Bjurman: Efter Foppas glansdagar – Denver drömmer om Stanley Cup igen

Bjurmans krönika presenteras av Watch It Live

Det var Bob Seger som skrev och först gav ut ”Get Out of Denver”, en rungande rock ’n’ roll-rökare som gick på repeat i svenska raggarbilar i mitten av 70-talet, men min favoritversion är den ännu mer blixtrande som Dave Edmunds – förgrundsgestalt hos pubrock-kungarna Rockpile – fyrade av på soloalbumet ”Get It” något år senare. Det är den jag sitter och hummar till under en brunch i just Denver och satan, Edmunds vevar på gitarrsträngarna som William Nylander hamrar klubbskaftet i isen när han har bra läge och vill få pucken. Ägget på tallriken framför mig steker sig själv, nästan.

Men som sagt:  Budskapet klingar falskt för oss som har the NHL bug i oss. Vi ska inte ta oss FRÅN Denver längre. Vi kommer behöva åka TILL staden uppe bland molnen. För det är happy days i det här hockeymekkat igen. Efter ett och ett halvt decennium på mer eller mindre grundlig dekis har Colorado Avalanche återigen utvecklat riktiga huggtänder och ser första gången sedan Foppas, Joe Sakics, Patrick Roys, Milan Hejduks, Claude Lemieuxs och Adam Deadmarshs dagar ut som en tänkbar Stanley Cup-vinnare. Jo, nu ska vi kanske vara lite försiktiga och behålla skjortan på. Jag stod för säsongens jinx när jag i en spalt här hos HockeyNews.se i december slog fast att Buffalo Sabres var klara med sin ombyggnad och äntligen skulle komma att bryta sin bedrövliga slutspelstorka. Sedan dess har de hasat utför i tabellen som en fyllskalle hasar utför sluttningarna utanför Högfjällshotellet i Sälen efter sjutton after ski-drinkar. Men det finns några avgörande skillnader som skänker denna nya Biffen-hype lite mer stadga och trovärdighet (hoppas jag…).

Det var glada dagar i Denver när Peter Forsberg spelade i Colorado Avalanche. Foto: Bildbyrån

För det första är Avs den typ av lag som inte bara spelar bra i oktober och november utan fortsätter göra det även i februari. Och som de år efter år fått lära sig i bland annat just Buffalo, men precis som jag ändå glömmer hela tiden, är det två väldigt olika saker. På hösten är det om inte lätt att vinna NHL-matcher så i alla fall betydligt mindre krävande än efter nyår. Tungviktarna har inte börjat röra på sig ännu, de kalibrerar och justerar och letar efter fotfästet i ett par grundseriemånader – sedan vevar de i gång.

För det andra har Avs mycket tydligt och målmedvetet rört sig i den här riktningen i flera år. De började spela fullvuxen hockey redan för två år sedan, blev ett solitt playoff-lag ifjol och har nu i princip allt en sann contender måste ha: Erfarenhet från stenhårda slutspelsserier och hjärtskärande nederlag,  hunger och begär och insikter om hur den hungern och det begäret ska hanteras, en förträfflig coach samt en välbalanserad trupp späckad med exakt rätt sorts spelartyper.

Där finns till att börja med en av de främsta individuella matchvinnarna av dem alla i sanslöst explosive Nathan MacKinnon. Den ende i hela världen som går att beskriva som skickligare är Connor McDavid och inte ens han kan varje kväll vara hundra på att häva sig upp på samma nivåer. ”Mac” är i stånd att hålla fortet helt på egen hand  – det visade han inte minst när Avs under hösten  hade fler skadade än de mest spektakulära stridsscenerna i Oscar-nominerade ”1917” och likafullt försvarade sin position som topplag. Han har dessutom två eminenta radarpartners i Gabriel Landeskog och Mikko Rantanen och hos verkliga storlag finns nästan alltid en verkligt inarbetad enhet av det slaget. I Boston är Brad Marchand-Patrice Bergeron-David Pastrnak sedan flera år en regelrätt institution, i Nashville var Filip Forsberg-Ryan Johansen-Viktor Arvidsson motorn när Preds tog sig hela vägen till final, i Washington drar Alex Ovetjkin-Nicklas Bäckström-Tom Wilson loket – och i Denver är Landeskog-MacKinnon-Rantanen motsvarigheten som med rätta väcker drömmar om Stanley Cup. 

Nathan MacKinnon levererar på allra högsta nivå och får fansen att drömma Stanley Cup-titeln. Foto: Bildbyrån

Vidare såg Joe Sakic – numer general manager –  i somras till att knyta till sig så många kompletterande toppenpjäser  att Avs plötsligt har det bättre förspänt än nästan alla andra vad gäller sånt som bredd, ”secondary scoring” och utmärkta rollspelare längre ner i kedjehierarkin. När formationerna bakom förstakedjan också rymmer namn som Joonas Donskoi, Nazem Kadri, Valeri Nichushkin, Pierre-Edouard Bellemare och André Burakovsky behöver man inte frukta någon. Ja, i Andre Burakovsky – just nu så het att han åtminstone tillfälligt övertagit Landeskogs position i förstakedjan – fick Sakic dessutom ännu mer femstjärnig spets.

LÄS MER: Colorado föll i utomhusmatch inför över 40 000 åskådare

På backsidan kanske det skulle behövas ytterligare en storväxt klasspelare – efter Blues fjolårs-seger är vi tillbaka i ett läge där många i alla fall tror att såna krävs – men det går ju att ordna innan nästa måndags trade deadline och ingen backuppsättning där superstars i vardande som Samuel Girard och Cale Makar ingår kan påstås vara annat än förträfflig.

Colorados svenske kapten Gabriel Landeskog är en viktig pjäs. Foto: Bildbyrån

Då skulle jag som Avalanche-fan vara mer orolig över målvaktssituationen. Där finns mina enda verkliga dubier. Philipp Grubauer har varit bra på slutet – ja, han rentav briljerade i två perioder när jag såg honom kväsa Ovetjkin i Pepsi Center i torsdags – men håller han verkligen för en lång ”run” i slutspelet?

Mister Sakic, som vann två Stanley Cup med Patrick Roy och vet hur mycket en bra målvakt med dokumenterad playoff-stamina är värd, kanske borde slå en signal till en viss Henrik i New York…

Men oavsett om han gör det eller inte tror jag verkligen på Colorado och vänder helt sonika på budskapet i Bob Segers gamla dänga.

Got TO Denver, baby!

New York! Se sex lag och tre arenor – NHL-upplevelse!