LINDQUIST: Så röstade jag i NHL Awards

Så ja, nu till röstningen. Priserna jag fått den stora äran att rösta på är Hart, Norris, Calder, Selke, Lady Byng, Masterton samt All Star-lagen som ligan utser efter säsongen. Den här röstningen genomförs alltid innan slutspelet börjar, och så även denna märkliga säsong. Det är alltså enbart grundserie som gäller.

För mig står själva röstningsprocessen på tre olika ben. Den första är statistisk, så klart. Det är omöjligt att se alla matcher, och även om man gjorde det så spelar siffror en viktig roll för människohjärnan är alltid i någon form subjektiv.

Den andra är dock just mitt eget ögontest. Mätverktygen vi har inom hockeyn är inte perfekta, och man måste väga in sin egen uppfattning och i vilken kontext man ser spelaren.

Den sista är andras åsikter. Jag samlar alltid in input från ett antal spelare och andra hockeykunniga människor när jag gör det här, för att få mina egna uppfattningar testade (och ibland förändrade).

Så med det sagt: nedan är hur jag röstat och mina motiveringar. De här skrev jag ned innan slutspelet börjat och jag har inte ändrat något, för det är fusk att vara efterklok en sådan här gång.

Trevlig läsning (och om du tycker att jag är helt fel på’t så kör jag en live på https://www.facebook.com/viasathockey 19.00 ikväll, välkomna att kliva in och ställa frågor).

AWARDSRÖSTNING

Foto: Bildbyrån

Hart Trophy

1. Nathan MacKinnon, Colorado

Motorn i ett av de bästa lagen i väst. MacKinnon vann Avalanches interna poängliga med enorma 43 poängs marginal och med honom på isen var Avalanche hela +24. 

Det är lätt att saker som görs tidigt under hösten faller i glömska när det kommer till det här priset, men så ska icke bli fallet här. Under en period på 14 matcher i höstas så var Colorado utan både Gabriel Landeskog och Mikko Rantanen. MacKinnon svarade på det genom att ta laget på sina axlar och under den tiden göra 10+14 på 24 matcher.

När MacKinnon kommer rättvänd genom mittzon är den enda spelaren som utgör ett jämförbart hot Connor McDavid, och han har kraften för att spela djupt ner i zon också. MacKinnon var ostoppbar i vinter.

2. Leon Draisaitl, Edmonton

110 poäng på 71 matcher i ett tämligen mediokert lag talar sitt tydliga språk. Producerade i ett snarlikt tempo även utan McDavid och hade stora framgångar som center för sin egen kedja.

Det som drar ner är tämligen blygsamma resultat i 5v5 (defensiven måste bli bättre), och att han trots allt har McDavid som draghjälp – antingen som avledande moment för motståndarna i annan kedja eller som sin egen lekkompis (han tillbringade ungefär 48 procent av sin 5v5-tid med McDavid den här säsongen).

Det ska dock sägas att Draisaitl absolut visade att han kan driva sin egen kedja och att han producerade i ett i det närmast identiskt tempo med och utan McDavid.

Jämfört med McDavid har Draisaitl mer värde i form av fler spelade matcher och mer defensivt ansvar (boxplaytid och defensiva zonstarter). Överlag drog han ett jättelass. 22.37 i snittistid var mest av alla forwards i ligan och han hade poäng på 49 procent av Oilers mål (!).

Ögontestskommentar: hans insats i den ökända Battle of Alberta-matchen med målvaktsfajten var en av de mest dominanta jag såg den här grundserien – inte bara för hans fyra assist i 8–3-segern utan också för hur han dominerade över hela banan med sin styrka på pucken och sin förmåga att stjäla puckar med smarta klubblyft.

3. Artemi Panarin, New York Rangers

Delad trea i NHL:s poängliga i ett lag som inte gick till (ordinarie) slutspel och vars enda andra forward av hög klass (Mika Zibanejad) missade ett dussin-matcher och som dessutom spelade i en annan kedja i fem mot fem.

