Starten på matchen var något av det bästa man sett från Djurgården den här säsongen.
Snabbt spel, pucken som på ett snöre, rörelser och kombinationer med och utan pucken, avslut – men inget mål.
Under drygt halva första perioden var känslan att det bara var en tidsfråga innan det skulle vara mål.
Då kom det – för Luleå.
Gästerna hade knappt haft en målchans så långt men behövde bara komma in i offensiv zon, slå några snabba pass och vips hade Filip Eriksson öppet mål.
Man kan ju bara föreställa sig hur den käftsmällen kändes för ett lag som blivit allt mer pressat, har tre raka förluster och börjar känna kvalstrecket närma sig.
Jag tyckte inte att det påverkade Djurgårdens energi där och då.
Men när David Lövgren åkte sig fri, Charles Hudon orsakade vad som såg ut som en billig straff, och Joona Koppanen satte 0–2 kliniskt, då var det en del hängande huvuden och en atmosfär som kändes uppgiven.
DIF-spelarna kämpar och sliter, men kommer inte ända fram.
När sedan 0–3 kommer tidigt i andra perioden, då blir det ju som ännu en käftsmäll.
Ben Tardif satte Luleå i ett läge som gav dem andrum och möjlighet att hoppa in på segerspåret igen.
Den stora skillnaden är inte svårare än att man har spelare med kvalitet som ser ut att veta vad som ska göras och kan leverera utifrån det. Det har ändå varit en utmanande säsong för Dennis Hall under hans första år i Luleå, men det har aldrig varit någon tvekan om vad man står för och hur man ska vinna matcher – och det har man också gjort.
Joel Lassinantti behövde inte göra många avancerade räddningar den här eftermiddagen, trots omkring 40 skott på mål från DIF. Det säger rätt mycket, också.
DIF hade behövt en medstuds, något som gick deras väg – men det kom inte. Eller ja, ett lag som haft ett bättre powerplay hade förstås kunnat kapitalisera på enormt mycket tid i powerplay som man fick i den andra perioden. Casper Juustovaara tacklade Nicolas Brouillard, en smäll som jag personligen knappt tyckte var utvisning. En rak tackling, rakt framifrån, utan att sätta ut något knä eller arm – men domarna granskade och tyckte att så får man inte göra.
Men det hjälpte inte DIF som har ligans sämsta PP – under fem minuter hände i princip ingenting. Först när man i slutet på detta fick spela fem mot tre, kunde man hitta Oliver Wahlström som dundrade in 1–3, hans första mål på sju matcher.
Men i övrigt har man otroligt svårt att få fram pucken till farliga situationer i sitt PP. Wahlström blir isolerad, och några fler vapen verkar DIF inte ha – vilket är otroligt märkligt.
Jag vet inte om Robert Kimby kan lastas för det, eller för att hans spelare inte lyckas nyttja ett spelövertag till att göra fler mål.
Klart att han är ansvarig – men den här eftermiddagen visade DIF att man kan spela hockey.
Men mål, det kan man verkligen inte göra.
Det man däremot kan kritisera DIF för är att man knappt skapade någonting i den tredje perioden. När man skulle forcera, skapades knappt en målchans. Där kändes det inte som att spelarna trodde på det, eller hade rätt energi som krävdes för att få hål på Luleås försvar.
Det däremot kan man kritisera Kimby för.
Käftsmällarna kommer på rad för Djurgården. Man undrar hur många fler de kan tåla.