina sju säsonger som jag har varit med. Vi gick till slutspel min tredje säsong och nu min sjunde säsong. Första gången jag gick till slutspel kände man att man var inne i det. Nu kommer vi att gå till slutspel varje år, men man inser nu när man har spelat sju år och tiden går, man vet inte hur länge man får hålla på. Det blir svårare och svårare. Nu finns det så jäkla många bra lag i ligan. Det gäller att ta vara på det och inte bara gå in i en säsong och försöka samla på sig matcher under bältet eller spela av en säsong. Det går inte. Alla vill ju vinna Stanley Cup. Det är största målet och drömmen man har. Jag känner mig inte gammal, men att åren går, säger Landeskog som gillar att Colorado som klubb i det stora hela agerat med tålamod under några tuffa år för laget.
Nybyggarandan börjar bära frukt
– Det senaste åren har vi verkligen fått se frukten av en ombyggnad i truppen med några trejder och även med några unga killar som kommit upp och bra draftval. Nu känns det verkligen som vi måste ta nästa steg. Det var en jättebra säsong från vår sida och vi överraskade många, men nu höjs ribban hela tiden. Tålamodet har ändå funnits där. Det känns som att ledningen kan se truppen för vad den är, även för två år sedan då vi hade 48 poäng eller vad vi hade, så kunde de ändå se på det i ett större perspektiv och ha tålamod och inte trycka på knappen och slänga i väg allt vi hade. De har gjort ett riktigt bra jobb, och nu är det, som det alltid är, upp till oss spelare att som lag ta nästa steg och se till att vi fortsätter utvecklas.
Gabriel Landeskog blev NHL:s yngste lagkapten när han som tonåring fick ett C på sin Coloradotröja och tog över efter Milan Hejduk. Sedan har Edmontons Connor McDavid tagit över titeln som yngste NHL-kaptenen genom tiderna.
Hur mycket hamnar du som lagkapten i skottgluggen när resultaten inte blir som önskat?
– Någonstans mitt emellan är man. Du försöker hitta en balansgång i att vara delaktig, men också hålla dig i din egen fil lite grann. Jag är hockeyspelare i grunden och inte någon sportchef så jag ska inte stå där och säga vad de ska göra. Men som kapten får du stå mycket i rampljuset och prata utåt vare sig det är media eller fans eller vad det än är och försöka förmedla hur läget är och hur det känns i laget. Det är något man lärt sig, att ta det ansvaret och det är kul tycker jag.
Gabriel Landeskog var lagkapten redan i TV-pucken och i flera ungdomslandslag. I Nordamerika har det fortsatt i både juniorlaget Kitchener och sedan i Colorado.
– När man är ung vill man snacka, skrika och gå i bräschen, gorma och tagga i gång killarna. Men man lär sig någonstans att det inte är det som det handlar om. Till slut blir det nästan jobbigt. När jag var yngre tror jag det var ett sätt att dels få igång mig själv, dels visa vad man vill. Men det tog inte så lång tid för mig att fatta att det inte är den jag är. Beroende på match och omständigheter så händer det bara automatiskt. Det är en resa att få ha ett C på bröstet. Det finns inget riktigt avslut. Det gäller att fortsätta lära sig, att ha ett öppet sinne för vad som är bäst för gruppen, vad jag behöver och vilken balansgång man ska ha, fokusera på sig själv eller på gruppen, säger Landeskog.
– Jag kommer aldrig att vara den perfekta kaptenen och ska inte försöka vara det heller, men någonstans måste jag försöka vara den bästa Gabriel jag kan vara. Man har lärt sig att fokusera på sig själv först för är du inte effektiv som spelare och gör inte jag det jag ska göra är det skit sak samma om jag står och säger till andra vad de ska göra. Du måste titta inåt först.
Det är inte så många gånger han har haft en annan lagkapten att se upp till, men han har sitt eget sätt att lära sig att vara en god ledare.
Zetterberg och Kronwall förebilder
– Det är lite det som har varit svårt. Man har sett och frågat folk och spelat med bra kaptener. Jag har gjort några turneringar med (Henrik) Zetterberg. (Niklas) Kronwall är ju en ledare i Detroit. Jag känner Kronwall rätt bra i och med att vi tränade ett bra tag i Stockholm tillsammans. Man lär sig ändå rätt mycket att vara runt bra människor. Även i Colorado, jag har ju spelat med (Jarome) Iginla i tre år och några spelare som varit med ett tag. När jag kom in i ligan, Milan Hejduk kanske inte var känd tidigare i sin karriär för att vara den ledaren, men när jag kom in så var han en väldigt bra person att se och lära sig av. Men det finns jättemånga spelare som jag spelat med, som kanske inte är kaptener, men man ser vad de gör och vad det är de gör som gör att de blir respekterade och folk lyssnar på. Oavsett om man har spelat med kaptener eller inte så finns det folk som är jättebra människor och effektiva ledare.
