SHL var äntligen tillbaka – och snabbt kunde man konstatera vissa saker. Färjestad kan värva hur många stjärnforwards som helst, men det är ändå Per Åslund som kliver fram när det behövs. Patrik Karlkvist var ”såhär-borde-Nicklas-Bäckström-vara”-bra och inblandad i alla Örebros mål. Brynäs hade en dålig målvakt. Luleå har redan slängt in de vita jeansen i tvätten för att vara redo för nästa guldfest. Och HV71 lyckades på något sätt strula till det och förlora, trots en förlösande kvittering med fyra minuter kvar. Det mesta var sig likt, med andra ord.
I Leksand då? Not so much.
Oskar Lang såg ut som en sniper av rang, Max Veronneau såg också ut som en sniper av rang och journalisternas fikahörna var flyttad in i gångarna – man fick ta korv med bröd själv istället för att få den serverad. Det är ett hårt liv, men någon måste leva det.
En sak som dock var sig lik var att det basunerades ut 7650 (aka lapp på luckan) sålda biljetter trots att en blind höna kunde hitta massvis med tomma stolar. Dags att börja rapportera folk på plats istället för hur många som har köpt plåtar – hela grejen blir löjeväckande.
Well, de tomma stolarna fick i alla fall bevittna ett nytt Leksand. Efter att den lilla lastbilen som skulle leverera matchpucken hade strulat klart så åktes det mer skridskor första tio minuterna än vad det gjordes på hela förra säsongen. Och åka skridskor, har vi ju lärt oss av alla pausintervjuer som någonsin gjorts, är nyckeln till att spela bättre hockey.
Oskar Lang har gnuggat avslut med skillscoachen Mattias Ritola under försäsongen och nog för att ”Rito” var en kreativ spelare, men det var ändå något överraskande att det är volleyavsluten som ska bättra på Langs nätkänningar den här säsongen. Jag påpekade det för den gamle puckkonstnären i första pausen och han bara skakade på huvudet.
Efter de där tio minuterna av intensiv skridskoåkning tvingades Marcus Gidlöf göra kvällens första blockering. På tekningen efter skickade Linus Nässén (en av tre med det namnet i Sverige, två är hockeyproffs!) iväg en puck från blå och 1–0 blev 1–1. ”Inte en sån kväll …” var det nog en och annan vitblå hjärna som hann tänka.
Men det här verkar, än så länge, vara ett Leksand som inte påverkas nämnvärt av oväntade mål i baken. ”Langen” var nära att göra sitt andra bara sekunder in i andra perioden då målramen stod i vägen. Det gjorde den inte när Leksand spelade ett alldeles ypperligt boxplay, först genom Karlberg och Eljas som stressade Timråspelarna så till den milda grad att precis när Leksandsduon hade hoppat ut i båset slarvade gästerna i ett uppspel. Då kunde ersättarna Fortier och Veronneau samspela. ”Gabe” till Max som, fri med Tim Juel, bjöd på ett avslut med shades of säsongen 21/22.
3–1 gjorde matchens gigant, Anton Johansson. Herregud vilken utveckling han har haft i sommar. Helt plötsligt sitter allting på plats och hans mod, rörelsemönster och pondus framkallade flera ”sus” på Tegeras läktare den här premiärkvällen. Det kommer hända grejer runt Leksands nummer 10 den här säsongen, var så säkra.
Timrå vann fyra av fyra mot Leksand i fjol och Tim Juel var SHL:s bästa målvakt den säsongen. Det toknederlagstippade masarna kunde haft en lättare uppgift att ta sig an en hemmapremiär. Det fanns förhoppningar om att de skulle kunna ge just hopp till sina supportrar. Sättet de löste det på, spelarna som klev fram och ja, hela känslan kring allting lovar väldigt gott. Men det är lätt att ryckas med också.
Timrås ”Olli Jokinen-hockey” hyllades av många förra säsongen. Höghastighetshockey med intensiv forecheck och förstås mycket skridskoåkning. Laget var ofta bra direkt efter uppehållen, då de fick betydligt mer ledigt än vad som brukar vara SHL-standard. Men sen mattades man ju tätare matcherna kom. Det är jobbigt att spela den här Jokinen/Hedberg-hockeyn och det vill till att den resulterar i poäng för att man ska orka i 52 omgångar när skadorna hopar sig och dagarna blir mörkare.
Just den här premiärkvällen är det dock ett senare problem. ”Vi ligger femma i SHL, pappa!” ropade en flicka i gångarna efter matchen. Ibland behöver man inte blicka längre fram än så. Leksands premiär gav det hopp alla behövde.
