Albin Grewe personifierade Djurgårdens uppvaknande. Dels genom att själv göra 2–1 och dra igång vändningen i andra perioden. Dels genom sin aggressivitet och framåtanda. Den obändiga viljan att vinna och hata att förlora.
Det fick kosta 2 + 5 minuter för en uppgörelse med Jacob Dahlström, men det är väl investerade minuter inför match 7.
Om han hade haft en assist i matchen hade han skrapat ihop till ett Gordie Howe-hattrick för mål, assist och slagsmål…
Det är väl precis det här som hände i semifinal sex i Södertälje som gör att ishockey är en omöjlig sport att tröttna på.
Man fängslas och fascineras gång på gång. Man spekulerar och fabulerar om tänkbara scenarier och så händer något helt annat.
Tänk bara på sättet SSK och Djurgården klev in i match 6:7.
Djurgården har tuffat på under säsongen, blivit seriesegrare och skaffat sig en 2–1-ledning mot Södertälje i semifinalen.
Sedan brast något i Djurgården. Målskyttet svek. SSK-målvakten Frans Tuohimaa blev första målvakt att hålla nollan mot Djurgården. Och plötsligt kom två raka förluster. Det hade inte inträffat på hela säsongen fram till semifinalen mot SSK.
Och när Södertälje vände hem från Hovet med en övertygande och tämligen imponerande 5–0-vinst i tisdags innebar det matchboll hemma i Scaniarinken.
Där fick SSK en drömstart. Djurgårdsmålvakten Hugo Hävelid fumlade ut en retur på ett högt skott från den lurige Egor Polin och så högg Hampus Harlestam innan någon i Djurgården hunnit uppfatta faran och så skrek publiken ut sin vilda glädje.
Ett tidigt 1–0-mål, massor av ny energi och en finalvåg att surfa på.
Sedan drog Evan Weinger på sig ett matchstraff för en huvudtackling på Djurgårdsbacken Jakob Ragnarsson, som inte kunde spela vidare.
Hur BIK Karlskoga-backen Johan Motin kunde undgå en avstängning för huvudtacklingen på AIK:s Scott Pooley i semifinal fem i Nobelhallen är konstigt.
Men hur Weinger skulle slippa undan avstängning för smällen på Ragnarsson kan det inte finnas många argument för.
Hur som helst.
Den korkade utvisningen gav Djurgården chansen att spela fem minuter i powerplay. SSK höll så när på att reda ut stormen, då Victor Eklunds passning tog vägen via Filiph Engsund in bakom Frans Tuohimaa.
Och så var två nollor utraderade med en puck.
Tuohimaas nolla från drygt två matcher tillbaka spräcktes.
Victor Eklund gjorde samtidigt sitt första mål i den tionde slutspelsmatchen.
1–1 efter en period var en viskning mot vad som utspelade sig i andra perioden. Djurgården fick då se hockeyguden spricka upp i ett leende och sprida sitt ljus över laget. Eller nåt i den stilen.
Efter 14 sekunder sopade Albin Grewe in 2–1. Och inom loppet av 2.25 hade Djurgården gått från 1–1 till 4–1.
Retroaktiv utdelning.
Till råga på allt hade Frans Tuohimaa en riktigt dyster kväll i kassen. Anton Frondells 4–1 kom från ingenstans utan att han hann uppfatta det.
Och när SSK reducerat till 2–4 stod han för årets prakttavla. Fredric Weigels långpuck, som bara var ämnad att hamna på SSK:s mål utan att leda till icing, gav 5–2.
Då byttes Tuohimaa ut. Kanske var det nån form av trötthetssymptom som ledde till ett par av puckarna som flög in. Men han har kommit tillbaka starkt i den här semin förut och lär vara tillbaka i kassen på lördag kväll klockan 18 då pucken släpps i den sjunde och avgörande matchen.
Djurgården har definitivt skakat om Södertälje. Självklart på ett ganska otippat sätt. 8–3!
Den här förtjusande semifinalen kröns med en sjunde och avgörande. Tack för underhållningen!
