Cirkusbarnet Pastujov lämnade hemmet vid 13: "Fanns inte där för min lillebror"

Nick Pastujov gjorde flest poäng i Danmark med Herning förra året av alla spelare i ligan, 82 poäng, grundserie och slutspel inräknat.

Han får räknas in i kategorin, Hockeyallsvenskans mest spännande poängproducerande nyförvärv, inför säsongen 26/27.

När Hockeynews når Nick laddar han för ett fyspass hemma i Florida, nära familjehemmet, där allt började.

Och familjens väg till hockeyn, den är allt annat än vanlig.

Nicks pappa George växte upp utanför Moskva i dåvarande Sovjetunionen och kom till USA via cirkusen Ringling Bros., där han arbetade bakom kulisserna med saker som rörde verksamheten och all planering.

Mamma Janis, som kommer från New Jersey, var artist i samma cirkus.

Det var där de möttes – och det var den bakgrunden som så småningom skulle forma tre hockeyspelande söner i ett soligt Florida långt där sporten inte var lika närvarande som idag; med Tampa Bay, som är favoritlaget - och rivalen Panthers som skördat så stora framgångar de sista åren.

Nick Pastujov följer gärna NHL - och det finns influenser han försöker plocka in i sitt egna spel, som speldrivande forward.

– Jag gillar verkligen att se Kucherov i powerplay – hur smart han är, hur han spelar i sin egen takt och drar försvararna till sig. Han har ett sätt att styra vad de gör och öppnar sedan ytor åt sig själv. Jag gillar även Hagel, särskilt i det här slutspelet – han är så svår att möta och farlig i alla lägen. Det är just den mentaliteten jag dras till. Många spelare i dag är dessutom starka i bägge ändar av banan. Hagel är komplett – stabil defensivt och vass nog offensivt.

Nu väntar Sverige och BIK Karlskoga efter en stark resa i Europa. Kan du berätta om processen bakom valet?

– Jag var sugen på att prova något nytt, och jag gillar den nordiska, skandinaviska stilen. Jag har hört att Hockeyallsvenskan är lite snabbare än den danska ligan, och det väckte mitt intresse. Jag har alltid haft stor respekt för svensk hockey. Ett par kompisar har spelat i ligan och både uppskattat den och blivit rejält utmanade.

– Och specifikt med Karlskoga: de är alltid med i toppen och förlorade finalen förra året, så vi har en chans att ta revansch direkt. Jag har hört att de är ett tufft lag att möta, att de spelar väldigt smart defensivt – och jag gillar den stilen. Den har stor potential i slutspel. De berättade om min tilltänkta roll, hur tränaren ser på mitt spel och vet vad jag kan tillföra. Det kändes som ett beslut med bara gröna ljus – inga gula, inga röda. När det känns så rätt, är det också skönt att kunna kasta sig in i det här med självförtroende.

Fanns det andra alternativ i Skandinavien?

– Inget jag tittade seriöst på. Tanken var hela tiden att om en bättre situation än Karlskoga dök upp så skulle jag överväga den – men Karlskoga var alltid mitt förstaval.

Vad visste du om svensk hockey och Karlskoga innan beslutet?

– Att det är en snabb liga, intensiv. Att lagen har bra koll på sina egna spelsystem och motståndarnas, det sägs vara en tuff men också underhållande liga med mycket offensiv skicklighet.

Har du kunnat prata med någon svensk spelare om vad som väntar?

– Petter Hansson spelade jag med nu i Danmark. Sen har jag en kompis som spelar i Örebro, Luke Martin. Vi har pratat lite om livsstilen, och vi kommer prata mer om hockeydelen framöver. De två har lyft samma sak: arbetsmoralen i Sverige är extremt hög. Den håller dig alert – på isen och i gymmet. Du vill tävla hela tiden, försöka slå dig själv, då visar man också lagkamraterna att du är beredd att göra vad som krävs. I en så seriös miljö, där alla verkligen tävlar, bygger du en edge över tid. Jag har hört att i Sverige så kan du kan inte gå ut och spela på rutin, då blir du snabbt avslöjad. Det är en spännande tanke.

Karlskoga är en liten ort, men klubben bärs av en stark kultur. Vad tänker du om det?

– Jag tror att det är ett bra val. De gör ett fantastiskt jobb vad jag hör – en liten klubb, men de presterar verkligen och har gjort det länge.

Hur skulle du beskriva dig själv som spelare för Karlskogas fans?

– Jag använder somrarna till att reflektera över mitt spel och bli bättre på de områden där jag behöver det. Genom åren har jag lärt mig att fullt lita på min förmåga att hantera vilken situation som helst på isen – tekning med 30 sekunder kvar i en enmålsledning, sex mot fem när målet måste komma, powerplay, boxplay, fem mot fem, egen och offensiv zon. Jag spelar ett komplett syd-nord-spel. Jag kan göra mål och skapa målchanser

– Förra året kom det en invändning mot mitt spel att jag inte sköt tillräckligt – jag gjorde för få mål, eftersom jag alltid sett mig själv som en passningsspelare. Så den sommaren dessförinnan la jag stenhårt fokus på skottet, och det var häftigt att se hur mycket en sommars fokus på en enda färdighet kan ge.

