Läs mer om Hockeyallsvenskan här
Det finns ett gäng spelare som vi har lärt oss att förknippa med Karlskoga de senaste åren. En del av dem har hunnit sluta, men flera andra är fortfarande kvar.
Som Mikael “Daggen” Eriksson.
Den 31-årige forwarden krigar på för sin moderklubb och tänker fortsätta göra så.
– Publiken får väl kasta ut mig ur Nobelhallen, säger han till HockeyNews.se.
Så du har inga planer på att lämna?
– Nej, verkligen inte. Jag är 31 nu och skulle aldrig spela i ett annat lag i allsvenskan, det finns inte på kartan. Hjärtat bankar för BIK Karlskoga, det är min moderklubb och min hemstad och det är speciellt att spela för BIK. Det är roligt när farmor och farfar, mamma och pappa och mycket kompisar sitter på läktaren. Att få avsluta karriären här ser jag som en stor ära.
Det där klubbhjärtat fick sig ett par rejäla smällar i fjol.
Det BIK Karlskoga som SHL-kvalade mot Rögle under slutfasen av 2017 var helt plötsligt borta och fjolårssäsongen blev en enda lång misär.
Tränare sparkades, spelare byttes ut och publiken var naturligtvis allt annat än nöjd.
Längst fram i ledet stod Mikael Eriksson som för första gången i karriären hade fått äran att vara lagkapten.
– Är man från orten och alla vet vem man är så får man höra när det går dåligt, säger han. Eftersom det var jag som stod längst fram kände jag lite att det var mitt fel, men så var det ju inte. Det var en turbulent säsong och väldigt jobbigt för alla i laget, men jag tror att vi lärde oss mycket av det också, säger Eriksson.
Så här i efterhand, känner du att du personligen kunde ha gjort något annorlunda?
– Nej, det tycker jag väl inte, även om jag inte är jättenöjd med min säsong. Däremot är jag otroligt nöjd med avslutningen. Vi visade en jäkla styrka i gruppen.
Varför blev det som det blev?
– Man kände egentligen direkt, redan efter första veckan, att gruppen inte fungerade. Sedan bytte vi ut lite spelare och då fick vi fart på det och gruppen kom ihop. Tränarbytet var väldigt olyckligt eftersom det mest var spelarna som borde ha tagit den smällen. Nu var det två grabbar (Tobias Thermell och Kristofer Näslund) som betyder mycket för klubben som fick lämna. Men det är väl ofta så i den här branschen.
Det måste ha varit en ovan situation för er?
– Ja, och det märktes lite på övriga föreningen också att vi var pressade. Man tänkte att nu kommer folk i klubben att få sparken och jag vet ärligt talat inte om BIK hade funnits kvar i hockey-Sverige om vi hade åkt ur. Hela säsongen var egentligen ren ångest, man mådde fruktansvärt dåligt eftersom man vet att det är så många som bryr sig om hockeyn i Karlskoga. Men den vändningen vi gjorde är nog det bästa jag har varit med om, den känslan var helt sjuk. Det var som att man hade räddat en hel stad.
Karlskoga undvek som bekant negativt kval och ser nu fram mot en säsong där laget ska “tillbaka till det vi har tappat”, som han själv uttrycker det.
En del skulle kalla det för grishockey – men Mikael Eriksson är av en annan åsikt.
– Jag har aldrig sett att vi har spelat grishockey. Jag tycker att vi brukar spela en fartfylld hockey med full fart mot mål hela tiden. Är det grishockey? De säsonger vi har varit bäst har vi haft lirare med högt tempo och duktiga skridskoåkare, säger han.
Ni blickar uppåt?
– Vi ska spela positivt kval, det finns inget annat i vår värld. Gruppen känns otroligt bra tillsammans, och mår man bra utanför isen så spelar man ofta bra hockey tillsammans också.
Niklas Czarnecki har lämnat tränarbänken och ersatts av Staffan Lund som assisteras av Johan Schoultz.
– De verkar väldigt bra, två bra killar som verkligen vill lyckas. De vill spela en rolig hockey som jag tror kommer passa BIK. Det behövdes nog en förändring med tränare utifrån. Det kanske är dags för ett nytt steg.
Läs också
Fansens representant på isen: Fredrik Johansson (Västerås)
