Det började rätt bra för SSK. Den anstormning som man kunde förväntat sig från Djurgården kom aldrig riktigt.
Istället blev det en ny drömstart, för tredje matchen i rad, när Hampus Harlestam tryckte in en retur från en då darrig Hugo Hävelid.
Men han skulle visa sig inte vara den mest darriga målvakten för kvällen.
Djurgården sökte en väg in i matchen och fick den när Evan Weinger helt onödigt kom in som tredjeman i en duell och tacklade Jakob Ragnarsson i huvudet. Odiskutabelt matchstraff och fem minuter i powerplay, och DIF fick in 1–1 och den energi och fart som de behövde.
Sedan fortsatte de flyga fram och SSK kunde aldrig få grepp om matchen igen.
Öde, karma och domslut
Men efter två matcher där SSK haft marginalerna på sin sida, stolpträffar och 50/50-puckar som gått deras väg var det nu dags för Djurgården att ha lite medgång.
Det är så det fungerar över en lång matchserie.
I senaste matchen var det Arvid Costmar som drog på sig matchstraff. Nu var det Weinger som satte sitt lag i skiten.
DIF har blandat och gett i sitt försvarsspel tidigare. Nu var det Södertälje som hanterade pucken slarvigt och stod för obegripliga misstag. Men det var också tillfälligheter som gick gästernas väg nu – precis som det gjort för SSK tidigare.
I match fem släppte Hugo Hävelid en puck från långt håll. Nu var det Frans Tuohimaas tur att göra det och bli utbytt.
Ni förstår vad jag är ute efter. Lagen har haft sina med- och motgångar i den här matchserien. Djurgården och Södertälje har redan bjudit på högt och lågt och allt däremellan, och när nu tur, otur, öde, karma och domslut jämnats ut står det 3–3 i matcher.
Nu kokas det ner till en sjunde och avgörande match. Därmed är allt som nollställt nu.
Tuohimaa kommer naturligtvis stå där mellan stolparna även på lördag, tro inget annat. Som jag skrivit tidigare är han fortfarande Södertäljes stora hopp. Han har varit hur lugn som helst efter de två hållna nollorna, och han har varit lika lugn efter 3–7 och 3–8. Jag tror inte han kommer ha några problem med att skaka av sig detta. Han har gjort det förr.
Oliver Håkanson har gjort det bra när han fått chansen. Men det finns inte på världskartan att SSK petar Tuohimaa i match sju. Om nu någon ens funderar på det.
Extremt – varje kväll
Det är lite märkligt hur den andra semifinalen mellan BIK och AIK har varit tillknäppt och målsnål, knallhård och där extremt lite skiljer dem åt.
I matchserien DIF–SSK är det tvärtom. Saker dras till sin yttersta spets – varje kväll.
Det är alltid extremt åt det ena eller det andra hållet. Därför kommer naturligtvis lördagens match sju att bli något utöver det vanliga också.
Jag tror definitivt att SSK har vad som krävs för att vinna då, men Djurgården har naturligtvis det också. Skickligheten, spetsen, förmågan att bryta mönster – den ställs mot SSK:s starka lagspel, försvar och väl inarbetade maskineri.
Det handlar om vilket lag som får till sin matchplan, som klarar att ha kylan utan att bli passiva, vara heta men utan att gå över gränsen.
För Djurgården är det ännu en satsning som hänger på den här matchen.
För Södertälje är det den största matchen på väldigt länge – och en chans som kanske inte kommer igen på flera år.
Det finns även flera spelare som spelar för sin framtid, för ett fortsatt kontrakt, för att få chansen i SHL eller för att få spela där en sista gång i karriären.
Så mycket står på spel på Hovet på lördag, för att inte tala om de där 50 miljonerna i SHL-pengar som ett av lagen kommer missa chansen att få spela om.
Det som står på spel är risken för ett fiasko och möjligheten att bli odödlig.
Större blir det inte.
ERBJUDANDE med Hockeynews: 1 mån/halva priset på TV4 Play Sport Total (utan bindningstid)
