När Leksand presenterade Riley McCourt, Carter Berger och Josh Passolt hade de flesta svenska hockeysupportrar knappast hört talas om dem.
Detsamma gällde Leksands tränare Johan Hedberg.
– Nej. Jag hade ingen koll alls på dem, säger han och skrattar.
Att översätta prestationer från ECHL, den tyska ligan eller den slovakiska ligan till Hockeyallsvenskan är långt ifrån någon exakt vetenskap. För Johan Hedberg finns det inga garantier, hur noggrant arbetet än görs.
– Jättesvårt. Du vet egentligen aldrig. Vi ser ju lag som tar väldigt mycket importer. Kalmar har gjort det, Västervik gjorde det ett tag. Du kommer alltid att få träff på några och du kanske går bom på någon. Det är mycket som ska stämma. Men just att alla de tre har erfarenhet av europeisk hockey gjorde att vi hade lite mer kött på benen. Det är inte lika stor omställning som att komma direkt från Nordamerika till Sverige, förklarar Hedberg.
– Det man oftast hör från nordamerikaner när de kommer över är att de blir överraskade över hur bra ligan är, både Hockeyallsvenskan och SHL. Hur mycket åkning det är, hur mycket jobb det är, hur vältränade alla är och hur hårt alla jobbar i sina strukturer. Så det gäller att vara förberedd när man kommer hit.
När ni scoutade de här spelarna, tittade ni mer på vad de gjorde i Europa än på vad de gjort i Nordamerika, även om den senaste säsongen var där?
– Vi kollar mest på vad spelarna gjorde senaste säsongen. Men vi kollade också vad vi kunde komma över från den tyska och slovakiska ligan. Hur de skötte sig på stor is och i europeisk hockey. Vi försöker skaffa oss en så bra helhetsbild som möjligt. Sen pratar vi med folk och ser om den bild vi har av spelarna stämmer överens med den de har.
– Vi försöker göra så många background checks som möjligt. Sen finns det inga garantier, men det känns väldigt spännande.
Var börjar ni när ni scoutar?
– Det är en kombination. Dels får du en del namn från agenter. Spelare som vill flytta, spelare som kan vara intressanta för dig. Sen försöker du också hitta spelare själv. Sådana här killar kanske inte alltid kommer upp på en lista.
– Ibland händer det att man sitter och scoutar en spelare och ser någon annan i laget och tänker: "Den där ser intressant ut." Man kommer på sig själv med att man har suttit och kollat två matcher och tittat mer på en helt annan spelare än den man egentligen skulle titta på.
När en spelare väl fångat Leksands intresse börjar nästa fas.
– Sen har vi nätverk, givetvis. Vi har ganska många vänner borta i Nordamerika. Många som är scouter ute på vägarna. Även om de inte vet någonting om en specifik spelare så kanske de känner någon som känner någon. Jag brukar skicka ut lite förfrågningar till mina kontakter. Kan man få tag i personen personligen? Sedan försöker man matcha den information man får mot hur individen känns. Då får man en lite bättre bild.
Vad väger tyngst då? Om du har någon där borta som du litar på, som kanske har jobbat med dig eller känner dig och vet vad du gillar. Om det inte riktigt matchar med det du själv ser när du tittar, vad går du på då?
– I slutändan går jag nog på det jag själv ser. Om inte de varningsflaggor vi får upp är för stora. Är det för många röda flaggor, då backar vi.
– Men om någon säger att "den här spelaren har dålig skridskoåkning" och vi ser någonting annat, då får man komma ihåg att en scoutingrapport kan skilja sig från person till person. Du ser en sak, jag ser en annan. Han säger si, han säger så.
– Därför tycker jag att det är bra att få referenser från flera olika källor. Säger fyra personer att han har alldeles för dålig skridskoåkning för Sverige, då håller vi nog med om att vi ska vara tveksamma. Har vi en som säger att han är bra på rören och en som säger att han är rasslig, då kanske den ena har sett honom i en dålig match eller när han inte haft energi eller ork. Då får man försöka skaffa sig en ännu bättre bild. Vi försöker som sagt lyssna runt mycket.
Scoutingansvaret ligger heller inte på en enda person. Tvärtom är många involverade innan en värvning blir verklighet.
– Vi sitter ett helt gäng och kollar tillsammans. Petter Carnbro med sin scouting, både med siffror och video. Jeppe (Ollas), Ritto (Mattias Ritola), jag och "Pajen" (Niklas Persson) kollar. Alex Millner kollar sina målvakter. Vi har ganska många ögon på spelarna.
– Ingen av oss skulle springa fram och säga att "den här ska jag ha" om vi inte får ett godkännande från de andra. Har vi sagt att "den här går vi på", då är det någon som vi allihop har checkat av och tror på.
"Ritto" har ju sitt sätt att se på hockey och "Pajen" har också jobbat som sportchef. Kan ni sitta och titta på samma spelare och tycka ganska olika?
– Det händer. Även om jag tror att vi alla... Vi kan ju säga direkt att "den här killen kommer Ritto att gilla". Och Petter framför allt kan komma och säga att "jag har hittat en spelare som du kommer att gilla".
Vad har de spelarna som han säger så om för egenskaper?
– Det är nog mer kampen och fysiken. Folk som står på fötterna och inte ramlar i första taget. "Ritto" gillar kanske någon som kan göra en gubbe, där man ser att det finns spelsinne och finess.
– Men Ritto är också väldigt inne på att det inte ska handla om att vara flashig, utan: Vad gör du i högt tempo? Vad händer när du får pucken? Har du scannat av? Har du läst situationen? Hur är balansen i fötterna?
– Där är Pajen också väldigt duktig. De är båda två väldigt skickliga tekniskt och på att utveckla killarnas skill. Där är jag inte alls lika vass som dem. Jag tittar kanske mer på helheten. Har han koll i egen zon? Vinner han sina kamper? Ligger han rätt i banan? Tar han hemjobbet? Det har vi kanske nördat ner oss i.
