ERBJUDANDE med Hockeynews: 1 mån/halva priset på TV4 Play Sport Total (utan bindningstid)
HANSON: Det är han som ger SSK hopp
SSK värvade Frans Tuohimaa för att bli den där målvaktsklippan som blir tungan på vågen i jakten på en SHL-plats.
I match fyra blev han precis just det.
Andreas Hanson om
✓ Det behöver SSK nu
✓ Det fick jag äta upp
✓ Lika i målvaktsmatchen
✓ Är det hans år nu?
Den landslagsmeriterade finländaren var en gigant och stod för en målvaktsinsats på hög nivå.
Sebastian Dyk gjorde det avgörande målet, men den stora matchvinnaren stod mellan stolparna.
Frans Tuohimaa var omutlig på alla öppna lägen som DIF hade, och det var en tillräckligt stor mängd för att de ska göra två eller tre mål. 33-åringen klev fram och var inte bara tät, han räddade puckarna även utan att skapa farliga situationer efteråt. Returerna hade han full koll på och spred trygghet och lugn till övriga laget.
När han väl släppte in mål var han satt ur position efter att SSK-försvaret inte lyckats vare sig stoppa Anton Frondell från att ta sig in framför målet eller få undan returen.
Och det där med ”ur position” visade det sig att Frondell dessutom var skyldig till. Det var inte mycket, han berättade efteråt att han inte märkte det själv, men reprisen visade att det var tillräckligt.
Tuohimaa räddade även friläget från Filip Eriksson och en extra retur i den röriga situation i tredje perioden som gav DIF straffslag. En straff som Tuohimaa plockade stort från Tyler Kelleher. Han räddade även ett friläge från Marcus Krüger och överlag hade han marginalerna på sin sida där slumppuckarna styrdes åt gynnsamt håll snarare än tvärtom. DIF hade många skottförsök (klart övertag 71–45 enligt TV4) och försvaret täckte bort många av dem.
Inte bara ett brunkargäng
Efter match tre skrev jag att SSK såg ut som ett "brunkargäng med bra målis” och där fanns det inte mycket som såg positivt ut. Men är det någon man fått lära sig den hårda vägen den här säsongen är det att de gånger man tror sig veta något så blir man snart motbevisad. Den brasklappen avslutade jag texten med i fredags. Och på söndagen blev man påmind om att det kan svänga snabbt.
Nu var SSK ett spelande lag med bra målis istället och lät mig få äta upp mina ord. De ryckte upp sig markant här och hittade återigen en mycket bättre balans mellan att spela hårt och att spela smart. Nu såg man ut att ha mer tanke bakom det man ville göra och därför kunde man också i perioder kontrollera matchen. Men DIF var spelmässigt bättre och kunde, kanske borde, ha vunnit.
Målvaktsmatchen blev det mest avgörande och där Tuohimaa storspelade var Hugo Hävelid säkerligen inte nöjd med att släppa in Sebastian Dyks svepande backhand mellan benen.
Hävelid visade även prov på några av sina svagheter i match ett och därför vill jag påstå att det nu är 2–2 även i målvaktsmatchen.
Vad SSK skulle behöva är att få in fler spelare mot kassen och göra det svårare för Hugo Hävelid att rädda puckarna, de få som man får iväg mot DIF-målvakten. Där hittar SSK inte synken i anfallen.
Fem mot fem skapas det fortfarande inte tillräckligt och lagets powerplay har ett par riktigt svaga matcher bakom sig nu, efter den fina utdelningen i match ett.
Men med en storspelande Frans Tuohimaa får man hopp om att vinna varje match.
Mycket erfarenhet – som backup
Finländaren har fått se från nära håll vad en bra målvakt kan betyda i de avgörande matcherna.
2016 satt han på bänken i Leksand när Henrik Haukeland storspelade och låg bakom skrällen mot stjärnspäckade Modo, det som slutade med att Brock Montpetit sköt Leksand till högsta serien i den sjunde och avgörande matchen.
2022 var han en del av den målvaktstrio som Finland tog ut till både OS och VM. Frans fick dock sitta på sidan och se på när Harri Säteri och Jussi Olkinuora ledde landet till guld gånger två.
2023 satt han på bänken när Skellefteå nådde SM-final, och där stoppades av hans landsman i Växjö, Emil Larmi som höll nollan två gånger i matchserien.
2024 satt han också på bänken bakom Lasse Johansson i Frölunda, som då inte fick hål på Linus Söderström i Skellefteå i semifinalserien.
Det var värdefulla erfarenheter som dock fick honom att söka sig till en klubb med ambitioner men där han skulle vara förstavalet när det drog ihop sig.
2025 kan komma att vara året då Frans Tuohimaa förde ett lag långt i slutspelet genom att själv vara i rampljuset.
Men det är mycket kvar och Djurgården är fortsatt klara favoriter i den här matchserien. Fortsätter det att spelmässigt och chansmässigt vara så stort övertag för dem så kommer de att vinna det här.
Men som Sebastian Dyk sa efter segern på söndagen, det här är en vidöppen historia nu.