Lyft blicken. Lyft pucken

En SHL-tränare (spelar ingen roll vem, det kunde varit så många) sa nyligen till mig efter en spelmässigt bra genomförd period: ”Vi vann målchanserna med 10–0, mer kan jag inte begära.”

Det kan du väl visst, det? Tänkte jag. Att dina spelare gör mål.

Allt för mycket tycks vi ha fastnat i ett slags ”vinna målchanserna”-tänk, att gör man bara det blir man framgångsrik på sikt. Naturligtvis ökar det möjligheterna till seger, hellre skapa chanser än inte, men att skapa chanser är ju inte liktydigt med att omsätta dem. Ge mig 118 öppnande passningar i en match – det blir inte mål ändå.

Jag hör: ”Vi måste skjuta fler skott.”
Jag tänker: ”Ni borde skjuta bättre skott.”

Det ena behöver verkligen inte utesluta det andra, men det är farligt att tro att kvantitet ersätter kvalitet.

Två snabba exempel:
1. När Modo spelade bäst hockey men förlorade SM-finalen mot Brynäs 1999 var det för att tvillingarna Sedin skulle trycka in pucken längs isen och allt (nåja) Johan Holmqvist behövde göra var att gå ner i split och täcka med sina stora benskydd. 

Tänk så de lekte hockey, twinsen.
Tänk om de fått höjd på pucken.
(Nej, jag begär inte mirakel av två 18-åringar, det gick bra för dem ändå, dock var det en bra illustration av ett problem) 

2. När Frölunda (med en jäkla massa möda) till slut tog två poäng mot fräcka nykomlingen Mora i lördags var det för att en annars osynlig superstjärna visade spetskvalité. Ryan Lasch hittade en minimal lucka i storspelande Christian Engstrands vägg. Amerikanen satte pucken högt, just under ribban. Kan man det, dessutom prickskjuta så man hittar de små, små hål som alltid finns, då vinner man matcher, då kan man begära hög lön och skaffa sig en finfin karriär.

* Varför ser jag så få spelare träna på detta?
* Varför ser jag inte varje lag anställa en ren målskyttetränare?
* Varför ser jag inga övningar där en anfallspelare får träna på att åka mot målvakten med uppgiften att försöka sätta pucken högt, trots att han har en back i ryggen, en som stressar och slår med klubban? Matchlikt. Adrenalin. Som man tränar spelar man ju.
* Varför ser jag inte tränare avbryta vanliga tre mot två-övningar när spelarna inte presterar tillräckligt bra avslut? Varför är det primära att ta sig in i anfallszonen, inte att få till ett högklassigt skott?

Duktiga målvakter är inte problemet
Det är så jäkla lätt att skylla på målvakterna. Ni har säkert också hört snacket, det som handlar om att det är omöjligt att göra mål på burväktare av i dag.

”Åh, de är ju så stora.”
”Åh, vi måste minska deras skydd.”

Trams. Till stor del är dagens målvakter så jäkla bra (det är de!) för att de gått i bräschen för utvecklingen, jobbat med specialtränare på isen, gnuggat, gnuggat, gnuggat. Kudos, säger jag. Dags för forwards att följa efter. Lyft blicken. Lyft pucken. Träna på det. Få belöningen.

Nej, alla kan inte vara Ryan Lasch, Joakim Lindström eller någon annan skicklig snajper, men det går att sluta se stora målvakter som problem och istället tänka på de egna möjligheterna. Det kan bli ett lyft. För spelarna. För lagen. För oss som tittar på.

Skärpan i avsluten måste vara ledstjärnan
Till sist, det här med att det inte går att hitta hål på målvakter, låt mig använda Christian Engstrand som exempel. Han gick ner när Lasch sköt. Lämnade en liten lucka över höger axel.
– Hade jag inte gjort det hade han skjutit efter isen, sa Engstrand beundrande.

Precis, har man kvalitet i skotten så går det. En början är att tränare begär det, inte nöjer sig med skapade målchanser.