Triss för Liss – Rögle käkade upp Malmö

Vi var säkert tio reportrar som på NHL-vis flockades runt Olle Liss, 25, tills nyligen en rätt okänd lirare i allsvenska Pantern, laget knappt någon vill se.

Den här kvällen hade nästan 10 000 bänkat sig i Malmö Arena, Olle Liss som kom med 2+2 på två matcher följde upp med 1+2 i den tredje, och … ja, ni förstår ju själva – den murvel som inte ville snacka med Rögles succévärvning, han eller hon fanns ju inte.

Rögles sportchef Chris Abbott tyckte det hela var så kul att han hivade upp mobiltelefonen och avbildade medieklungan med sin nye stjärna i fokus.

Lisstigt, Chris.

Huvudpersonen log åt det hela och sa:

– De (poängen) har trillat in lite väl lätt, snart får jag väl komma ner på jorden, man får inte sväva iväg.

Äh, lite är okej, Olle, lite funkar.

Sju poäng på sina tre första SHL-matcher, det gör ta mig tusan inte alla.

– Nej, det gäller att passa på att njuta där ute, få förunnat att få vara med om sådana här matcher.

## Olle Liss njöt.
## Rögles fans njöt.
## Jag njöt.

25-åringen – som lockades till Skåne (Pantern) av kompisen i Malmö, Fredrik Händemark – personifierade på något vis det här nytända, kaxiga, hårdjobbande Rögle som i Malmös borg spelade hockey som vore man ett topplag på hemmaplan.

Liss testade ”toedrags” och lekte hockey, var stark på pucken, som när han vann den för Bryan Lergs 3–1, visade enormt självförtroende, som när han ur ingen vinkel testade att banka in 2–0-pucken via Malmökeepern Jonas Gunnarssons mask.

Det gick vägen.

Som allt annat Olle Liss tar sig för just nu.

Rögle har tre segrar sedan han anslöt, själv har han tre mål och fyra assist.

## En saga för god för att vara sann, hade Lisa Ekdal kallat det.
## Men Chris Abbott har den på bild.

Matchen, då? Tja, Rögle gjorde entré stora i Malmö Arena till lite hånfull banjo- och fiolmusik, typ: 

”Välkommen till storstaden, kusinen från landet.”

Jag gillar country.

Jag tror inte Rögle har något emot den musiken heller.

Det gick som en dans, detta – och för att fortsätta med countryanalogierna så var Rögles offensiv stundtals lika vacker som Jill Johnsons stämma.

Inte minst när ungdomarna Lucas Elvenes och Linus Sandin var inne, uppbackade av Stephen Perfetto.

99:an Elvenes – med så mycket Rögleblod i ådrorna att mer finns inte – och 96:an Sandin slog an tonen tidigt, benen gick som trumpinnar, det var en give-and-go här, ett droppass där, och det gick alldeles, alldeles för fort för Malmö som aldrig förmådde matcha vare sig intensitet, aggressivitet eller för delen vilja.

Cam Abbotts gäng jobbade hårdare, åkte fortare, ville mer, spelade bättre.

För att Rögle slåss för sitt SHL-liv medan Malmö redan är slutspelsklart (tio lag går dit, sedan får ni kalla åttondelsfinalerna play-in om ni vill)?

Ja, kanske.

Eller så är Abbotteffekten så kraftig att det är tur för tian Brynäs att det skiljer elva poäng ner till strecket.

## Känslan är att Cam och Chris fått in en tro i laget Rögle, jag såg enheter som satt ihop, jag såg spelare som spände ut bröstet, käkade upp sina motståndare med intensiv forechecking, och fick utdelning på det hårda jobbet.
## Rögles spelare trodde de var bättre – och var det.

Malmö? Egentligen ett rätt bra hockeylag, utmanar om topp 6, kan glömma lillebrors seger, ta lärdom av arbetsinsatsen, gå vidare.

Men Rögles förvandling är häftig, lite av snackisen i Hockeysverige just nu. Förklaringen? Hårdare jobb, inga fripassagerare (ni vet vem jag menar), inpumpat självförtroende, tydligt ledarskap – och så en nytänd stjärna från vasaloppsland.

Det här laget är på rätt spår. Tveklöst.