Kontext till detta: Panarin hade 20 poäng mer än Mika och annars var tredje bästa poängplockare i blåskjortorna Panarins kedjekompis Strome som hade 36 mindre än sin vänsterforward. 

Inget ont om Ryan Strome eller Jesper Fast, men att leda ligan i poäng i lika styrka (71) med de två som kedjekamrater är en enastående bedrift. 

Panarin var löjligt bra +37 i 5v5, i ett lag lag som var –30 utan honom. Han kanske inte hade den största defensiva inverkan då han inte spelade boxplay och Zibanejad fick ta många av de tuffa minuterna i 5v5, men offensivt stod han för en helt makalös säsong.

Panarin är kanske bäst i ligan på att ta spelet in i offensiv zon via sin förmåga som pucktransportör i mittzon och i en mot en-lägen, och han är elit både som avslutare och framspelare.

4. Connor McDavid, Edmonton

Världens bästa spelare. Draisaitls monstersäsong överskuggas till viss del McDavids insats, men han producerade i ett snarlikt tempo och han hade definitivt utmanat om poängligasegern om han inte hade missat sju matcher.

När duon var separerade fick också Draisaitl den bättre omgivningen (läs: fick spela med Nugent-Hopkins) och det förtjänar att nämnas. 

5. Jack Eichel, Buffalo

Eichels säsong var ett bevis på hur svårt det är för en stjärnspelare att göra skillnad i hockey. Sabres kapten presterade resultat fullt jämförbara med alla namnen ovan honom men Buffalo lyckades ändå inte ta sig till play in.

Han vann den interna poängligan med 28 poängs marginal (med 78 poäng på 68 matcher) och den interna målligan med 14 måls marginal. Utöver hans två kedjekompisar Sam Reinhart och Victor Olofsson så gjorde ingen annan Sabres-forward över 30 poäng. 

Han lyckades med konststycket att vara +9 i 5v5 i ett lag som var –13 utan honom. Kanske ännu mer imponerande: trots en uppenbart frustrerande situation var Eichel +23 i skillnad mellan dragna och tagna utvisningar, vilket var bäst i hela ligan. 

Eichels enda fel den här säsongen var att han inte kunde spela mer än de 22.06 han kom upp i, vilket var näst mest av alla forwards i ligan.

Bubblare 1: Connor Hellebuyck, Winnipeg

Har dragit ett enormt lass för Winnipeg och höll ett högst mediokert lag flytande i slutspelsracet. Bra skillnad mellan förväntad och faktiskt räddningsprocent och en enorm arbetsbörda med 58 spelade matcher.

Mattades dock kanske lite, och hade inte den där utomjordiska säsongen som krävs för att en målvakt ska vara aktuell för Hart.

Bubblare 2: Roman Josi, Nashville

Mer om honom senare, men han var Nashvilles i särklass bästa spelare och det som räddade dem från en riktig fiaskosäsong. 

Foto: Bildbyrån

Norris Trophy

1. Roman Josi, Nashville

I stort sett varenda spelare i Nashville underpresterade den här säsongen – förutom kapten Josi. Gjorde 16 mål och 65 poäng på 69 matcher. Med det var han tvåa i backarnas mål- och poängliga – och hann vann dessutom Nashvilles interna poängliga med hela 17 poängs marginal.

Hans effekt var dock märkbar över hela banan. Det blir inte tydligare än Nashvilles målskillnad med och utan honom, +29 mot –9 (byggt på en stark underliggande profil). Han spelade tredje mest av alla i ligan (25.47) och under den tiden såg Nashville ut som den utmanare de spåddes vara inför säsongen.

Josis styrka ligger i skridskoåkningen och hans långa klubba. De kommer till användning i defensiven men framför allt i Josis förmåga att ställa om spelet, vare sig det är att åka eller spela sig ur egen zon, eller att ta sig genom mittzon och ta blålinjen med kontroll – ingen back i ligan är lika bra som honom på pucktransport.

