Vi kör dessvärre ingen NHL-studio i helgen men sedan kommer vi mata på med söndagssändningar under våren och ni ska så klart hänga med – utöver matcherna vi visar finns det många rafflande race att följa.
Det största och viktigaste är så klart slutspelsracet, men också kampen om Art Ross, huruvida Ovechkin kan nå 50 igen och om han kan ta hem ännu en målliga, och mycket, mycket mer.
Dagens spalt tänkte jag ägna åt vilka mer övergripande saker som kittlar mig – och då lägga an ett svenskt perspektiv.
10 – Vilka kommer till VM?
Jag är part i målet här, i och med att vi sänder VM i år, men jag tror verkligen att det kan bli en kanonturnering. Schweiz är ett land som lockar många med sitt goda rykte (och kanske en möjlighet för spelarna att scouta landet de tänker lira i när de inte längre får NHL-kontrakt…).
Till exempel så har vi ett läge där värdnation kan ha sin namnkunnigaste kvintett Roman Josi, Timo Meier, Nico Hischier, Kevin Fiala och Nino Niederreiter utanför slutspelet. Det hade man knappast trott inför säsongen.
Nu var det dock Sverige vi skulle prata om.
I förra veckan petade jag in en intervju med Erik Karlsson om VM-spel här i spalten och hans uppenbart väldigt positiva attityd till det kan nog locka andra. Mika Zibanejad, en av Sveriges fem bästa spelare just nu (mer om det nedan) lär också högst sannolikt vara tillgänglig.
Addera dessutom att ingen ur Anaheim-trion Silfverberg, Rakell eller Lindholm åkte ifjol och Sverige har redan där en potentiellt riktigt bra stomme – framför allt ifall Nashville-lirarna kan svälja den stora besvikelse som ett potentiellt missat slutspel kommer att innebära och åka till Schweiz för att utkräva revansch.
9 – Var hamnar Holtz och Raymond?
Det känns som att det var länge sedan vi hade två forwardstalanger som inför sina drafter varit så omskrivna som Alexander Holtz och Lucas Raymond.
Det var ett tag tal om topp fem, men när Sportsnet släppte sin februarirankning av de draft-aktuella talangerna så vars Holtz sjua och Raymond åtta.
Efter deadline lär botten av tabellen utkristallisera sig lite tydligare och vi kommer att kunna ägna oss åt lite mer konkreta spekulationer kring det här.
Nu skrev jag det här stycket några dagar innan publiceringar och det kan ha ändrats, men i skrivande stund skulle de till exempel utan förändrad ordning på grunda av lotteri hamna hos Buffalo (Holtz) och Chicago (Raymond).
Där finns väl onekligen några intressanta saker att diskutera? Holtz som Eichels vapendragare? Raymond med Patrick Kane? Och så vidare.
Holtz och Raymond under JVM i Tjeckien. Foto: Bildbyrån.
8 – Olivers torka
Om Oliver Ekman-Larsson håller sig frisk under våren så kommer han att med nio matcher marginal ta sig över 600 framträdande i NHL sedan han senast spelade en slutspelsmatch (våren var 2012).
Den torkan kan komma till ända vid slutet av den här grundserien – misslyckas de igen vill jag knappt tänka på frustrationen som Coyotes kapten kommer att känna.
7 – Målvaktsmarknaden
Sillysnack är alltid kul och jag behöver inte påpeka det uppenbara i trade deadline, så låt oss istället fokusera på alla målvakter med utgående kontrakt – och då framför allt Jacob Markström och Robin Lehner. Båda två har de senaste två åren spelat på ett sätt som allra minst kan kallas legitim förstamålvakt-nivå, och egentligen mer än så.
Jag gissar att båda gärna blir kvar hos sina respektive klubbar men båda lagen har knepiga lönetakssituationer och givet att det här de båda svenskarnas stora chans att casha in så tror jag de inte vill ta för mycket rabatt för att stanna.
Man kan ju tro att klubbar skulle stå sig redo att kasta sig över dem men dels så har lagen blivit försiktigare med stora kontrakt till målvakter och dels så är marknaden så otroligt mättad.
Betänk att Vezina-vinnaren och Stanley Cup-vinnaren Brayden Holtby, dito mästaren Corey Crawford samt högpresterande namn som Thomas Greiss, Jaroslav Halak och Anton Khudobin går mot den öppna marknaden – och att Alexandar Georgiev och kanske någon av Matt Murray och Tristian Jarry kommer att vara tillgängliga via trejd.
Eftersom många lag i ligan redan har sin målvaktssituation klar för nästa säsong så påverkar allt som händer dessa namn Markström och Lehners alternativ och hävarm.
