När göteborgaren Jens Gustafsson, 51, för några år sen kom ny till Troja, var tanken att han skulle vara coach och tränare för A-laget. Vilket han också varit, och är – å gjort okej.
Men efter hand har han fått ett allt större inflytande i klubben.
Bland annat passade föreningen efter ett tag på att göra sig av med sin tidigare sportchef – och låta Gustafsson dubbeljobba.
Och det är i den funktionen, som truppbyggare, som Jens Gustafsson briljerat allra mest, och gjort braksuccé.
Trots begränsade ekonomiska resurser (och några kreativa externa finansierings-lösningar) har han lyckats sätta samman den för tillfället absolut starkaste spelartruppen i hockeyettan.
Okej, det är inte alltid man vinner alla matcher och titlar för det – men förutsättningarna som han skapat, är riktigt goda. Vilket också synts under hela slutspelet nu i vår, när Troja fullständigt sopat banan med de starka motståndarna på den södra allettan-halvan:
v) 3-1 i matcher och sammanlagt 16-11 mot Dalen.
v) 3-0 i matcher och totalt 13-7 mot suveräna seriesegraren Tyresö-Hanviken.
v) 3-0 och fenomenala 18-4 efter lite båtresor till och från Visby på Gotland.
Totalt alltså nio segrar på tio slutspelsmatcher. Åtta i rad just nu. Och grymma 47 mål gjorda på de här tio matcherna.
Med special teams-statistik, målvaktssiffror, plus/minus-facts och poängligadominans i imponerande stil.
Jens Gustafsson har ändå längs med vägen blivit rejält ifrågasatt bland Troja-supportrarna, för sina extremt hårda nypor.
Bland annat har han i osentimentala förhandlingar alldeles frivilligt släppt iväg en hel bunt med riktiga publikfavoriter:
v) Målvaktsikonen Wictor Ragnewall fick inget nytt kontakt i Troja. Han bor kvar i Ljungby, men fick först pendla till Kristianstad för att spela vidare, och har nu lagt av.
v) Egna produkten Kevin Engvall (bror till NHL-spelaren Pierre Engvall), dribbel -och skridskovirtuos, släppte man iväg till först Kristianstad och sedan vidare till Mariestad.
v) Yrvädret och poängkungen Jesper Emanuelsson skeppades iväg till konkurrenten Karlskrona, och gör just nu succé i SHL-kvalet med AIK.
v) Skyttekungar som Henrik Rommel (Väsby) och Lukas Macklin (Hanviken) har man låtit flytta hem till Stockholm.
Alla har de gjort det jättebra, på sina nya ställen.
Fast för Troja här och nu, var de inte rätt, enligt Gustafssons bedömning.
Trojafansen har varit mycket kritiska till alla dessa släpp, av lirare som på isen varit helt i publikens smak.
Men Jens Gustafsson har tålmodigt låtit kritiken rinna av sig, och pratat om ansvarsfull lönesättning och – i flera av fallen – att han vill ha spelare med ”rätt attityd”.
Om Gustafsson inte tyckt att han kunnat erbjuda efterfrågade roller/speltid, eller begärd lönesumma, så har han helt enkelt sagt tack och adjö – även till den här typen av stjärnspelare och populära profiler.
Istället står nu sportchef Gustafsson här, med en egen skräddarsydd trupp, full av spelare som ”äter ur handen” på honom, och som ger tränare Gustafsson exakt det som han vill ha.
v) Han har hittat överraskande doldisar.
v) Mött upp kravet på att lyfta fram egenfostrade begåvningar.
v) Släppt fram ynglingar.
v) Motiverat veteraner att satsa vidare.
v) Fått personer och familjer (bland annat sin egen) att vilja rota sig i Ljungby.
v) Handplockat rollspelare som passar perfekt in i hans taktiska idéer och system.
v) Allesammans med en ödmjuk känsla för laget och teamet.
v) Dessutom då för det som Gustafsson själv bedömt som marknadsmässigt vettiga priser (löner).
Sportchefen Jens Gustafsson har, som man brukar säga, trollat med knäna.
Med list, tålamod, fingertoppskänsla och ett förnämligt kontaktnät, har han skapat en obrottsligt lojal spelartrupp, som under den senaste månaden gjort alla de tvivlande fansen knäpptysta och jublande på samma gång.
Under säsongen har Trojatruppen varit ovanligt hårt ansträngd av skador och sjukdomar – men just nu, lagom till avgörandets stund, är varenda kotte frisk och tillgänglig.
Därmed återstår alltså ”bara” själva examensarbetet.
OM Troja viftar undan även Hudik, så har den lite småbuttre tjurskallen Gustafsson visat sig vara ett lagbyggar-geni.
Allt börjar med en målis, i hockey.
Gustafsson hittade Jesper Eliasson. En smålännig på vift i Norge. En gammal talang som aldrig slagit igenom.
I Troja har han det.
Länge var snacket att Eliasson var en b-variant av Ragnewall – men under våren har Eliasson plötsligt varit bäst i hela hockeyettan, och nu är alla plötsligt övertygade om att man i målet har en klassisk matchvinnarmålis som mer eller mindre på egen hand kan stänga ner vilken motståndare som helst.
Dennis Fröland spelar i fel division. Det kan alla se. Men tack för det.