– Så jag kommer att skjuta mycket i år. Och för att anpassa mig till det skickliga svenska spelet har sommarens huvudfokus legat på händerna – min förmåga att flytta pucken och hålla den klistrad vid bladet. Det blir många tighta dueller och närkamper i hörnen, och att tappa pucken där är så frustrerande. Jag vill kunna kontrollera dessa lägen, med fullt självförtroende.

Vad vill du att fansen ska säga om dig efter din första säsong?

– Att de inte behövt oroa sig när jag är på isen. Att de litat på att jag fått jobbet gjort oavsett situation.

Var ser du dig själv om tre år – är Karlskoga en slutdestination eller ett steg på vägen?

– Haha, vi får se. Min inställning har alltid varit en säsong i taget. Ju mer du fokuserar på framtiden, desto mer distraherar den dig från nuet. Mitt mål i år är att vara den bästa spelare jag kan vara. Får jag göra det i ett par år vore det fantastiskt. Vart det sedan leder får tiden utvisa – för mig handlar det om en säsong i taget.

Nu till din bakgrund – något du fått frågor om förut, men inte för svenska läsare. Båda dina föräldrar kommer från cirkusen, Ringling Bros. Hur formade den bakgrunden dig?

– Det är en väldigt speciell bakgrund. Min mamma var artist där, så hon var den som varje kväll fick gå ut och leverera en bra föreställning – oavsett hur hon kände sig eller hur resandet hade slitit på henne. Publiken bryr sig inte om det, de vill bara att du ger ditt bästa och bjuder på en bra show. Det är häftigt att ha sett någon som var tvungen att förbereda sig på rätt sätt.

– Min pappa jobbade mycket bakom kulisserna och såg hur alla dessa otroligt skickliga akter växte fram. Hans grej var att om du vill bli riktigt bra på något, så tar de här artisterna aldrig en dag ledigt. De jobbar på det varje dag, vässar sina färdigheter och ser till att vara skarpa och fullt självsäkra när de går ut – så att inga misstag smyger sig in. Det var det han lärde oss.

Så vad tog du med dig från det livet in i hur du själv lägger upp din karriär och hockeysatsning?

– De dagar då de flesta tar ledigt och varvar ner – det är just då du måste dyka upp i gymmet. Dyker du upp gör du mer än om du stannar hemma, och chansen är stor att du, när du väl är där, gör allt du behöver och lite till. När vi växte upp tränade vi hela tiden, och det har gått rakt in i mina vanor som proffs. Jag jobbar på de små detaljerna hela tiden och ser till att inte bli självgod – att inte tänka "jag hade ett bra år, det löser sig". Man måste hålla sig skarp. Det har definitivt följt med från de där dagarna.

Din mamma har dragit en parallell mellan cirkuslivet och hockeylivet – ständig rörelse, disciplin, press. Känner du igen det?

– Ja, verkligen. Att flytta runt mellan städer, få tillvaron att fungera oavsett var du befinner dig, och inte låta något av det bli en ursäkt. Det är helt enkelt en del av livsstilen.

Hade du något tidigt hockeyminne från Florida?

– När vi var tre år byggdes en rink ungefär en kvart från vårt hus. Det var där vi växte upp och spelade. Sedan dess har det kommit upp en handfull rinkar i Tampa-området – sporten växer verkligen. Nu finns det två eller tre högt rankade juniorlag i delstaten och betydligt fler inlines-rinkar.

Var det tidiga morgonpass med din pappa?

– Vi åkte skridskor före skolan, så det kunde vara klockan sex eller sju på morgonen, och skolan började åtta. Man gick genom skolkorridorerna med ett helt pass redan i benen. Det var kul, ett skönt sätt att börja dagen – det var den istid som gick att hyra under ett par år.

Var ni den enda hockeyfamiljen i området?

– Det fanns ett par andra riktigt duktiga nere i Miami- och Naples-trakten, men från Bradenton- och Tampa-området tror jag att vi var den största hockeyfamiljen. Vi är tre bröder.

Stämmer det att du lämnade hemmet vid 13 och bodde hos värdfamiljer?

– Ja precis. Ungefär halva vårt lag på hemmaplan var hämtat från andra delstater på grund av att många var tillfälligt i Florida, så vi hade inte särskilt många fullständiga lagträningar. Vi mötte senare många av lagen uppe i Michigan och fick se tränarna, spelarna och den höga nivån. Det kom en punkt där frågan blev: vill vi verkligen satsa seriöst på det här, så är det kanske steget att ta. När jag väl tog steget själv till Michigan, det var det helt otroligt – ett kulturskifte, att se hur mycket mer de bryr sig om hockey där. Det blev tre år av att bygga upp tillvaron hos olika värdfamiljer och spela i elitsatsande miljö, och sedan gick jag på utvecklingsprogrammet i två år.

Din mamma sa i en intervju att låta dig flytta vid 13 var en av de svåraste sakerna hon gjort. Hur ser du på den uppoffringen i dag?

