Bjurmans krönika presenteras av Watch It Live
Det blev inte alltid bråk och kaos när John Tortorella mellan 2008 och 2013 förde befäl över New York Rangers, men större delen av tiden hängde något hotfullt och obehagligt i luften i korridorerna i Madison Square Garden och den inte alltför rymliga träningshallen i Tarrytown i skogarna norr om Manhattan.
Han var alltid mer eller en mindre arg, det fanns en omisskännlig spänning i relationen med alla som han inte tyckte tillhörde klubbens inre krets – ja, ibland även med de som gjorde det – och det kändes som att han när som helst skulle få ett svavelosande vredesutbrott.
Det fick till följd att även de mest perifera aktörer, som jag, tassade på tår när han fanns i närheten. Man vågade inte annat.
För vid min gud – ibland brast fördämningarna och Katla Tortorella började spruta sin eld över oss.
Om en stackars journalist glömt stänga av volymen på mobilen och den ringde under en presskonferens började det glöda i näsborrarna, ställde någon en fråga han inte gillade öppnades det fruktade gapet – och om han fick mothugg av min gode vän Larry Brooks, som aldrig tar skit av någon, exploderade eldstormen.
Den som vill veta mer kan knacka in meningen ”John Tortorella angry” i sökfunktionen på Youtube…
Listan på svajiga Blueshirts-valpar han med fast hand förvandlade till fullblodsproffs är lika lång som avstängningen som följde när han stormade genom korridorerna för att spöa upp sin gamle nemesis Bob Hartley i Vancouver några år senare.
Ryan McDonagh, Dan Girardi, Brandon Dubinsky, Derek Stepan, Michael Del Zotto, Anton Strålman…
Ja, den sistnämnde var kanske inte så valpig – det är svårt att beskriva människor med Strålles chock-hårda musiksmak på det sättet…– men han har flera gånger berättat att det var ”Torts” som förstod att han skulle ge upp sina ambitioner som företrädesvis offensiv back och istället utveckla de defensiva färdigheterna. Och därmed började det andra, framgångsrika kapitlet i västgötens NHL-karriär.
I takt med att han fick ordning på individerna lyckades skränfocken sedan bygga the hardest working lagmaskin in the hockeybuinsess, fruktad contender år efter år.
Jo, det var den mjukare efterträdaren Alain Vigneault som fick äran för att Rangers tog sig till Stanley Cup-final 2014, och till en Game 7 i konferensfinalen året därpå, men låt mig en gång för alla slå fast – John Tortorella lade den bastanta grunden.
Därefter följde ett antal mindre lyckade år. Hockeyn utvecklades men det gjorde inte John och efter en misslyckad sejour i Vancouver – krönt av den ovan nämnda kaos-sekvensen med Hartley – och en riktigt krattig insats som förbundskapten för USA i World Cup 2016 kändes det som att Katlas eld hade falnat.
Men inte alls.
Strax innan han skulle fylla 60 underkastade han sig en grundlig självrevision, moderniserade sin hockeyfilosofi och stöpte om sitt sätt vara – till en viss gräns; helt går det inte att kyla ner så hett blod…
Och idag – well, låt mig säga att jag inte tvekade en sekund att lägga min Jack Adams-röst på den gamle draken när vi i hockeyjournalistfacket här borta nyligen röstade om ”halvtids-awards”.
Han har gjort ett helt otroligt jobb i Columbus den här säsongen, tycker jag. Redan i slutspelet ifjol spolade han isen med den hyllade Jon Coopers tarmsafter, visst. Det var Tårtan som med sin otroliga, ja, eld, fick de underlägsna Blue Jackets-krigarna att tro att de faktiskt skulle kunna knocka segermaskinen Tampa i fyra raka.
Men prestationen i år är i mina ögon ännu mer förstummande. Under sommaren tappade laget fyra superstars i Artemi Panarin, Sergej Bobrovsky, Matt Duchene och Ryan Dzingel och hade inga möjligheter att knyta till sig fullvärdiga ersättare.
Då är det egentligen omöjligt – HELT omöjligt – att bibehålla sin slagkraft. Logiskt sett borde blårockarna så här i början av februari harva i botten av tabellen och fundera på vilka kvarvarande pjäser som ska avyttras innan trade deadline om några veckor.
Men i själva verket jagar de återigen i playoff-racet, för “Torts” har på något vis svetsat samman de komponenter han alltjämt förfogar över till ett ruskigt tätt, hårt kollektiv det alltid gör fruktansvärt ont att möta.
En fantastisk bedrift.
I ”Bröderna Lejonhjärta” gick det till sist illa för Katla; Jonatan och Skorpan släckte hans eld i sista kapitlet.
Hockeyvärldens version, däremot, blir bara starkare och starkare.
•••
Per Bjurmans blogg på Sportbladet
Per Bjurmans och Jonathan Ekeliws podcast på Sportbladet
Det blev inte alltid bråk och kaos när John Tortorella mellan 2008 och 2013 förde befäl över New York Rangers, men större delen av tiden hängde något hotfullt och obehagligt i luften i korridorerna i Madison Square Garden och den inte alltför rymliga träningshallen i Tarrytown i skogarna norr om Manhattan.