Offensivt så klart också riktigt farlig. Bäst i ligan på att från backplats fylla på i anfall och hitta avslutslägen nära mål.

2. John Carlson, Washington

Det är ganska enkelt – Carlson var på intet sätt den bästa defensiva backen i ligan men hans offensiva inverkan var så enorm att den inte går att blunda för. 75 poäng på 69 matcher är ett facit av historiska mått – senast en back kom upp i ett snitt på 1,09 poäng per match (minst 50 spelade matcher) var 1993/94.

Att 13 av hans 15 mål och totalt 49 av hans poäng kom i lika styrka vittnar också om att det här på intet sätt bara var en produkt Capitals sylvassa powerplay – särskilt som han vann Capitals interna poängliga med åtta poäng marginal till Ovechkin (och sen ytterligare 21 poäng ner till trean Bäckström).

Carlson har ett enormt lugn med pucken och är precis i sina passningar, och det gör honom väldigt bra på att spela igång anfall. På offensiv blå är han sylvass, väldigt bra på aktiva positionsbyten med Ovechkin och när han går på eget avslut så sitter han på en riktig bomb.

Han är dock ingen riktig stjärna i defensiven och den speldrivande statistiken i 5v5 blir därmed inte lika imponerande som övriga kandidater (inte heller målskillnaden, som är +5).

3. Victor Hedman, Tampa Bay

Hedman gjorde spelade sin bästa hockey på länge, kanske till och med bättre än när han vann sin Norris 2018. När Tampa som lag spelade knackigt under hösten så var han en av få som kom upp i nivå och det fortsatte efter jul när hela laget hittade rätt.

Var +27 i spel 5v5 – bland de 66 backar som spelade mest hade han den bästa fördelning av mål för och emot när han var på isen.

Fick lite mer defensivt ansvar i år än ifjol även om Ryan McDonagh och Erik Cernak fortfarande är det par Jon Cooper oftast vänder sig till för de tuffaste defensiva minuterna – och enligt spelarna själva är han den bästa defensiva backen. I en enkät som The Athletic gjorde med 392 svarande spelare fick Hedman 17 procent av rösterna, mest av alla.

Var ovanpå det trea i backarnas poängliga med 55 poäng på 66 matcher. 

Hedmans kombination av storlek och rörlighet är unik i ligan. Hans främsta egenskaper är förmodligen förmågan att tack vare den kombination bryta upp anfall i mittzon innan de ens börjat, och sedan att fylla på som extra anfallare i spelomställningar. 

4. Jaccob Slavin, Carolina

NHL:s kanske bästa defensiva back. Har liksom Hedman en strålande underliggande statistisk och det har även här gett resultat, då han är +18. Spelar dessutom över tre minuter per match i boxplay. I den spelformen är bara sex backar är före honom i snittistid per match.

Ledde ligan i takeaways med 81, men trots det aktiva spelet med klubban och hans många minuter i defensiva lägen så tog han ändå bara fem utvisningar – bland de 150 spelarna som spelade mest så tog bättre tre stycken färre utvisningar per spelad minut.

Det här oerhört imponerande i den rollen.

Spelar inte mycket powerplay men har en underskattad offensiv – 28 poäng i 5v5 ger honom en delad femteplats för backar i den spelformen.

Slavin har egentligen allt en back behöver, i form av spelförståelse, rörlighet och storlek, men det är framför allt hans beslutsfattande som står ut – få spelare har så låg felprocent som honom, med eller utan puck.

5. Miro Heiskanen, Dallas

Dallas två bästa poängplockare var Jamie Benn och Tyler Seguin med blygsamma 50 och 39 poäng, och ingen i laget tog sig över 20 mål. Hur kan de då ändå vara ett topplag i väst? Deras starka kollektiva försvarsspel och högklassiga målvaktsspel är en anledning, men den enskilt största faktorn kan vara Miro Heiskanen (särskilt som John Klingberg inte hade sitt bästa år).

