Det har gnisslat en tid mellan Johan Garpenlöv och de ledande spelarna med lagkaptenen Marcus Krüger i spetsen. Spelet har inte fungerat hur mycket än det har ändrats i kedjorna. Bara i de mer känsloladdade mötena, som mot slutspelsrivalen Björklöven i premiären, derbyt mot AIK i Globen, under press mot Södertälje på Hovet och efter en konfrontation mellan Krüger och Garpenlöv i en periodpaus i Karlskoga, har Djurgården blixtrat till och spelat med järnkaminsanda.
Men mer ofta har det sett krampaktigt, fantasilöst och slarvigt ut.
Johan Garpenlöv har å sin sida krävt hårdare jobb. Mer tävlande i matcherna. Och det kan man självklart skriva under på.
Att jobba hårt. Tävla ännu hårdare. Uppbåda energi, få med sig publiken och spela Djurgårdshockey, det är vad man förväntar sig av Djurgården.
Inte minst på Hovet.
Att då se Djurgården i hälften av matcherna, mot Mora, Västerås och Nybro, bli nollat hemma i Stockholm. Det kan skrämma bort även den trognaste av supportrar.
Efter en rad möten i helgen kom Djurgårdens sportsliga ledning till slutsatsen att det var dags att byta ut tränarduon Johan Garpenlöv och Marcus Ragnarsson.
Och det är klart, när en så erfaren och klok lagkapten som Marcus Krüger, inte får tillräckligt med gehör för att ompröva saker i Djurgårdens sätt att spela och enbart få höra ”Jobba hårdare” och ”Sätt chanserna”, då kan även han ledsna. Spelsystemet behöver omprövas. Hur får man mest ut av spelarmaterialet? Det har inte blivit optimalt om man säger så.
Det finns säkert mer under den matta som Djurgården helst vill sopa in meningsskiljaktigheterna under, men att i nuläget få in ”ny energi” är ett måste sett till Djurgårdens allvarliga läge i Hockeyallsvenskan.
Just det. Djurgården är inte i SHL. Djurgården är i den näst högsta serien i ishockey.
##Djurgården, med de 16 SM-gulden, har så länge någon kan minnas inte varit så här dåligt sedan elitserien startade 1975.
När Djurgården ramlade ur SHL (elitserien) 2012 gick det lite knackigt första hösten i Hockeyallsvenskan och man var nere på tionde plats i början. Efter 13 omgångar, som nu, var man på sjätte plats. Det blev en förbättring och man slutade femma, men utan att gå upp. Det gjorde man istället året efter, våren 2014.
I våras gjorde Djurgården under Johan Garpenlöv en enorm uppryckning och var i slutändan en seger ifrån SHL. Men nu är man på väg emot en urspårning och det är väl det som Marcus Krüger med flera har flaggat för.
Då blev det oundvikligt att flytta på både Garpenlöv och Marcus Ragnarsson.
– Det är väl klart att man lyssnar in alla parter i saker och ting. Det är som jag säger, ibland går det inte riktigt att ta på och peka på fullständigt att det är det här det beror på. Nånstans känner man bara att det här går inte ihop sig. Då måste man våga fatta beslut om att ta nya vägar, säger Djurgårdens sportchef K-G Stoppel.
Och tillägger:
– Det är sällan att det beror på en part utan ibland så matchar det inte riktigt.
Som ersättare till Garpenlöv nämns förre Djurgårdscoachen Hans Särkijärvi. ”Säcken” är old school, men har koll på läget och är bra på att få ett lag att komma samman. I det här läget är det en trolig väg för Djurgården att ta. Det finns ett par till namn så klart.
##På lite längre sikt behöver Djurgården däremot gå utanför Hovets väggar för att möta framtiden och tänka nytt. Det är här Almtunas huvudcoach Robert Kimby och Almtunas sportchef Tony Mårtensson kommer in i bilden.
En duo som kan tänka stort och få mycket gott att hända även med minimala resurser. Ett drömnamn för Djurgården är annars Stefan Nyman. En otroligt kompetent hockeymänniska som utvecklat en rad backar i Djurgården och som säkerligen skulle kunna få till en stabil grund att stå på igen.
##Sedan kan man tycka att det är konstigt, att Djurgården, en av landets mest anrika föreningar, inte har den uppbackning som krävs för att spela i SHL i en modern arena och med en fungerande organisation där både näringsliv och stad och kommun ser till att det blir verklighet.
Djurgården ska inte behöva hamna i ett sånt här krisläge. Men när det exempelvis drabbade HV71 fanns det pengar i den klubben till att kraftsamla och med hjälp av pengarna kunde man i kombination med skickligt ledarskap ta sig tillbaka till SHL på rekordkort tid. Det vill säga ett år i Hockeyallsvenskan.
Det många inom Djurgården och i dess närhet måste fråga sig: Hur länge ska Djurgården vara en allsvensk klubb? Hur mycket är det värt att ha minst en SHL-klubb i Stockholm? Och vad kostar det på sikt för ungdomar, för samhället, för Djurgårdare, att inte ha en klubb i SHL.
MISSA EJ: Garpens ord efter beskedet – "önskar all..."
MISSA EJ: Uppgifter till Hockeynews – "Säcken" kan ta över
MISSA EJ: Bekräftat – Gapenlöv, Ragnarsson sparkas, Holmqvist leder träningen
MISSA EJ: DIF-krisen – ny VD på ingång och Mårtensson jagas som sportchef