Det har varit en lång och guppig resa, ner i division 1 och upp, bottenstrider och misslyckade satsningar, en pandemi har passerat och ett slutspel ställdes in.
Men nu är man där.
Seger 7–3 i match fyra, 4–0 i matcher – och säsongens odiskutabelt bästa lag höll hela vägen.
Bakom framgången står en sportchef som kom in i klubben och lyfte den till nya nivåer.
Ändå krävdes det sju försök för Per Kenttä innan han lyckades.
Det som saknades var rätt tränare.
När väl Magnus Bogren kom till klubben gick Löven upp direkt.
De två hjärnorna bakom framgången fick nu ihop ett lag som var bäst – på allt.
Det har inte funnits något sätt att rå på Björklöven den här säsongen. Man gick igenom grundserien som det odiskutabelt bästa laget, och i slutspelet lade man in en ny växel.
Hemvändaren visade klass
Eller gjorde man det?
Det känns som att Björklöven satte den här standarden någonstans redan i vintras. Man tryckte in farthållaren och kunde luta sig tillbaka.
En målvaktssida som hållit, skador som man lyckats ducka för, nyckelspelare som passat in, profiler med klubbhjärta, unga spelare som slagit igenom och veteraner som visat att de minsann håller än.
Stjärnorna har stått rätt.
Och vad är väl ett avancemang till SHL utan en riktig hemvändare?
Marcus Björk kom hem och visade klass direkt. Han återvände till Umeå som en stor stjärnvärvning, som den NHL-meriterade backen – men som aldrig spelat seniorhockey för moderklubben.
Han hade kunnat skapa friktion, ruckat på dynamiken, tagit plats – men utifrån vad jag fått till mig och hört så har det varit precis tvärtom.
Han smög snarare in i laget och visade först att han var bra nog på träningarna. Sedan visade han det även på match – och förtjänade sin plats. Han blev snabbt en ledarfigur i laget och skapade en ännu större tro på vad man kunde uträtta tillsammans, snarare än att att orsaka sura miner.
Han har kanske inte alltid stuckit ut mest på isen, men för mig är han Björklövens MVP i det här slutspelet, den mest betydelsefulla spelaren som spelat en stor betydelse i vad som dock varit ett väldigt väl sammansatt lag.
Har överpresterat – igen
I finalserien syntes det tidigt att det var klasskillnad mellan lagen. Jag skrev det redan efter match ett – att det här mycket väl kunde bli en kort matchserie.
Väl nu i final fyra såg det ut att bli ett snabbt avgörande. Misstag på misstag från hemmalaget, och när Oscar Tellström skickade in 4–0 tidigt i andra perioden såg det avgjort ut.
Men när många trodde att det var avgjort – så visade Boforsspelarna den karaktär och inställning som tagit dem hit.
De tänkte inte ge sig – och jagade fram två reduceringar efter tveksamma Frans Tuohimaa-ingripanden, vilket tvingade fram en timeout från Magnus Bogren.
Han såg så lugn ut som man möjligtvis kan vara i en stressad situation.
Sedan fanns det blev lägen. En stolpträff, och en stark räddning från Frans Tuohimaa – som tog revansch och på nytt visade sin mentala styrka.
Tidigt i tredje perioden sköt Marcus Björk, och Daniel Brodin styrde in femman.
När 6–2 kom var det avgjort. Resten var mest av akademisk betydelse.
Men det är inte bara Björklöven som förtjänar att hyllas.
Torsten Yngveson har återigen byggt ett BIK-lag som överpresterat, krona för krona.
Men längre än så här kom man inte.
Det krävs ännu mer för att ta Bofors IK till SHL – ytterligare spets, en formtopp, en målvakt som storspelar, några talanger som slår igenom.
Det fanns hos de gröngula – ett komplett lag, med två hjärnor och en hemvändare som MVP.
Grattis, Björklöven – nu var det er tur.