Han hade inget riktigt stäm i powerplay (där Klingberg fortfarande sett över hela säsongen var förstavalet) men han var Dallas näst bästa poängplockare i lika styrka (28) och var via starka speldrivande effekter +10 i 5v5 (i ett lag som –12 utan honom).

Att han dessutom bara tog sex utvisningar men fick med sig tolv ökar bara hans värde.

Heiskanens spelstil är inte spektakulär, men han är redan nu en av ligans bästa backar. Heiskanen har den där sällsynta back-lungan som gör att han aldrig verkat bli trött. Han är extremt effektiv i sitt sätt att flytta pucken och tar alltid rätt beslut, och hans skridskoåkning är ett stort vapen såväl offensivt som defensivt. 

Produktionen måste komma upp lite mer, men Heiskanen kommer vara med i Norris-diskussionen i många år (och förtjänar att vara det redan nu).

Bubblare 1: Alex Pietrangelo, St. Louis

Stark produktion och underliggande siffror, men givet att Parayko är deras förstaval i defensiva situationer så räcker helhetsbilden inte riktigt hela vägen.

Bubblare 2: Quinn Hughes, Vancouver

En av ligans bästa backar redan år ett. Femma i backarnas poängliga och bättre defensivt än han får credd för, inte minst tack vare sitt försvarsspel i mittzon. Strålande speldrivande effekter.

Måste dock bli bättre i egen zon innan han är med här på riktigt. 

Foto: Bildbyrån

Selke Trophy

1. Ryan O’Reilly, St- Louis

Samtidigt som hann förväntades leda St Louis offensiv (med Tarasenko långtidsskadad vann han) den interna poängligan) så drog han ett enormt lass defensivt. Han startade fler byten i försvars- än anfallzon, drog ett stort lass i boxplay (2.09/match) och tog fler tekningar än någon annan spelare i ligan (och var topp tio med 56,6 procent).

O’Reilly excellerade som vanligt i pucktjuvande (sjua i ligan) och trots att han matchades i så tuffa defensiva minuter tog han bara tio utvisningsminuter på hela säsongen. En stark underliggande profil gav också resultat i form av +19 i målskillnad i 5v5.

O’Reillys kombination av rörlighet, styrka och spelförståelse gör att han kan försvara mot de flesta i ligan. Han har inställningen som krävs för att ta laget på sin rygg i varje situationen, och att orka hålla uppe samma höga nivå match efter match.

2. Sean Couturier, Philadelphia

Egentligen slantsingling med O’Reilly. Båda har snarlik arbetsbörda (2.02 minuter/match i boxplay för Couturier) och snarlika resultat (Couturier är +21 i 5v5).

O’Reilly spelar i ett bättre lag men Couturier förmodligen lite bättre kedjekompisar. Han har tekat bättre än O’Reilly (59,6 är bäst i ligan) men samtidigt kan han släppa många tekningar till höger till Giroux.

Couturier är en spelare som alla tränare han har haft verkar älska, någon som växer mot bra motståndare och som gör sin omgivning bättre. En riktig tvåvägscenter.

För mig är det slantsingling mellan honom och O’Reilly, men givet att O’Reilly hade lite större arbetsbörda i form av defensiva zonstarter och speltid så går jag med honom. 

3. Anthony Cirelli, Tampa

I rå istid har bara en forward (Travis Zajac) tillbringat mer tid på isen i numerärt underläge än Cirellis 191,26 minuter och han är femma i snittistid per match. En intressant notering är att de fyra spelarna framför honom (Travis Zajac, Luke Glendening, Carl Hagelin och Jay Beagle) tillsammans har 59 poäng medan Cirelli har 44.

Det säger något om att den typen av arbetsbörda i boxplay vanligen är reserverade för defensivspecialister. Har mer än dubbelt så många takeaways (53, 21:a i ligan) som giveaways (24).

