Anledningarna till att Färjestad varit så framgångsrikt i sitt boxplayspel är flera.
De har bra ledare som ser till så att spelarna är väl förberedda och informerade om vilken typ av powerplay det är man kommer att möta, de har målvakter som kan spika igen och framför allt så har de spelare som kan konsten att spela boxplay.
För ja, det är faktiskt en konst, och det är långt ifrån alla som klarar av att göra det bra eftersom det krävs att man kan behärska en hel del moment.
Man måste vara mobil och kunna åka skridskor rätt snabbt. Är man en av två forwards på isen så krävs det att man är duktig på att teka och som back så skadar det inte att man är fysisk i sin spelstil. Dessutom så måste man ha offervilja och bra teknik när det kommer till att täcka skott.
Men framför allt så måste man ha ett väldigt högt hockey-IQ.
Personligen så hade jag väl lite av allt och jag kände mig alltid otroligt komfortabel när jag klev in på isen för att spela boxplay. Det kändes, på något konstigt sätt, som hemma och jag upplevde det som att jag inte hade lika mycket press på mig själv jämfört med gubbarna som fick glida ut och spela powerplay.
Det finns så klart mycket att tänka på när man spelar boxplay men detaljer jag la extra mycket fokus på var tekningar och sannolikhet.
Om vi börjar med tekningarna så såg jag alltid till så att motståndaren inte skulle kunna vinna tekningen rakt bakåt och för att motverka det så försökte jag alltid lite oskyldigt låsa dennes klubba (man får inte medvetet låsa klubban vid en tekning i SHL) så att mina tre lagkamrater på isen fick en till två sekunder extra på sig att kunna orientera sig på banan på så sätt göra det svårare för motståndarlaget att komma till en snabb målchans. En detalj som fick min tekningsstatistik att se bedrövlig ut men det bidrog till att vi hade en större chans att överleva det numerära underläget utan ett tidigt mål i arslet.
En annan detalj jag tänkte mycket på var att försöka läsa av oddsen på isen. Det vill säga att jag arbetade för att stänga av det spelet jag visste de ville göra och att plocka bort den spelare jag visste var deras vapen för att göra mål.
Mötte vi till exempel HV71 så lät jag hellre Johan Davidsson skjuta än att Johan Åkerman, David Petrasek, Martin Thörnberg eller Jukka Voutilainen skulle få lossa bössan.
Visst hände det att Davidsson gjorde mål ibland men oddset var betydligt högre på honom än de andra jag nämnde.
Det är väl just det jag tycker utmärker en riktigt bra boxplayspelare. Att man kan läsa av vilken typ av powerplay man möter och kanske framför allt att man snabbt kan hitta lösningar när oväntade saker inträffar.
Jag har haft förmånen att spela med några riktigt bra boxplayartister genom åren och tänkte ranka dem nedan:
1. Mika Pyörälä
Han är utan tvekan den smartaste spelare jag lirat med. Det kändes som att han aldrig gjorde ett misstag. Han låg alltid rätt i banan, läste alltid av spelet på ett föredömligt sätt och han kunde plocka ner vilket flippass som helst med klubban. Han var alltid ett steg före sina motståndare på isen.
2. Per-Johan Axelsson
Herregud vad jag tyckte han var överskattad innan jag själv fick spela med honom. Visst, då hade han gått ner sig rent spelmässigt men i boxplay var det en dröm att få spela med honom under hans två sista år. Visste precis vad han gjorde exakt hela tiden på isen och det borde inte ha varit så förvånande för mig. Han har ju trots allt varit framgångsrik i landslaget med ett OS-guld som största merit utan att egentligen vara bra på någon av de egenskaperna jag nämnde innan. Men han hade ett oerhört högt hockey-IQ, det måste jag ge honom. Något som tog honom riktigt långt.
3. Johan “Bagarn” Andersson
Täckte skott till och med på träningar, vilket gjorde att våra backar inte vågade skjuta för han var inte ett dugg rädd för att slänga sig och täcka med huvudet först. En inställning som smittade av sig på oss andra. Jag minns när vi mötte Färjestad på hemmaplan och ”Bagarn” fick ta emot ett direktskott från Jonas Junland rätt på kinden. Något som hade inneburit att det varit färdigspelat för de flesta men Johan låg bara ner på isen i 15 sekunder innan han ville ta nästa tekning. En otrolig karaktärs- och lagspelare. Han kanske inte var så mobil på isen men han hade väldigt många av de andra egenskaperna som behövs. Du visste alltid vad du fick av honom, vilket är en enorm trygghet som forwardspartner.
Bubblare:
1. Oscar Sundh
Gav alltid allt och ville alltid bli bättre. Den sämsta förloraren jag spelat med.
2. Nicklas Lasu
Har egentligen allt som krävs för att vara en bra boxplayspelare. Var nära att slå sig in i min topp tre-lista.
3. Mikael Johansson
Lite som Johan Andersson. Han var aldrig rädd att täcka ett skott eller sticka in näsan någonstans. Jag minns när vi mötte ett finskt lag i en betydelselös träningsmatch och han satte sig på knä och tog ett direktskott rätt i bröstet som resulterade i ett brutet revben varpå han sa: “Det är lugnt, det går snart över.”
4. Mats Rosseli Olsen
En dröm att spela med då han aldrig blir trött. Gjorde alltid grovjobbet i boxplay så en annan kunde åka omkring och försöka läsa spelet lite mer.