En powerplayback av hög allsvensk klass.
Den här stockholmaren har rotat sig i stan – och Gustafsson har gjort honom till lagkapten.
Adam Arvedson (Färjestad), Calle Wäng (SSK) och August Hansson (Östersund) är välskolade backbegåvningar i perfekt ålder, som alla slagit igenom precis här och nu, i denna miljön.
Ropen på ”egna”, har Gustafsson löst bland annat med ett överraskande backpar, bestående av två fysiska bjässar, där den ene är dubbelt så gammal, och rent åldersmässigt hade kunnat vara far till den andre:
Megaveteranen Daniel ”Trucken” Thörnros Karlsson, 38, och junioren Valter Johansson, 19..
”Trucken” gjorde nyligen sin 1000:e match i klubben – men vissa har tyckt att han borde pensionerats för länge sen. Nu är han plötsligt bärande och självklar i truppen igen.
Valter har varit halvt bortglömd bakom andra talanger i ungdomsleden. Men han har nu fått en oväntad a-lagschans under våren, med många backar långtidsskadade (bl a Calle Ehrnberg och Calle Ernstig) – och gjort det fantastiskt, i lite ”late bloomer”-anda.
På forwardsidan har Oscar Nordin redan tidigare i vinter, av alla 36 div 1-lagens spelare, valts till hela hockeyettans bäste.
Det är rimligt. Den här Ö-vikskillen har en Mats Sundin-aura, när han majestätiskt glider fram över isen, och har enorm koll, både framåt och bakåt.
Spelar åtminstone i allsvenskan nästa år, om inte högre, oavsett hur det går för Troja.
Skåningen Filip Lennström är slutspelets målkung hittills. Han sprutar in baljor i varenda match, bland annat fyra stycken på en kväll, sex på två kvällar, borta mot Hanviken.
Honom fiskade Gustafsson påpassligt upp när Kristianstad körde i diket förra våren.
I nuvarande skick är han ingen division 1-spelare.
Från någon form av djungelliga i Nordamerika, trollade Gustafsson mitt under säsongen fram Filip Forsmark, en dold grovjobbare, som visat sig vara bra på allt;
Defensiv taktiker, laglojal, erfaren, smart, klok, passningsexpert, målfarlig – och smyger ändå lita grann ”under radarn”.
Jonathan Wikström är blixtsnabb och intensiv, både offensivt OCH defensivt. Rappa ben, pigg blick, känsliga handleder, aggressiv, uthållig och en förstalinespelare av hög karat. Poängkungs-aura, och självklar i allsvenskan till hösten, allt annat känns otänkbart. Blomstrat under Gustafsson.
Tvillingarna Wahlgren har alltför länge lite halvanonymt strukit omkring i aningen mer undanskymda sammanhang, hemma i Norrland. Men de är båda välskolade, tekniska, spelskickliga och allmänt nyttiga. Dessutom har de en hel del poäng i sig. Mogna för mer.
Kapsejsade Västervik har blivit en fyndlåda för Jens Gustafsson.
Där har han hittat Isak Salqvist med en skridskoteknik från himmelen. Dyker upp överallt, kan på nästan egen hand skapa en målchans av ingenting.
Plus Gustaf Lindberg, en fortfarande småsparad resurs, som ännu inte fått till det fullt ut i Troja – men har uppenbar målhunger och matchvinnarpotential.
Och så Carl-Henrik Edwardsson, en rivig allroundlirare, som gör vattenbärar-jobb i Troja – men skulle kunna vara i en toppkedja i de flesta andra div 1-lag.
Grovjobbare som Otto Hehnell och Jonatan Andersen ska inte heller föraktas.
Ljungbypublikens absoluta älskling är dock en liten okänd och till det yttre ganska anonym figur i fjärdefemman…
Lucas Käkelä, göteborgare som kom till Ljungby som gymnasist.
En retlig, jobbig och störande jäkel, en sån där som alla bara älskar att ha i sitt eget lag.
Provokatör, retsticka, alltid irriterande i facet på motståndarnas stjärnor.
Käkelä är lagkamraternas älskling, truppens store skämtare och trivselspridare, en tränares dröm, publikens favorit – och många i klacken är kompis med honom, och sjunger egna sånger till hans ära.
Jaa, det finns ännu fler (en hel del egna ynglingar) – men om detta inte räcker för att gå upp i allsvenskan…
…så vore det märkligt.
Då är Hudiksvall bara att gratulera.
Det lag som är nära att avancera en divison i svensk ishockey, står numera nästan alltid inför två motsägelsefulla fortsättningar, med sin trupp:
v) Lyckas man gå upp, så måste nästan klubben ändå göra sig av med den svagare hälften av alla hjältarna, och istället förstärka med erfarenhet, för att klara sig på den nya nivån.
v) Medan om man däremot misslyckas och INTE går upp, så blir det precis tvärtom; Då försvinner som regel de flesta från den bättre halvan till klubbar på högre nivå – och så står man som klubb lik förbaskat kvar där, med en stomme bestående av den svagare trupphalvan, det vill säga de individerna som man vid avancemang förmodligen hade tänkt att dumpa…
En brutal och märklig effekt i gränslandet mellan uppflyttning och inte.