Ingen annan forward i ligan har tillbringat mer tid på isen när motståndarna plockat målvakten (även om resultaten varit sådär med sex gjorda och fem insläppta mål).

Arbetsbördan i sig imponerar, och det gör också resultaten – trots att han ofta får ta hand om defensiva tekningar och gå upp mot motståndarna bästa lyckades han vara +25 i 5v5.

Också väldigt imponerande: efter Jack Eichel och Elias Pettersson har Cirelli den tredje bästa skillnaden mellan dragna och tagna utvisningar (+20), och det i en så tuff roll. Väldigt, väldigt imponerande.

Cirelli ser ut att kunna bli näste man in i den relativt stabilt återkommande grupp av namn som är Selke-kandidater.

”Är absolut i klass med O’Reilly och Couturier” säger en NHL-svensk. En annan hävdade bestämt att han är bättre än Danault, så därför fick han komma in här.

4. Phil Danault, Montreal

Danualt har en offensiv zonstartsandel på 41,06 procent, tionde lägst av de 164 forwards som spelat minst 800 minuter i 5v5 – men ändå den femte högsta förväntade målfördelningen med 59,94 (och då är hans kedjekompisar Tomas Tatar och Brendan Gallagher två av spelarna framför honom.

Det här drivs av en takt av förväntade insläppta mål på 1,99 per timme, vilket är delat 14:e bäst i den här gruppen. Det är har också gett faktiska resultat då Montreal har gjort 60,20 procent av målen med honom på isen.

Danualt har vidare loggat fjärde mest istid av alla forwards i boxplay den här säsongen och tagit fjärde flest tekningar i egen zon av alla spelare den här säsongen (50,9 procent).

Statistiskt sett är Danault ett strålande case för att vinna det här priset. Liksom O’Reilly och Couturier är han också en spelare som förväntas driva sitt lag framåt.

5. Patrice Bergeron, Boston

Spelar i en väldigt offensivt tiltad roll med 64,38 procent starter i offensiv zon i 5v5. Av de 222 forwards som har spelat lika mycket som Bergeron eller mer så har 188 stycken en lägre andel starter i anfallszon – till exempel spelare som Victor Olofsson, Kevin Fiala och Nick Suzuki. 

Spelar också mer än två minuter mindre per match i lika styrka än vad till exempel O’Reilly gör.

Med det sagt – Bergeron drar fortfarande ett stort lass i boxplay och när motståndarna plockar målvakten – i den senare spelformen är han sjua ligan med totalt 25.31 minuter. På den tiden har Boston gjort 12 mål men bara släppt in ett.

Han får också ofta gå upp mot bra motstånd. 

Ännu viktigare: frågar du spelar har de en enorm respekt för hans defensiva egenskaper i form av spel med klubban och positionering.

På ren kapacitet är Bergeron kanske fortfarande den bästa defensiva forwarden i ligan men han har inte riktigt arbetsbördan som krävs för att ta sig högre än så här. Det är förståeligt att Bruce Cassidy matchar så. Dels så är Bergeron 34 och Bostons fina resultatet har gjort att de har kunnat kosta på sig att hålla nere hans minuter. Dels så finns det ingen annan formation i Boston som är nära att kunna göra vad Bergerons lina kan offensivt. Det är bättre att låta dem lägga krut där och sprida ut defensiven på andra.

Bubblare 1: Mark Stone, Vegas

Mästerpucktjuven gjorde i vanlig ordning en stark säsong men de speldrivande effekterna kom främst i offensiven, och dessutom omsattes de inte riktigt till en bra fördelning av gjorda mål och då blir det svårt att ha med honom här.

Bubblare 2: Brad Marchand, Boston

En av ligans bästa tvåvägsyttrar, men det är svårt att ta sig in på listan om man inte är den bästa tvåvägsspelaren i sin egen kedja.

Foto: Bildbyrån