En kedja kan inte bära allt
Carter Souch, Nolan Stevens och Tarun Fizer har varit fullständigt lysande.
Efter fem omgångar har trion tillsammans gjort 25 poäng. Souch står på åtta, Stevens på nio och Fizer på åtta.
Det är inte problemet.
Problemet är hur mycket Södertälje just nu behöver luta sig mot dem.
SSK har byggt en forwardssida som på pappret ska kunna hota med flera enheter. Joni Ikonen, Daniel Muzito-Bagenda, Teemu Väyrynen, Linus Skager (som tyvärr blev skadad när han såg väldigt pigg ut) och Andrew Vanderbeck är namn som borde ge kapacitet att bygga två, tre producerande kedjor. I stället är skillnaden mellan förstakedjan och resten alldeles för stor.
Souch, Stevens och Fizer kan mycket väl fortsätta producera tungt. Stevens har redan visat att han kan ligga runt en poäng per match på den här nivån och Souch gjorde 25 poäng på 26 matcher under sin förra sejour i SSK.
Ingen klubb kan förvänta sig att en kedja ska fortsätta i fempoängstempo tillsammans varje kväll.
Det finns förstås omständigheter. Linus Skager är skadad som nämnt och Andrew Vanderbeck har varit avstängd. Alla nya delar har inte hunnit sätta sig ännu.
Det spelarmaterial Södertälje har kommer dock med högre krav.
Fler kedjor måste börja driva spelet. Fler spelare måste bli ett offensivt hot. Annars blir SSK väldigt sårbara den kväll förstakedjan inte levererar.
Backsidan är för fyrkantig
Det andra frågetecknet fanns egentligen redan inför säsongen.
Södertäljes backsida har storlek, defensiv erfarenhet och fysisk – men jag tycker fortfarande att den saknar tillräckligt många backar som kan sätta igång spelet snabbt från egen zon.
Daniel Norbe är det självklara undantaget.
William Håkansson har också tillfört något sedan han lånades in från Luleå. Han beskrevs redan vid värvningen som en rörlig back och stod för två assist mot Oskarshamn.
Sedan har han blandat och gett en aning men där måste man också vara rimlig. Håkansson är junior och ska inte behöva kliva in och omedelbart vara lösningen.
Bakom Norbe tycker jag fortfarande att det finns för få självklara alternativ när Södertälje behöver spela sig ur press och sätta fart genom ett bra förstapasset.
Det märks särskilt när spelet fastnar.
Jämfört med de främsta konkurrenterna tycker jag helt enkelt att SSK:s backsida är svagare.
Var är förändringen i spelet?
Det här är kanske mitt största frågetecken.
Med den forwardssida Södertälje byggt trodde jag att laget skulle kunna spela snabbare, aggressivare och mer offensivt än under stora delar av förra säsongen.
Hittills ser jag inte den förändringen tillräckligt tydligt.
Det finns fortfarande väldigt mycket av samma identitet: karaktär, kamp, hårt jobb och att på olika sätt arbeta sig in i matcherna.
Det är inte dåliga egenskaper. Tvärtom.
SSK har dock en trupp som också måste kunna föra matcher.
Kontrasten mot AIK var tydlig. Under stora delar av de första två perioderna avväpnade AIK Södertälje tidigt, fick pucken snabbt ur egen zon och kom genom mittzon med fart.
Andreas Johansson beskrev själv SSK:s första 40 minuter som ”bedrövliga” och konstaterade att laget gick rakt in i AIK:s sätt att spela.
Det paradoxala är att SSK:s forwardssida på pappret känns väldigt välbyggd för just fart.
Ändå har laget ofta sett betydligt mer statiskt ut.
Segrarna mot Visby och Västerås var tydliga på resultattavlan men där tycker jag också att Södertälje till stor del kunde luta sig mot individuell skicklighet och att motståndarna hade betydligt lägre kvalitet. Mot Leksand, AIK och Oskarshamn har det varit svårare att driva spelet.
Förra säsongen fanns en logik i att förenkla. Materialet krävde det stundtals.
Nu är materialet ett helt annat.
Därför måste även spelet så småningom börja se annorlunda ut.