Är du en bra iakttagare?
– Ja, jag tror alltid att jag har varit en sådan person. Tjejen min blir arg för vi kan sitta på ett kafé, eller en middag, eller vad som helst och jag har en förmåga att sitta och titta på folk, eller sitta och lyssna på andra människor. Jag har, jag vet inte, ibland kan det gå överstyr. Men sitter man i ett omklädningsrum tror jag att jag har förmågan att sitta och titta. Ibland kanske det känns konstigt när man får ögonkontakt med någon och så har man suttit och tittat i 30 sekunder och sett vad de håller på med eller vad de säger eller vad de gör. Men jag tror att det är en förmåga som jag har lärt mig rätt mycket genom. Inte vara rädd att ställa frågor eller så.
Gabriel Landeskog väntar ännu på den stora fullträffen i NHL. Så på frågan vad han rankar som den största framgången hittills i karriären blir svaret efter några sekunders betänketid:
– Två VM-guld skulle jag väl säga. VM-guld är ett VM-guld. Och det är svårt att ranka dem mot varandra. Jag tror att de två är högst upp. Att få spela för Tre Kronor är en underbar ära och det är häftigt att få göra det i sig, men också att få vinna ett så stort mästerskap är häftigt. Det måste jag sätta högst upp, absolut.
Som lagkapten i Colorado har han en special relation till general managern Joe Sakic, som är en legendar och Stanley Cup-vinnare med klubben.
– Ett väldigt hälsosamt förhållande skulle jag säga. Du har den där balansgången mellan mentor och vän och en chef, så att säga. Man märker varför han har den respekt i hockeyvärlden som han har. Både sättet som han var på isen och den spelare han var men också den person han är. Han är lätt att prata med och är väldigt öppen för idéer. Konversationen kan blandas från golf, till vanligt liv, till var man ska skjuta på en målvakt. Han är väldigt aktiv runt omklädningsrum och runt rinken. Jag tror det är väldigt bra för ett ungt lag.
Som Coloradolirare har han också ett band till Foppa. Det är svårt att inte ha det till en av svensk hockeys största legendarer genom tiderna. Den störste svensken hittills i Avalanches NHL-historia.
– Jag träffar honom nästan varje gång han är i Colorado. Nu i år skulle Milan Hejduks tröja upp i taket. Vi snackade lite i omklädningsrummet. Jag spelade med honom i hans och (Markus) Näslunds Icebreakers-turné några år i rad. Det är väl där man lärde känna honom först och främst. Och som sagt, några gånger i Denver också. Han har varit väldigt trevlig varje gång och är en kille man alltid kan snacka med och det är aldrig att han säger: ”Varför gör du inte så här eller så här?” utan det är bara vardagligt snack. Hans anda lever kvar i Denver och Colorado. Det är många som går runt med Forsberg-tröjor fortfarande.
Hur många Landeskog-tröjor ser man då?
– Ah, ja. Det måste ha varit rea. Det är väl en del, men inte så många som Forsberg.
Som före detta Djurgårdsspelare håller Landeskog kontakten med klubben.
Vilka blir mästare först: Colorado eller Djurgården?
– Jag måste ju säga Colorado. Men jag har sprungit på ”Robban” (Robert) Ohlsson (Djurgårdens tränare) i ”Sjöstan” (Hammarby Sjöstad) några gånger, vi bor båda två där, och de gjorde en jättebra säsong i år. Jag vet inte hur många det var som trodde att de skulle gå så långt, men det är kul att se. Djurgården är bra. Det är alltid roligt.
I november förra året fick han uppleva känslan av att spela NHL-hockey i Stockholm då Colorado mötte Ottawa i Sverige.
– Det var grymt. Vilken jäkla resa. Det var en stor personlig höjdpunkt för min del bara som en minne i karriären. Att få spela NHL i sig, det är en dröm, men att få spela NHL-hockey på hemmaplan i Globen framför mängder av familj och vänner. Det var en helt annan grej. Det var som om man var i ett rus hela veckan. Det är klart att det var ett högt tempo, det var många man ville träffa och snacka med, men det var skitkul. Och att få ta med lagkamraterna från Colorado och visa var man kommer ifrån. Det var roligt.
Silly season 1 månad för 1 krona Skaffa PLUS. (Säg upp när du vill.)
