ANDERSSON: Med den chansen – då måste Västerås göra mer

Det finns mycket att uppskatta i det Västerås visade mot Leksand. Jag är imponerad av hur laget har utvecklats under säsongen, framför allt i spelet fem mot fem.

Men det finns också en tydlig skillnad mellan det Västerås som pressar högt, vinner mark och tar för sig i lika styrka – och det lag som får chansen att spela med en man mer.

I powerplay blir VIK plötsligt mindre. Försiktigare. Man tar inte kommandot och äger inte isen på det sätt som man stundtals gör i fem mot fem.

Mot Leksand kostade det möjligheten att vinna.

Leksand fick tid att spela sig ur pressen

Västerås började starkt med en hård forecheck högt upp i banan. Leksand var inte riktigt redo. Gästerna såg tröga ut och puckförflyttningarna bakifrån gick långsamt.

Så såg det ut under ungefär de första fem minuterna.

Sedan tog Leksand över alltmer. Framför allt var det kedjan med Åke Stakkestad och Kalle Östman som etablerade längre anfall och satte Västerås under press.

VIK forwards blev lite för låga i försvarsspelet. Det gav Leksand möjlighet att byta sida med pucken, och när gästerna väl fick i gång de förflyttningarna blev det svårt för hemmalaget att få stopp på anfallen.

Samtidigt ska Västerås ha beröm för arbetet på insidan. Där var man starkt, envetet och berett att göra jobbet.

Sedan tog Stakkestad en utvisning i offensiv zon.

Det skulle bli ett återkommande tema under kvällen: Leksand drog på sig onödiga utvisningar långt från eget mål och bjöd Västerås på möjligheter att ta över matchen.

Men hemmalagets första powerplay gav inte särskilt mycket. Ett fint inspel till Lukas Zetterberg ledde till ett giftigt avslut. I övrigt saknades det riktiga greppet om spelet.

Efter en ganska jämn förstaperiod var skotten 11–11.

Backarna måste röra på fötterna

Tidigt i den andra perioden fick Zetterberg ett bra läge efter att en Leksandsback tappat pucken. Han kom nästan fri, men tappade själv kontrollen och möjligheten rann ut i sanden.

Där fanns chansen att göra 1–0 och ta ett tydligare kommando.

Västerås fick ändå mer tid i offensiv zon under den andra perioden. Problemet var att backarna alltför ofta blev stillastående vid blålinjen.

Det räcker inte att bara hålla pucken kvar i anfallszon. Man måste också få försvararna att flytta på sig.

Jimmie Jansson Lorek visade vid ett tillfälle hur det kan se ut. Han tog pucken i sidled längs blålinjen och skickade den mot mål. Pucken dansade på mållinjen, men efter videogranskningen gick det inte att fastställa att hela pucken hade varit inne.

Den typen av rörelse behövde Västerås mer av.

Leksand fortsatte samtidigt att dra på sig utvisningar i offensiv zon, den här gången en dubbelutvisning för hög klubba. Jag tyckte att gästerna började tappa både tålamod och disciplin. Västerås växte in i matchen, men lyckades inte utnyttja läget.

I powerplay behöver Daniel Gunnarsson bli mer rörlig på blålinjen. Flytta fötterna, ändra vinklarna och få motståndarnas försvar att reagera. Det är så ytorna kan öppnas för exempelvis Zetterbergs direktskott.

Sedan måste passningarna sitta bättre. Två puckar hamnade på skridskorna i stället för på bladet. Då försvinner både tid och möjligheten att skjuta direkt.

Det såg trubbigt ut.

Västerås vann skotten i den andra perioden med 14–7 och hade spelmässigt skaffat sig en fördel inför den tredje. Men på tavlan stod det fortfarande 0–0.

Sex minuter – utan en riktigt vass chans

Den tredje perioden började med spel fram och tillbaka utan att det hände särskilt mycket.

Sedan kom situationen som borde ha gett Västerås chansen att avgöra.

Viktor Sjöholm fick först två minuter för interference och därefter två plus två för spearing. Sex utvisningsminuter. Västerås satt plötsligt i förarsätet.

Men under den perioden skapade hemmalaget, som jag såg det, inte en enda riktigt vass och kvalificerad målchans.

Det var samma problem igen.

Pucken gick för långsamt. Spelarna blev för stillastående. Passningsspelet saknade skärpa.

Det måste gå fortare i både fötter och puckförflyttningar om man ska få ett försvar att öppna sig.

Mitt i det här kom dessutom ytterligare en Leksandsutvisning i offensiv zon, när Martin Karlsson åkte ut för diving samtidigt som Jansson Lorek utvisades för fasthållningen på honom. Den bedömningen lämnar jag där.

Efter 60 minuter var det fortfarande mållöst.

Leksand ska vara glatt för två poäng

Förlängningen blev som förlängningar ofta blir: öppen, svängig och möjlig för båda lagen att vinna.

Jansson Lorek fick ett riktigt fint läge, nästan ett friläge. Marcus Gidlöf räddade. Spelet vände och Leksand avgjorde i andra änden.

Allt i samma sekvens.

Det är små marginaler där. Men det är svårt att komma ifrån att Västerås hade gett sig självt betydligt bättre förutsättningar om laget fått ut mer av sina numerära överlägen under ordinarie tid.

Jag tar ändå med mig mycket positivt från VIK insats. Utvecklingen i fem mot fem är tydlig, och jag tror att laget kommer att fortsätta ta steg. Med mer arbete och bättre kvalitet i powerplay finns också möjligheten att börja ta fler poäng.

Leksand är det skickligare laget. När gästerna väl tryckte på gasen syntes den högre nivån.

Problemet var att det hände för sällan.

Det såg lite lojt ut, och de onödiga utvisningarna förstörde rytmen. Leksand ska vara glatt för att få med sig två poäng från den här kvällen.

Jag tror att Västerås också kan vara ganska nöjt med en poäng.

Men med sex utvisningsminuter på motståndaren i en mållös tredjeperiod måste ambitionen vara större än så.