DIF-stjärnan om Kimby - och stora stödet: "Offrat allt"

Jesse Ylönen vänder tillbaka till Europa efter fem år i Nordamerika och är så här långt - en av två finländska värvningar i DIF, i Niklas Wikegårds lagbygge.

Ett bygge, som ska skapa förutsättningarna etablera DIF i SHL. 

Ylönen har strax under 200 matcher i AHL och över 100 registrerade NHL-matcher i Montreal Canadiens organisation. 

Inför 2025/2026 är han en av flera meriterade SHL-värvningar med mångårig NHL-rutin.

Tankarna att söka sig till en klubbadress i Europa har intensifierats under det senaste året. 

– De två senaste åren har jag tillhört tre olika organisationer i Nordamerika, jag kände att jag behövde lite mer kontinuitet. Valet blev rätt enkelt till slut. Jag ville starta upp något nytt.

Och varför blev det Djurgården?

– Jag hade bra samtal med tränaren (Robert Kimby), vi talade verkligen samma språk när det gällde hockeyn vi ska spela och allt kring detaljer, samt hur träningen ser ut och hur vardagen ser ut, det kändes riktigt, riktigt bra. Jag gick igång på det “mindset” Djurgården verkar ha när det kommer att sikta högt och alltid sträva mot framgång. Valet var enkelt i slutändan. 

Vad vet du om DIF så här på förhand?

– Det jag hört om Djurgården är att det är en framgångsrik klubb genom historien. Jag förstår att förväntningarna är stora, både på mig och laget. Det här är en stor möjlighet för mig och jag vill hitta tillbaka till en högre nivå i mina prestationer. 

Hur har dialogen sett ut med Djurgårdens sportchef genom processen?

– Niklas (Wikegård) och jag har sms:at. Han förklarade att de var intresserade och de gillade mig som spelare. Det är mest jag och tränaren som snackat, säger Jesse. 

Jesse Ylönen växte upp i den finska staden Esbo efter att ha tillbringat sina första tidiga levnadsår i USA, där pappa och finske legendaren Juha Ylönen representerade NHL-klubbar som Phoenix, Tampa Bay och Ottawa Senators.

Hockeyn var närvarande från dag ett hemma hos familjen Ylönen och pappa Juha var Jesses pojklagstränare.

Juha Ylönen var med och tog hem det klassiska finska VM-guldet 1995 i Sverige.

Jesse tystnar en stund innan han ombeds beskriva stödet från pappa, mamma och familjen genom karriären:

 – Wow, de har varit otroliga. Mamma, har varit ett otroligt stöd, brorsan och syrran, alla har varit där för mig. Sen har det har varit tryggt att ha pappa nära mig, kopplat till själva hockeyn. Det är nog ingen överraskning för nån att det blev hockey för mig. Min mamma säger att jag började leka med såna där småklubbor hemma på köksgolvet innan jag lärde mig gå. 

Eftersom din pappa har en bakgrund som professionell spelare, vad kommer han med för råd?

– Det har handlat mycket om hur ska jag återhämta mig, vilka detaljer jag ska sköta runt om det dagliga, det har varit värdefullt. Olika verktyg, helt enkelt. Har du en dålig match, behöver du analysera och lära dig vad du gjort mindre bra, i förberedelserna. Jag har lärt mig att du alltid kan ta lärdom från dina förberedelser.

Jag läste en intervju i finska Yle ville sälja utrustningen vid ett tillfälle under pojkåren och sluta med ishockeyn när det gick lite emot, var du hetlevrad som ung?
Jesse skrattar:

– Jag minns inte. Det var säkert mycket känslor. Förhoppningsvis är det bättre idag, jag är bara glad att jag hittade rätt inom hockeyn.

När Hockeynews ber Jesse välja ut en höjdpunkt i karriären så är valet enkelt. 

Det blir det två till antalet.

• NHL-debuten. 

• Och JVM-guldet 2019, där han gjorde mål i finalen mot USA.
  

Men karriären, den har inte varit spikrak. 

Jesse Ylönen är tydlig med det var utmanande för honom att kombinera att skolan och satsningen på ishockeyn.

I samma veva som Jesse inte blev uttagen till en tidig pojklandslagsturnering (Ivan Hlinka-turneringen) bestämde han sig för att hoppa av skolan.

– Jag var inte så intresserad, jag trivdes inte. Hockey var mitt stora intresse. Det var inom hockeyn jag hade allt självförtroende. 

Hur kände du där och då, när du missade den där landslagsplatsen?

– Ledsen och arg. Det här bidrog till att jag enbart en vilja att jag ville satsa ännu mer på hockeyn. Jag bestämde mig att inte gå tillbaka skolan igen, trots att mina lagkamrater och kompisar gjorde det. Visst, det var inte enkelt att inte vara en del av det vännerna gjorde på dagarna i skolan, men jag fick samtidigt mer tid till det jag älskade att göra.

Hur såg dina dagar ut? 

– Jag skippade tv-spel och allt sånt som innebar stillasittande, hade jag gjort det hade jag nog fått höra de från mamma och pappa, skrattar Jesse.

– Jag fick massor av tid för fysträning, skillsträning och extra isträning samt återhämtning där emellan. När vi var framme på våren några månader senare så tog jag mig tillbaka in i 18-landslaget och den turneringen gick riktigt bra. 

Hur ser du tillbaka på den perioden idag?

– Det handlade om runt sex månader från att jag hoppade av skolan, tills att jag tog mig tillbaka in i ungdomslandslaget. Jag har en enorm respekt för att skolan är viktig och för barn och ungdomar, det är viktigt. Men där och då kändes det rätt för mig, vilket vi pratade igenom det noggrant i familjen.

Just nu laddar Jesse upp hemma i Esbo tillsammans med familj, vänner och hustrun Nelah. 

De lärde känna varandra redan under skolåren i Esbo.

Några år senare blev de ett par och Nelah flyttade med honom til USA.

– De närstående får inte tillräckligt med kredd tycker jag, det är ibland tufft för oss spelare att ställa om snabbt när vi ska byta lag och anpassa oss. Min fru har offrat mycket för min skull och min dröm, hon hade kunnat satsat fullt ut på en civil karriär men valt att stötta mig på min resa jag är ute på, jag kan inte nog tacka henne. Går knappt att hitta ord.

Nu laddar nu ni upp på hemmaplan. Vad är det första du gör när du kommer hem?

 – Det vanliga, är med vänner och familj, hänga på platser som betyder mycket. Men just den här sommaren blir det lite speciellt. Det senaste året saknade jag min hund Lemi väldigt mycket. Han var inte med över till USA. Så det var härligt att se honom igen.