Luften gick ur en hel klubb

Jo, nä. Naturligtvis är det inget mål. Jag är gammal målvakt, jag vet hur svårt det är att rädda en puck om din klubba sparkas bort, och mitt hjärta brinner alltid lite extra för missförstådda burväktare. Men även ur ett strikt objektivt perspektiv är det de facto så att Daniel Brodins skridsko är inne i målgården när den hakar upp Mantas Armalis klubba. Då ska målet enligt regelboken dömas bort. Varför det inte döms bort vet jag inte, jag vet att det varit alldeles för många situationer där publik, media, spelare och ledare inte haft en aning om vad de ska förvänta sig för domslut och det här var ytterligare en i raden. Naturligtvis måste SHL se över sina rutiner och sin tydlighet – men sett i ljuset av att det faktiskt dödade alla Skellefteås drömmar om fortsatt slutspel finns det dock en intressantare diskussion att föra.

För ett par år sedan hade Skellefteå använt den skymfen för att altarslakta motståndet och iscensätta säsongens största vändning. Nu var det istället som om luften gick ur hela föreningen.

Det är inte konstigt, sett till hur det här laget presterat under säsongen, det har hackat och hostat under både grundserie och de fem tidigare kvartsfinalerna. Så varför var inte Skellefteå bättre än så här? Som alltid ser jag snarare en samling orsaker som samtliga samverkar till att göra den här säsongen till ett misslyckande.

Det finns en stomme av spelare som varit med om stora framgångar i klubben. Men de framgångarna kom när Lasse Johansson var den som styrde laget med järnhand och utan att lägga defensivoket på Tommy Samuelssons axlar så är han en annan slags tränare, en annan slags strateg, med andra styrkor och andra idéer. Skellefteåledningen trodde säkert att ”jaja, det löser sig, vi har både assisterande tränare och spelare kvar från förr” men det är ju inte så enkelt. Man tappade ett flertal spelare som gått via klubbens ungdomsverksamhet och fyllde på med folk utifrån, spelare som Juhamatti Aaltonen, Mathis Olimb och Edwin Hedberg. Inget ont om dem, i en klubb med tydlighet och konsekvent utvecklingsstrategi hade de säkert varit ännu bättre – men jag får intrycket att Skellefteå inte är det längre. För samtidigt som det finns massor av nya spelare i laget, ont om juniorer som knackar på dörren underifrån har klubben bestämt sig för att låta traditionen i form av assisterande tränarna Bert Robertsson och – kanske – Stefan Klockare lämna efter säsongen. Vad har det betytt för deras energinivåer? Vad har det betytt för deras anseende i spelartruppen? Det kan vi bara spekulera i – det som syns tydligt är dock att det här inte är samma gamla Skellefteå som vi vant oss vid.

Istället för succéjuniorer – trötta finländare.

Istället för hoppande, gungande läktare – stora hål i publiken på vad som skulle bli säsongens sista hemmamatch.

I stället för ramstarka i Västerbotten – tia i hemmatabellen, vinner inte en enda slutspelsmatch på hemmaplan.

Istället för final, för SM-guld – ut i kvartsfinal.

Visst finns det förlåtande omständigheter. Jimmie Ericssons skada hjälpte inte det här laget och sannolikt brände man en hel del energi under den massiva jakten på en direktplats i slutspelet. Målvakterna har inte övertygat, Skellefteå har kunnat luta sig mot monster men varken Armalis eller Lindvall är något man skrämmer ens ett mycket litet barn med. Det går att räkna upp ursäkter härifrån till höstens första nedsläpp, men fakta i fallet är att den ende som gått att känna igen under Skellefteås korta slutspelsäventyr är Joakim Lindström. De flesta andra har varit tveksamma, kantiga, oroliga, ointresserade eller oskickliga – från reservmålvakten till sportchefen. Hur den här matchserien sett ut utan den evige Lindström vågar jag inte ens föreställa mig.

Djurgården har vält en titan och tagit revansch för fjolårets semifinalförlust. Man har gjort det trots en lätt underpresterande förstakedja, man har gjort det tack vare bredd och brinn. Spelarna dansar nu, ett tag, men Djurgården har nya mål i sikte, klubben ska ju spela SM-semifinal.

Skellefteå? Den föreningen har mycket tuffare matcher än så att spela framöver.