– Jag var 13, min lillebror var åtta. Så från att han var åtta tills han var tretton fanns jag inte där – det var konstigt att lämna dem så tidigt, att lämna familjen. Som äldsta bror vill man finnas där och se honom växa upp. Därför var det skönt att de till slut tog sig till Michigan, så att jag fick bo med honom ett år och återknyta. I stunden tänker man inte på hur det ska påverka framtiden, man lever i nuet. Det är fint att ha de här somrarna nu, när jag får träna med min yngsta bror och ta igen tiden med familjen. Hockeyn ger mig den möjligheten – de flesta nio-till-fem-jobb pågår tolv månader om året, då får du inte åka hem två-tre månader och vara med familjen. Det är en häftigt.

Du nämnde dina bröder – tre bröder som alla nått elitnivå. Hur formade konkurrensen er?

– Vi spelade hockey på gården tills vi nött ner gräsmattan till en ren jordplätt. Att hela tiden vara i matchen, försöka göra mål och vinna varje liten tävling, betyder mer än man inser där och då. Som äldst vill jag alltid se till att jag är bäst, mina yngre bröder försöker ständigt slå mig, och den yngste försöker slå mellanbrodern. Med fem års åldersskillnad tror jag att det betydde mycket för vår yngsta bror att alltid ha den konkurrensen omkring sig. Och även nu på somrarna håller det oss fokuserade i gymmet – vi pushar varandra och försöker slå varandras rekord när vi skör skott-tävlingar. Det finns ingen del av dagen som inte är en tävling. Precis som när vi var små.

Du blev lagkapten i Kansas City i ung ålder. Vad gör dig till en bra ledare?

– Jag försöker hålla huvudet kallt i varje situation och inte låta matchens toppar och dalar påverka mig. Jag försöker vara positiv på bänken oavsett vad – jag är ingen som skriker åt mina lagkamrater när de gör ett misstag. Jag lägger tid på de små sakerna och har ett bra fokus.

– Det handlar om en vinnarmentalitet.

Jag hittade inte många motgångar i researchen, men en axelskada i unga år som kostade dig en hel sommar. Hur tufft var det?

– Jag opererade höger axel efter mitt andra år, precis i övergången till juniorhockeyn så jag missade den sommaren och fick kämpa för att komma ikapp alla som tagit klivet. Min andra operation kom efter USA-programmet med landslaget, inför college, och det är en sådan enorm utvecklingssommar att jag kände av den ännu mer under mitt första collegeår. Ser jag tillbaka var jag inte där jag behövde vara fysiskt. I proffskarriären har jag varit väldigt lyckligt lottad och sluppit allvarliga skador.

Vilken period i karriären var tuffast?

– College, på grund av operationen och en helt ny miljö, klivet i fysik och fart, och alla nya saker som hör skolan till. Det tog ett tag att landa och fokusera på rätt saker. I proffshockeyn var första året knepigt – jag kom ut ur pandemin, hade precis tagit examen och spelade i princip ingen match på nästan ett och ett halvt år. En konstig omställning, där du tränar mycket på egen hand. Men det var nyttigt att direkt efter pandemin komma till ett AHL-camp och se hur de killarna tränar, deras vanor, hur snabba och detaljfokuserade de är. Då insåg jag att om jag vill spela på den nivån måste jag ta mitt spel till nästa steg. Åren i Kansas City gav mig sedan chansen att spela mycket, bygga upp vanorna, och vid tredje året hade jag ett poäng-per-match-år och var lagkapten. Jag kände att jag nått taket för vad jag kunde göra i East Coast-ligan, och det är svårt att hitta ett stabilt AHL-kontrakt i USA.

– Då tänkte jag att det kanske var dags att börja en karriär i Europa, börja om och se vart talangen kan ta mig.

– BIK Karlskoga blir en ny fantastiskt utmaning, det ska bli riktigt roligt, säger Nick.

FAKTARUTA: Nick Pastujov
Namn: Nick Pastujov
Född: 21 januari 1998
Ålder: 28 år
Födelseort: Bradenton, Florida, USA
Nationalitet: USA / Ryssland
Position: Center / vänsterforward
Skjuter: Vänster
Längd: 183 cm
Vikt: 92 kg
Nuvarande klubb: BIK Karlskoga
Kontrakt: 2026/27
Draftad: New York Islanders, runda 7, #193 totalt, 2016
Bröder: Michael Pastujov och Sasha Pastujov
Tidigare klubbar/lag: Herning Blue Fox, EC-KAC / Klagenfurt AC, Pioneers Vorarlberg, Coachella Valley Firebirds, Kansas City Mavericks, Stockton Heat, Rochester Americans, Ontario Reign, University of Michigan
Landslag: U.S. National Under-18 Team, U.S. National Under-17 Team
Aktuell: Klar för spel i Hockeyallsvenskan där han blir en av de mest intressanta offensiva spelarna 26/27. Pastujov gjorde flest poäng i Danmark med Herning förra året av alla spelare i ligan, 82 poäng, grundserie och slutspel inräknat. Han kom delad etta i den totala poängligan och trea i slutspelets poängliga. Han togs även ut i danska ligans All Star Team för säsongen 25/26 när Herning blev danska mästare.