Äckligt disciplinerad hockey vann

Växjö gjorde 3–0 på Malmö, kopplade ett 2–0-grepp i den här semifinalen som vänder hem till Småland på fredag, och om Timo Lahtinen har förmåga att uppskatta hockeykvalitet och inte bara framgång för hans gamla klubb Malmö så måste han ha njutit på läktarplats.

Växjö Lakers spelade:

* Smart hockey.

* Vinnande hockey.

* Äckligt disciplinerad hockey.

Efter att Tuomas Kiiskinen fixat 1–0 (13.06) skapade Malmö nästan inget, i alla fall inte mycket hett.

Daniel Rahimi hade del i det. Förstås.

– I tredje perioden tycker jag vi spelar väldigt bra, disciplinerat, annars är det ett par situationer, men vi klarar oss undan med hårt hemjobb istället. Vi sliter, och så har vi finessen som kan avgöra matchen, sa den väldige backen.

Huvudet på spiken där.

## Det är inte offensiven Växjö vässat för att ta revansch efter fjolårets kvartsfinalfiasko (mot just Malmö).

## Det är defensiven.

En sak för Malmö att komma in på mål och vinna kamperna mot ett Frölunda ur balans, en helt annan att göra det mot stora, starka Växjö.

– Det är en del lösa puckar framför mål som vi nästan får tag på. Vi kommer inte åt returerna. Där avgörs matchen, sa Malmötränaren Peter Andersson – som tyckte den här insatsen var betydligt bättre än den i Småland senast.

Jag säger emot. Eller så var det kanske Växjö som hade vuxit en klass.

Daniel Rahimi och hans kompisar satte, efter Tuomas Kiiskinens 1–0, knappt en fot fel, träffade rätt i forecheckingen, hade lärt sig hur Malmö vill spela sig ur svårigheter, backade hem när läget krävde det, kollapsade framför mål och hjälpte superbe Viktor Fasth.

Landslagsmålvakten fick visa yppersta klass i början av matchen när Malmö hade två power play där allt gjordes rätt – fram till att puckuschlingen skulle passera mållinjen.

Fasth var helt ointresserad av en sådan utveckling.

– Han var grym, sa Peter Andersson.

Den gången höll jag med …

Slumpartat när momentum svängde, när Kiiskinen utnyttjade att Matias Lassen missade när han skulle slå bort pucken med handen och högg som en kobra, men slump … nä, inte att finländaren träffade rätt, inte att han gjorde mål.

— Det kan jag lova dig, sa Rahimi och log, att han missar inte en puck, han är superskicklig.

Kiiskinens hand/öga-koordination, kalla det bollsinne med puck inblandad … killen är något alldeles enastående här, det vet vi sedan gammalt.

Och jag var inne på det efter semifinal 1 (3–2), Växjö behöver liksom inte spela en sprakande offensivhockey, behöver inte plocka fram frimärksmål av Jimmie Ericsson-klass, istället är det vuxet, smart, äckligt disciplinerat – och så de där nålsticken av kvalitet.

## Som Tuomas Kiiskinens 1–0.

## Som Elias Petterssons lugn och spelsinne som föregick Dennis Rasmussens 2–0 (53.49).

## Som mönsteranfallet som gav just 2–0 och stängd butik, klapp-klapp-spel, Linus Högberg till Kiiskinen till Dennis Rasmussen som avslutade distinkt.   

Malmö hade alla chanser att ta ledningen, massor med energi från start, power play-spelet var njutbart, men … det blev ju inget.

Sedan tog det slut.

För att Växjö tryckte på stopp.

Daniel Rahimi ville inte snacka SM-final, men det han sa var nog så bra:

–  Vi är ödmjuka – men självsäkra.

Själv blev den väldige backen utbuad, ett givet resultat av vänsterkroken på Fredrik Händemark i match 1, men det gillade han bara:

– Jag hade inte förväntat mig annat, och jag har hört det förut, i andra arenor. Det är slutspel, det ska vara känslor, både på isen och på läktaren. Det är det som drar folk.

Inte den här kvällen. Bara 7724 i Malmö Arena. Sämsta siffran för Malmö Redhawks i det här slutspelet.

## Märkligt. Var det någon gång laget behövde publikens stöd så var det nu.

## På söndag kan säsongen ta slut. Så dags att sluta upp då.