Han var alltid mer eller en mindre arg, det fanns en omisskännlig spänning i relationen med alla som han inte tyckte tillhörde klubbens inre krets – ja, ibland även med de som gjorde det – och det kändes som att han när som helst skulle få ett svavelosande vredesutbrott.
Det fick till följd att även de mest perifera aktörer, som jag, tassade på tår när han fanns i närheten. Man vågade inte annat.
För vid min gud – ibland brast fördämningarna och Katla Tortorella började spruta sin eld över oss.
Om en stackars journalist glömt stänga av volymen på mobilen och den ringde under en presskonferens började det glöda i näsborrarna, ställde någon en fråga han inte gillade öppnades det fruktade gapet – och om han fick mothugg av min gode vän Larry Brooks, som aldrig tar skit av någon, exploderade eldstormen.
Den som vill veta mer kan knacka in meningen ”John Tortorella angry” i sökfunktionen på Youtube…
John Tortorellas presskonferenser och möten med mediepersoner har lett till ett antal välvisade klipp på Youtube. Foto: Joel Marklund/Bildbyrån
”What a prick”, hände det att jag muttrade till kollegor när vi lämnade den sortens infekterade sammankomster och lufsade iväg till våra skrivbord för att försöka komponera någotsånär läsvärda artiklar på den information han i allmänhet inte hade gett oss.
Listan på svajiga Blueshirts-valpar han med fast hand förvandlade till fullblodsproffs är lika lång som avstängningen som följde när han stormade genom korridorerna för att spöa upp sin gamle nemesis Bob Hartley i Vancouver några år senare.
Ryan McDonagh, Dan Girardi, Brandon Dubinsky, Derek Stepan, Michael Del Zotto, Anton Strålman…
Ja, den sistnämnde var kanske inte så valpig – det är svårt att beskriva människor med Strålles chock-hårda musiksmak på det sättet…– men han har flera gånger berättat att det var ”Torts” som förstod att han skulle ge upp sina ambitioner som företrädesvis offensiv back och istället utveckla de defensiva färdigheterna. Och därmed började det andra, framgångsrika kapitlet i västgötens NHL-karriär.
I takt med att han fick ordning på individerna lyckades skränfocken sedan bygga the hardest working lagmaskin in the hockeybuinsess, fruktad contender år efter år.
Jo, det var den mjukare efterträdaren Alain Vigneault som fick äran för att Rangers tog sig till Stanley Cup-final 2014, och till en Game 7 i konferensfinalen året därpå, men låt mig en gång för alla slå fast – John Tortorella lade den bastanta grunden.
Därefter följde ett antal mindre lyckade år. Hockeyn utvecklades men det gjorde inte John och efter en misslyckad sejour i Vancouver – krönt av den ovan nämnda kaos-sekvensen med Hartley – och en riktigt krattig insats som förbundskapten för USA i World Cup 2016 kändes det som att Katlas eld hade falnat.
Men inte alls.
John Tortorella fick Bjurmans röst för "halvitds-awards" när de kom till prisets som säsongens bäste tränare. Foto: Bildbyrån
Strax innan han skulle fylla 60 underkastade han sig en grundlig självrevision, moderniserade sin hockeyfilosofi och stöpte om sitt sätt vara – till en viss gräns; helt går det inte att kyla ner så hett blod…
Och idag – well, låt mig säga att jag inte tvekade en sekund att lägga min Jack Adams-röst på den gamle draken när vi i hockeyjournalistfacket här borta nyligen röstade om ”halvtids-awards”.
Han har gjort ett helt otroligt jobb i Columbus den här säsongen, tycker jag. Redan i slutspelet ifjol spolade han isen med den hyllade Jon Coopers tarmsafter, visst. Det var Tårtan som med sin otroliga, ja, eld, fick de underlägsna Blue Jackets-krigarna att tro att de faktiskt skulle kunna knocka segermaskinen Tampa i fyra raka.
Men prestationen i år är i mina ögon ännu mer förstummande. Under sommaren tappade laget fyra superstars i Artemi Panarin, Sergej Bobrovsky, Matt Duchene och Ryan Dzingel och hade inga möjligheter att knyta till sig fullvärdiga ersättare.
Då är det egentligen omöjligt – HELT omöjligt – att bibehålla sin slagkraft. Logiskt sett borde blårockarna så här i början av februari harva i botten av tabellen och fundera på vilka kvarvarande pjäser som ska avyttras innan trade deadline om några veckor.
Men i själva verket jagar de återigen i playoff-racet, för “Torts” har på något vis svetsat samman de komponenter han alltjämt förfogar över till ett ruskigt tätt, hårt kollektiv det alltid gör fruktansvärt ont att möta.
En fantastisk bedrift.
I ”Bröderna Lejonhjärta” gick det till sist illa för Katla; Jonatan och Skorpan släckte hans eld i sista kapitlet.
Hockeyvärldens version, däremot, blir bara starkare och starkare.
•••
Per Bjurmans blogg på Sportbladet
Per Bjurmans och Jonathan Ekeliws podcast på Sportbladet
Allt nytt innehåll på Hockeynews PLUS för bara 69 kr! Skaffa Hockeynews PLUS
JUST NU: VM-feber! Få Hockeynews för bara 9kr/mån!
