"Han fyllde mitt hockeyhjärta med glädje"

Före i lördags (Frölunda–Luleå) hade jag aldrig sett Nils Lundkvist live.

När jag väl fick chansen kunde jag inte sluta titta.

Känslan: ”Men … så här vuxet bra får man väl inte vara som 17-åring?”

Lite så tänkte jag när jag såg en annan 17-årig rightback avgöra för Frölunda mot HV71 i sin SHL-debut 2008.

Det blev visst något av den pôjken.

Erik Karlsson, alltså.

Lugn nu, jag säger inte att Nils Lundkvist, som fått och tagit chansen i Luleå den här säsongen, är näste Erik Karlsson, jämförelsen ska inte nödvändigtvis tas längre än att pojken från Piteå gav mig samma wow-känsla.

Men kvalitéerna Lundkvist visade upp fyllde mitt hockeyhjärta med glädje:   

* Lugnet.

* Förståndet.

* Vuxenheten.

* Kvalitén.

## Lundkvist ”quarterbackade” Luleås första PP, han vände bort motståndare i egen zon, han såg ut som han aldrig gjort annat än spela SHL-hockey, och det var rätt talande att han i den här matchen var isens bäste 00-back.

## Inte lätt när Rasmus Dahlin är med.

Jag medger villigt att jag knappt hört talas om Nils Lundkvist innan den här säsongen började, förstår jag det hela rätt är jag inte ensam om den saken, men fortsätter killen så här blir det inte så mycket mer snack om att han är Janne Sandströms systerson; framgent kommer Janne stolt berätta att han är Nils morbror.

Sandström, 40, är en av de riktigt stora profilerna i SHL:s historia.

Han har säkert gjort en Baloo och lärt Nils allt han kan.

Men när det poppar upp sådana här killar, som Lundkvist, som Dahlin förra vintern, som Timothy Liljegren den före, så slås jag alltid av tanken:

Vilka fantastiska ungdomstränare det finns i Sverige.

I Norrbotten, i Västergötland, i Skåne … över hela landet.

Sannolikt får de inte den credd de förtjänar.

## Ta emot den här:

## Utan er inget Sverige i världstopp vad gäller att producera hockeyspelare av högsta klass.

Nils Lundkvist är inte drafthajpad som Rasmus Dahlin, en bra bit efter i rankningen, den senaste jag såg placerade honom som nummer 41 bland européerna.

Kanske blir Lundkvist ett superfynd för en NHL-klubb.

Kanske får han kämpa mer för att slå igenom.

Jag vet inte, det går bara inte att med tvärsäkerhet slå fast något med rätt otestade 17-åringar.

Men en sak vet jag, att så fort jag har chansen så ska jag se Luleå igen.

Det här är svensk hockeys stora grej, vi må förlora våra stjärnor – men det är grymt kul att se dem tändas.