Sidonot här: huruvida Georgiev blir trejdad eller inte är så klart också direkt avgörande för Henrik Lundqvist situation. Ett till spännande spår som rör de blågula maskklädda.
Robin Lehner sitter på utgående kontrakt med Chicago. Foto: Bildbyrån.
6 – Vem blir säsongens svensk?
För i världen fanns Viking Award och om den delades ut i år, vem skulle priset tillfalla då? Att kunna göra anspråk på epitet ”NHL:s bästa svensk” är alltjämt mycket prestigefullt.
Elias Pettersson är den mest dynamiska spelaren, men på forwardspositionen så har den dessvärre skadedrabbade Mika Zibanejad visat upp en stor allsidighet och faktiskt producerat i ett högre tempo.
Victor Hedman är ånyo en av ligans bästa backar och en av få som kom upp i nivå i Tampa under deras bleka höst – och Jacob Markström och Robin Lehner är båda i Vezina-diskussionen.
Utan inbörds ordning har ni min nuvarande topp fem där, men ännu återstår ungefär en fjärdedel av säsongen och mycket kan hända.
Den debatten kommer dock bli väldigt rolig att ha när allt är sagt och gjort.
5 – Vem har årets flow?
Vem som är bäst på isen är väl spännande och så, men den verkliga prestigen ligger i vilken svensk som ska få åberopa den enormt viktiga titel Bäst Hår.
Vi har några sanslösa manar på Erik Karlsson och Mika Zibanejad, där jag är rätt övertygad om att de båda snart skulle kunna byta nummer utan att vi ens skulle märka det. William Karlsson och Carl Hagelin jobbar också traditionella hockeyflow, medan sådana som Gabriel Landeskog, Alexander Edler, Anders Nilsson och William Nylander har kortare men ack så bildsköna sallater.
Det här är den viktigaste svenska kungakronan att kröna den här säsongen.
4 – Trofé månne?
På tal om individuell glans: svensk hockey hade en otrolig peak i början på 2000-talet och framåt. Det kan vi illustrera genom att framhäva vinster av de olika priserna NHL delar ut baserat på prestationer på isen. Faktum är att mellan 2002 och 2012 – alltså bara tio säsonger eftersom en lockout kom emellan – så plockades de (såhär långt) samtliga tre svenska Art Ross-titlar hem, och likaså de båda Ted Lindsay och Hart som vunnits av en svensk, och vidare även de båda Conn Smythe som plockats hem av blågula.
En av två svenska Vezina-segrar i historien kom då, samt 7 av 10 Norris-statyetter som en svensk vunnit (samt en av fyra Calder i historien). Eran där Peter Forsberg och Markus Näslund stod på toppen av NHL (och Mats Sundin och Daniel Alfredsson inte var långt efter) och Nicklas Lidström var världens bästa back följdes av att de tidiga 80-talisterna med Daniel Sedin och Henrikarna Sedin, Zetterberg och Lundqvist var världsledande på sina positioner – och självklart var Nicklas Lidström fortfarande världens bästa back, tills dess att Erik Karlsson tog över.
Efter min godtyckligt dragna gräns vid 2012 har det varit desto mer sparsmakat: Erik Karlsson har vunnit ytterligare en Norris och Victor Hedman har också en, men annan är det bara en Lady Byng för William Karlsson och årets rookie-priset till Elias Pettersson vi kan stoltsera med.
Det är helt enkelt en mer motigare tid gällande svensk stjärnglans den här eran. Nedan är det uppstaplat för tydlighet.
2019 – Calder, Elias Pettersson
2018 – Norris, Victor Hedman, Lady Byng, William Karlsson
2017 – -
2016 –
2015 – Norris, Erik Karlsson
2014 – –
2013 –
***
2012 – Henrik Lundqvist, Vezina, Gabriel Landeskog, Calder, Erik Karlsson, Norris)
2011 – Daniel Sedan, Ted Lindsay, Art Ross , Nicklas Lidström, Norris
2010 – Henrik Sedin, Hart/Art Ross
2009 – -
2008 – Nicklas Lidström, Norris, Henrik Zetterberg, Conn Smythe
2007 – Nicklas Lidström, Norris
2006 – Nicklas Lidström, Norris
2004 – -
2003 – Peter Forsberg, Hart/Art Ross, Markus Näslund, Ted Lindsay, Nicklas Lidström, Norris*
*Vilket dominant år detta hade kunnat bli: Lidas var tvåa i Selke och Zetterberg tvåa i Calder, och Foppa faktiskt fyra i Selke).
2002 – Nicklas Lidström, Norris/Conn Smythe
Så, har vi något hopp om om ytterligare stjärnglans i år? Utöver Conn Smythe så avgörs samtliga dessa tre priser under grundserien. Sannolikheten att någon svensk ska vinna poängligan är enormt låg, och ännu mindre så målligan (en annan sak som var bättre för, under min egenhändigt utvalda era så slutade i alla fall både Markus Näslund och Mats Sundin tvåa i målligan).