De har bra ledare som ser till så att spelarna är väl förberedda och informerade om vilken typ av powerplay det är man kommer att möta, de har målvakter som kan spika igen och framför allt så har de spelare som kan konsten att spela boxplay.
För ja, det är faktiskt en konst, och det är långt ifrån alla som klarar av att göra det bra eftersom det krävs att man kan behärska en hel del moment.
Man måste vara mobil och kunna åka skridskor rätt snabbt. Är man en av två forwards på isen så krävs det att man är duktig på att teka och som back så skadar det inte att man är fysisk i sin spelstil. Dessutom så måste man ha offervilja och bra teknik när det kommer till att täcka skott.
Men framför allt så måste man ha ett väldigt högt hockey-IQ.
Personligen så hade jag väl lite av allt och jag kände mig alltid otroligt komfortabel när jag klev in på isen för att spela boxplay. Det kändes, på något konstigt sätt, som hemma och jag upplevde det som att jag inte hade lika mycket press på mig själv jämfört med gubbarna som fick glida ut och spela powerplay.
Det finns så klart mycket att tänka på när man spelar boxplay men detaljer jag la extra mycket fokus på var tekningar och sannolikhet.
Om vi börjar med tekningarna så såg jag alltid till så att motståndaren inte skulle kunna vinna tekningen rakt bakåt och för att motverka det så försökte jag alltid lite oskyldigt låsa dennes klubba (man får inte medvetet låsa klubban vid en tekning i SHL) så att mina tre lagkamrater på isen fick en till två sekunder extra på sig att kunna orientera sig på banan på så sätt göra det svårare för motståndarlaget att komma till en snabb målchans. En detalj som fick min tekningsstatistik att se bedrövlig ut men det bidrog till att vi hade en större chans att överleva det numerära underläget utan ett tidigt mål i arslet.
En annan detalj jag tänkte mycket på var att försöka läsa av oddsen på isen. Det vill säga att jag arbetade för att stänga av det spelet jag visste de ville göra och att plocka bort den spelare jag visste var deras vapen för att göra mål.
Mötte vi till exempel HV71 så lät jag hellre Johan Davidsson skjuta än att Johan Åkerman, David Petrasek, Martin Thörnberg eller Jukka Voutilainen skulle få lossa bössan.
Visst hände det att Davidsson gjorde mål ibland men oddset var betydligt högre på honom än de andra jag nämnde.
Det är väl just det jag tycker utmärker en riktigt bra boxplayspelare. Att man kan läsa av vilken typ av powerplay man möter och kanske framför allt att man snabbt kan hitta lösningar när oväntade saker inträffar.
Jag har haft förmånen att spela med några riktigt bra boxplayartister genom åren och tänkte ranka dem nedan:
1. Mika Pyörälä
Han är utan tvekan den smartaste spelare jag lirat med. Det kändes som att han aldrig gjorde ett misstag. Han låg alltid rätt i banan, läste alltid av spelet på ett föredömligt sätt och han kunde plocka ner vilket flippass som helst med klubban. Han var alltid ett steg före sina motståndare på isen.
2. Per-Johan Axelsson
Herregud vad jag tyckte han var överskattad innan jag själv fick spela med honom. Visst, då hade han gått ner sig rent spelmässigt men i boxplay var det en dröm att få spela med honom under hans två sista år. Visste precis vad han gjorde exakt hela tiden på isen och det borde inte ha varit så förvånande för mig. Han har ju trots allt varit framgångsrik i landslaget med ett OS-guld som största merit utan att egentligen vara bra på någon av de egenskaperna jag nämnde innan. Men han hade ett oerhört högt hockey-IQ, det måste jag ge honom. Något som tog honom riktigt långt.
3. Johan “Bagarn” Andersson
Täckte skott till och med på träningar, vilket gjorde att våra backar inte vågade skjuta för han var inte ett dugg rädd för att slänga sig och täcka med huvudet först. En inställning som smittade av sig på oss andra. Jag minns när vi mötte Färjestad på hemmaplan och ”Bagarn” fick ta emot ett direktskott från Jonas Junland rätt på kinden. Något som hade inneburit att det varit färdigspelat för de flesta men Johan låg bara ner på isen i 15 sekunder innan han ville ta nästa tekning. En otrolig karaktärs- och lagspelare. Han kanske inte var så mobil på isen men han hade väldigt många av de andra egenskaperna som behövs. Du visste alltid vad du fick av honom, vilket är en enorm trygghet som forwardspartner.
Bubblare:
1. Oscar Sundh
Gav alltid allt och ville alltid bli bättre. Den sämsta förloraren jag spelat med.
2. Nicklas Lasu
Har egentligen allt som krävs för att vara en bra boxplayspelare. Var nära att slå sig in i min topp tre-lista.
3. Mikael Johansson
Lite som Johan Andersson. Han var aldrig rädd att täcka ett skott eller sticka in näsan någonstans. Jag minns när vi mötte ett finskt lag i en betydelselös träningsmatch och han satte sig på knä och tog ett direktskott rätt i bröstet som resulterade i ett brutet revben varpå han sa: “Det är lugnt, det går snart över.”
4. Mats Rosseli Olsen
En dröm att spela med då han aldrig blir trött. Gjorde alltid grovjobbet i boxplay så en annan kunde åka omkring och försöka läsa spelet lite mer.
FOTNOT: Anton Axelsson har spelat 483 matcher i högsta serien för Frölunda och Timrå.
