Leksand mot Brynäs. Fortfarande det mötet som får mig att känna mest i dagens allt mer känslolösa hockey. Pappa tog med mig till Globen när jag var liten och sa att ”vi håller på laget i vitt”. Och även om jag var förtjust i Djurgårdens 23:a Fredrik Lindquist så var det inte särskilt svårt att haka på. Leksand var Sveriges bästa grundserielag där i slutet av 90-talet och när alla klasskompisar höll på Djurgården så blev Leksand ännu mer “mitt” lag.
Mamma? Hon höll på Brynäs. Mest på grund av Tord Lundström en gång hade spelat där, tror jag. Även min kusin Martin, tillika en av mina bästa vänner, håller på Brynäs. Vi har åkt på matcher ihop, snackat hockey mer än jag gjort med någon annan och således är det laget jag haft näst bäst koll på under alla år just Brynäs.
Sundlöv i topp av poängligan
En annan anledning är att under många hockeyallsvenska år så kändes det som att Brynäs alltid värvade Leksands mest intressenta spelare, vilket förstås kulminerade när min favoritspelare (Forsberg och Forslund aside) Jesper Ollas gick dit och vann SM-guld.
När Sega Mega Drive (kids, ni får googla) släppte Elitserien ‘96 så spelade jag med Brynäs (för att jag inte ville förlora med Leksand) och jag minns att Dackell, Johnson och Modin toppade poängligan tätt följda av Micke Sundlöv (det var rätt lätt att få målisassist på den tidens spel).
Så nu undrar ni kanske om jag tyckte det var kul när Brynäs åkte ur?
Lite.
Är jag glad att de är tillbaka?
Jepp.
Det jag beskriver ovan är kärnan till att jag blev förälskad i sporten ishockey i allmänhet och Leksands IF i synnerhet.
Allt det som skett den här veckan är det som riskerar att få mig att ledsna på hela skiten.
Jag har under ganska lång tid fått höra rykten om att det inte står riktigt rätt till med ekonomin. När sen ekonomiansvariga lämnar på löpande band och klubben på ett panikartat sätt rear ut veckobiljetter, så var det inte särskilt svårt att lägga ihop ett plus ett. En VD som avgick av egen fri vilja, och meddelade det innan allt deta uppdagades (Tjena mors!) och det blev ännu lättare att förutspå.
Såret kommer läka
Jag tänker inte peka finger i den här texten (det kommer senare) men det som skett den här veckan, gör att allt som varit härligt som leksing fram till hit inte är värt det. Att vi har dopat oss ekonomiskt, vilket förstås även påverkat andra föreningar och supportrar, får en att skämmas. Och alla motståndarsupportrar som drar upp trottoarkanter och skolor, jag kan lova att många leksingar är minst lika trötta på den här cirkusen som ni är.
Jag hade velat sitta här och fullt ut glädjas åt att egna produkten Marcus Gidlöf storspelar i målet. Eller att egna produkten Marcus Karlberg har blivit en toppspelare i SHL. Eller att vi har Oskar Lang. Och att vi har en fjärdelina med Lissel och Altörn som bara kör. Istället känner jag mig trött, tömd på energi och faktiskt lite likgiltig.
Det syntes lång väg att toppforwards, som spelade 20+ minuter mot Modo, inte alls hade energin som krävdes mot Brynäs. Trycket, tyngden och drivet fanns inte där. Om de var påverkade av bristen på ”tjo och tjim” i omklädningsrummet, efter veckans nyheter, det låter jag vara osagt. Men det hade förvånat mig oerhört mycket om det inte haft någon påverkan alls, med tanke på att även vi som bevittnar den här soppan med rätt mycket distans till omklädningsrummet påverkas.
Tiden läker, som bekant, alla sår. En sanning med modifikation, då de ekonomiska såren inte läks av tid. Där behövs det en stor säck fylld med sedlar att plåstra om med. De känslomässiga såren som supporter är också de betydligt djupare än vad en 1-4-torsk mot en ärkerival är, något jag tror de som ställt till den här situationen någon gång måste banka in i sina skallar. De måste förstå att det är deras fel att många supportrar känner skam och irritation.
Det såret kommer dock läka för de flesta, då kärleken till laget är för stor. Men jag tror det kommer sitta en skorpa där och klia bra länge.
