HANSON: Glöm missen – det här laget kan gå långt

Det var den insatsen man hade väntat på. 

Ändå slutade det med förlust för Södertälje, 3–4, på ett brutalt sätt, med två misstag och ett avgörande i slutminuten av Djurgården.

Men det spelar ingen roll. 

Ett så enkelt misstag, som egentligen inte ska ske och ytterst sällan sker, ska inte överskugga det faktum att SSK faktiskt gjorde en riktigt bra match och visade just den sidan många efterfrågat, som ett lag som kan vara förjävliga att spela mot när det gäller som mest.

Albert Wikman drällde mycket märkligt med pucken bakom eget mål och orsakade situationen som Djurgården avgjorde matchen på. Men det var varken ett mål Djurgården förtjänade eller kan räkna med ska ge laget segern fler gånger. 

Det hade varit betydligt mer oroande ur SSK-synvinkel om laget kommit ut och återigen varit det där försiktiga, passiva lag som låtit motståndarna diktera villkoren. 

Men det gjorde man inte. Bortsett några trevande minuter där man drog på sig utvisningar och hamnade i 0–1-underläge (de dåliga starterna i matcherna är inget nytt) så tog man initiativet och fick matchen dit man ville. 

Långt ifrån någon kris

Både efter 0–4-förlusten mot Djurgården på Hovet senast lagen möttes och efter den svaga prestationen mot AIK den gångna helgen har det pratats om att SSK-spelarna vikt ner sig, varit för klena och enkla att köra över. 

Nu visade man att man kan det motsatta. Man vann närkamper, delade ut tacklingar och tjuvsmällar, man var irriterande efter avblåsningar och man gjorde det riktigt jobbigt för djurgårdarna. Den andra perioden kan ha varit den bästa jag sett från SSK den här säsongen sett till motstånd, betydelse av matchen och utifrån vad man sagt att man vill göra. 

Den här gången förlorade man matchen ändå, men när man låtit det mesta av besvikelsen rinna av sig kommer man att kunna titta tillbaka och hitta massor av sekvenser som var riktigt bra. 

Precis som matchen borta mot BIK där man ledde med 3–1 till slutskedet efter att ha gjort en riktigt bra bortamatch. 

Det må vara tre raka förluster, men det är i mina ögon bara en av de matcherna som var riktigt dålig, så det är långt ifrån någon kris. Tvärtom visade man kapaciteten att besegra några av de bästa lagen. Kan man upprepa den här prestationen har man förmågan att gå långt, kanske hela vägen. 

Spelarna som stack ut

Det jag också gillade var att flera spelare klev fram och tog kommandot. Nolan Stevens, Olli Vainio, Filiph Engsund, Viktor Grahn, Hampus Harlestam, Henrik Eriksson, ja egentligen hela fjärdekedjan. 

Allra mest gillade jag Engsund och Harlestam. Ruggigt, ruggigt bra. De var överallt, och extremt svåra för djurgårdarna att spela mot.

De offensivt skickliga spelarna som Nicolai Meyer och Sebastian Dyk såg också ut att höja sig, och framförallt vek man inte en tum i dueller eller när man skulle skydda och täcka pucken. 

Djurgården kan glädja sig över segern, men jag tror att man blev överraskade av SSK:s styrka och förmåga att styra matchen, och det pratade även flera DIF-spelare om efteråt. 

Nu dröjer det till februari innan SSK får möta någon topp fyra-konkurrent igen, och laget har trots allt minussiffror mot de andra topplagen, vilket inte ska underskattas. 

Men vi fick se ett SSK som kunde spela slutspelshockey och vara det bättre laget. 

Det var det viktigaste den här kvällen.