Lady Byng är en konstig trofé så den skiter vi i och trots det goda tvåvägsryktet som svenskar ofta har ser jag ingen Selke-kandidat, och någon Calder kommer det inte bli heller.
Du kan absolut argumentera för att vi har ett par svenskar som är MVP i sina respektive lag, men jag ser inget scenario där någon blir det i hela ligan. Victor Hedman gör en strålande säsong och kan kanske komma starkt på slutet, men Norris-racet är stentufft i år. John Carlson har producerat som en utomjording och dessutom gör Roman Josi och Alex Pietrangelo kanonsäsonger.
Nej, ska det bli något pris så tror jag att det är Vezina vi ska hoppas på. Efter att ha varit finalist ifjol så spelar Robin Lehner på en likvärdig nivå i år, och släpar han Chicago till slutspel har han ett case. På tal om att släpa saker till slutspel så är Jacob Markström tvivelsutan Canucks MVP (Elias i all ära). När allt är sagt och gjort tror jag att Markström kan ha en legitim chans att ta hem det här priset, givet hur han tar det här unga laget på sina axlar och maskerar många av deras defensiva tillkortakommanden i mål.
Så, det finns ett hopp om att individuell ära skall glänsa över Sveas söner igen, och det är burväktarna som är våra största hopp.
Elias Pettersson under NHL-awards i Las Vegas. Foto: Bildbyrån.
3 – Elias Petterssons jakt på båda titlarna
Nu kommer vi in på den sortens märkliga statistikhål som jag ibland kan fastna i. De senaste 26 åren har det bara hänt en enda gång att en svensk poängkung har lett alla blågula i både mål och assist: Markus Näslund 2003-04, (34+49 på på 78 matcher).
Dessförinnan var det Mats Sundin (47+67 på 80 matcher 1992-93).
Faktum är att det bara hänt totalt sex gånger sedan 1975 (då vi passerad fem svenskar i ligan) att svensk poängkung lett ligan i både mål och assist, trots att det så klart var klart färre spelare då. Övriga som gjort det är som följer:
*Mats Näslund -1985-86
*Kent Nilsson – 1982-83
*Kent Nilsson – 1980-81
*Kent Nilsson – 1979-80
Elias Pettersson har en möjlighet att göra det i år. Han är svensk poängkung med sju poängs marginal tack 23+34. Han toppar varken skytte- eller passligan men är inför kvällens omgång två mål efter William Nylander/Elias Lindholm och fyra assist bakom Victor Hedman, och har således båda inom räckhåll.
Något att hålla koll på.
2 – Hur många av Ovechkins highlights kommer Nicklas Bäckström ta sig in på?
I skrivande stund har Alexander Ovechkin 25 matcher kvar på säsongen och milstolpar av den allra läckraste sorten att nå. Här är några milstolpar han har kvar att nå:
*700 mål i karriären – 2 mål kvar
*50 mål för säsongen (vilket skulle tangera Gretzkys och Bossys rekord på nio 50-målssäsonger) – 10 mål kvar
*709 (passera Mika Gartner på sjunde plats genom tiderna) – 11 mål kvar
*Antalet mål det krävs för att vinna målligan – ?
Vi vet att hans radarpartner Nicklas Bäckström kommer finnas vid hans sida för många av de här milstolparna och förhoppningsvis plocka upp assist till ett gäng av de här målen. Han själv har inga lika tydliga milstolpar att jaga den här säsongen.
Jag slänger ut några:
*684 (topp 60 genom alla tider i assist) – 7 kvar
*50 assist för säsongen (skulle bli 17:e spelare någonsin att göra det minst 10 gånger) – 16 kvar
*700 assist i karriären – 24 kvar
Det som intresserar mig mest är dock om vi kan få några odödliga Bäckström till Ovechkin-ögonblick när den store åttan når sina milstolpar. Tänk er backhandsås rakt igenom slottet till mål nummer 50? Eller en fjäderlätt flipp från egen zon som friställer Ovechkin när han säkrar målligatiteln i sista omgången?
Då skulle man må, och det blir väldigt spännande att följa.
1 – Missar New York Islanders och Winnipeg slutspel?
Kalla mig småaktig och partisk, men jag skulle tycka det var väldans tråkigt om ingen svensk får höja Stanley Cup-pokalen i vår. Som det ser ut just nu är det enda scenariot där det händer om New York Islanders eller Winnipeg går och plockar hem hela rasket (om ingen blir uppkallad).
Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte skulle glädja mig en smula om vi gick in i slutspelet med svensk representation i samtliga lag.
