De ledande spelarna lyser med sin frånvaro, special teams fallerar och laget börjar hamna efter. Efter ännu en svag insats växer frågorna kring både spelartruppen och det sportsliga styret.
Hur länge ska klubben stå still och se på medan supportrarna får betala priset?
Var är stjärnorna?
Kloos, Hardman, Regenda, Rousek, Mysak och Ang. Det är namnen på de ökända och omtalade kvalitetsspelarna som tydligen skulle ta HV71 ur den ökenvandring man varit i.
En ny era och resa med spelskickliga och intensiva spelare skulle säkra positiva prestationer över tid för Jönköpingslaget.
Efter kvällens förlust mot ett minst sagt svagt Linköping så kan man bara konstatera att den resan inte börjar i dag. Det flygplanet har inte ens börjat boarda, kan jag hälsa.
I en match där det på pappret bara står tre poäng på spel men samtidigt utanför står heder, stolthet och framför allt ett statement på spel, är det otroligt anmärkningsvärt att de mest noterbara spelarna tillhörde den lägsta hierarkin.
William Ignberg Nilsson tillsammans med Hampus Eriksson är i sig väldigt begränsade spelare på SHL-nivå. Ändå lyckades de få Rouseks uteblivna flipmackor, Angs ickevilja och Kloos uteblivna mål att se ut som en riktigt underpresterande spelargrupp.
HV kommer vinna ytterst få matcher om ens någon – om man fortsätter segla på bortaplan så länge som de två spetsigaste kedjorna är lika iskalla som en kall Abbor i kylväskan på Vätterstranden.
Niklas Eriksson och kompani behöver få ut mer här. Men främsta ansvaret kan inte placeras någon annanstans än på spelarna själva.
Hur kan 60 minuter hockey spelas utan uppryckning? Hur kan 17 matcher spelas utan uppryckning?
Många frågor för spelargruppen. Liksom efter de flesta matcherna numera.
Special teams
Gång på gång uppstår den stora frågan kring HV:s special teams.
Under säsongen 26/27 har man inledningsvis fått lyxen att spela ett effektivt powerplay med ett ännu mer bedrövligt boxplay, som till och med brottat ner de större drakarna i ligan.
Linköping i torsdagens bottenmöte mot HV71 borde verka som ett praktexempel för hockeystuderande hur du kan vinna matcher som en sminkad Quasimodo genom ett effektivt powerplay och en storspelande målvakt mellan stolparna.
Där kunde HV varit, om för övrigt var det starkare laget i spel fem mot fem.
Räddningsprocent:
Ignatjew – 96,2 %
Sandström – 90,5 %
Powerplay:
HV71 – 0 % (0/3)
LHC – 50 % (2/4)
Powerplay är en svår spelform att kritisera i annars extremt tuffa tider. Men jag vill ändå påstå att det måste finnas någon form av bottennivå och kravställan på utförandet av hur man än vill spela.
För hur man vill spela är för alla oss på läktaren ett stort mysterium just nu.
Varför kommer inte Kloos till fler skottlägen? Varför får inte Regenda fler puckar att jobba med? När ska Rouseks avgörande passningar börja komma?
Sedan vill jag avsluta med att ställa den öppna frågan: varför prioriteras inte PP1, som tydligt inte fungerar, om till PP2 som åtminstone kan komma in i zon någorlunda ofta och till och med har en liten gnista till chansskapande?
Dags att agera
HV:s viktigaste nyförvärv inför säsongen 26/27 är spelarna som redan finns kvar i truppen.
Ungefär så lät Johan Hult i en sommarintervju inför säsongen. Många frågetecken fanns redan då.
Borde man inte ersätta Rindell? Har man en målvakt som kan vinna matcher åt oss? Har vi rätt karaktärer på forwardssidan? Har man rätt karaktärer alls?
Har HV rätt verktyg alls för att kunna ta sig ur träsket när man återigen blivit blottade för ett bristfälligt lagbygge, med en spelartrupp lika osäker och svajig som en sommarkruka på en blåsig höstdag.
Med en tredjedel av säsongen spelad, ett dalande spel som inte blir bättre, en ännu mer mentalt nedkörd spelartrupp som kommer bli sämre med JVM, så finns inte tid eller rentav tolerans för nya löften.
Den fantasivärld man pratar om att siffrorna talar för att poängen borde vara fler fungerar inte. Den finns bevisligen inte.
Siffrorna är ett komplement, inte en sanning i sig.
Det blir inte bättre än så här.
Bristerna i laget är mitt framför ögonen på precis alla utomstående förutom klubben själv. Gamla synder är gamla synder i hur man chansat på målvakts- och backposition.
Det är ingen anledning till att sitta på händerna när man står inför ett fjärde raka kval.
Så ska det inte få vara med 35 matcher kvar att spela, 100 procent utsålda hus och ekonomiska resurser som skulle kunna finansiera hela regeringens budget.
Johan Hult talade under landslagsuppehållet om att spelarna måste ta mer ansvar och vara mer mottagliga för hur de ska spela. Att inse allvaret.
Nu är det tid att rikta samma blickar mot det sportsliga styret och skicka samma budskap.
En klubb är inte bara en spelartrupp eller tränare.
Ni har förlorat som klubb och det är dags att agera som det nu.