Jimmie Ericssons kamp för en comeback – då är hans deadline

SHL presenteras av ATG Sport 

Isen har lagt sig utanför familjen Ericssons hus i Skellefteå. Det är elva minusgrader, strålande sol och klarblå himmel.

– Det är krispigt idag. Det är riktigt skönt. De värsta månaderna oktober och november är slut så nu väntar finare dagar, säger Jimmie Ericsson.

De bästa månaderna av SHL-säsongen återstår, men ännu har Jimmie Ericsson, 39, inte kunna spela någon match. Det har han inte gjort sedan den där matchen mot Luleå den 21 februari i år då olyckan var framme och han fick både hälsenan och vadmuskeln avskurna av en motståndarskridsko.

Han har envist rehabtränat i månad efter månad.

– Ja, alltså. Går bra? Jag skulle säga att det går bra egentligen, men ändå så märker jag ingen förbättring. Jag har fortfarande ont, säger han och suckar lite lätt.

– Det har stått stilla väldigt länge nu, och det kan ta väldigt lång tid. Men jag ger det ett tag till.

Typisk position för Jimmie Ericsson. I närkamp framför motståndarmålen. Foto: Bildbyrån.

Jimmie Ericsson förklarar att det gör ont precis där skadan är ihopsydd.

– Det är själva paketet. Det är för tjockt. När man får mjölksyra får man mjölksyra där, istället för att få det i vaden, säger Ericsson.

Han prövar att åka skridskor, främst i Skellefteå Kraft arena.

– Det blir lite trångt i skridskon, framför allt när man vänder från bakåt till framåt, när man har foten i en lite konstig position. Det går egentligen bättre att spela innebandy när ingenting sitter åt. När man bara kör med kompressionsstrumpor.

– Men jag gnuggar på. Jag kör lite innebandy och gör allt jag kan för att få den normal.

Vad ger läkarna dig för hopp om att kunna spela igen?

– Det handlar om inspiration. Det är det att det kan ta lång tid. Även om jag sköter min rehab betydligt bättre än vad en ”vanlig arbetare” gör kanske, eftersom jag har det som jobb, så kan det ändå ta lång tid. Det hade nog varit simplare om det bara hade varit en av grejerna som hade gått.

LÄS MER: Därför har Ericsson nobbat ett nytt kontrakt med Skellefteå: "Tagit risken"

Hur lång tid är lång tid?

– Det vet ju ingen. Tiderna som det kan vara, som exempel, är tre-fyra år. Jag vill ju gärna spela, men jag kommer inte att ta ett sabbatsår det här året och spela nästa år. Om jag inte kommer igång hyfsat snart så blir det inget spel i såna fall. 

Vad är priset du är villig att betala för en comeback?

– Det får inte kosta, vad ska man säga, för resterande livet, att jag ska få men. Inte nånting. Jag är inte dum, det är jag inte.

– Samtidigt är det jäkligt skoj. Men det går inte om jag ska spela och ha ont. För jag får ont när jag sover också. Efter jag har sovit någon timma eller så. Man blir helt paj i huvudet om man har ont och inte kan sova ordentligt.

Vaknar du av smärtor?

– Smärta. Det är mer ”möljande” (molande) och pulserande. Det är inte så att det gör svinont, men det är svårt att sova. Jag somnar och brukar vakna efter nån timme och så är jag vaken en stund och somnar igen.

Frölundas Joel Lundqvist och Skellefteås Jimmie Ericsson älskar (?) att mötas i SHL. Två härliga tävlingsmänniskor. Foto: Bildbyrån.

Jimmie Ericsson har satt en deadline för sin comeback.

– Jag hade den egentligen i typ mitten på november, då trodde jag att jag skulle vara bra. Men det här året ut är väl tanken, så det är inte så långt kvar.

Med andra ord kan Ericssons karriär redan vara över och då blir det officiellt efter nyår. Men ännu finns det en gnutta hopp för spelaren som har vunnit två SM-guld med Skellefteå, VM-guld med Tre Kronor och Gagarin Cup med KHL-laget SKA St Petersburg.

– Det är många som säger, att du kan komma till slutspelet. Men det funkar inte riktigt så i hockey. Det är inte bara att dyka in och prestera på den nivån man vill prestera, utan man måste ha lite tid innan.

Jimmie Ericsson har tidigare i karriären spelat ganska trasig under sina skydd i slutspelstider.

– Ja, men då har jag varit i spel hela tiden så att säga. Jag är bra på att spela med skador, det är jag, men nån måtta får det vara också.

Ser du Skellefteås alla hemmamatcher?

– Jag ser egentligen alla matcher. Det gör jag. Hemmamatcherna är jag ofta på plats, så är det ju.

När Skellefteås förre lagkapten Jimmie Ericsson var på Skellefteå-Leksand i lördags zoomades han in på mediekuben till hemmapublikens jubel.

Han fick en hyllning.

– Det får man ju alltid i den här arenan. Men jag brukar vara bra på att hitta platser som de inte har koll på, hehe. De har missat mig två gånger på ståplats, bland annat. Det här vara första gången på ett tag som de hittade mig.

Vill du vara inkognito i Skellefteå Kraft arena och försvinna i mängden?

– Ja, det vill jag helst. Men det är svårt, om man ska röra sig mellan perioderna också. Det är klart att jag inte letar upp kameran utan jag är där för att titta på hockeyn som spelas och helst ska all fokus ligga på dem. Det är därför jag håller mig undan.

– Likadant när jag är på ishallen så är jag där tidigt oftast. När jag är inne i omklädningsrummet så är jag där innan spelarna kommer eller när de är ute på is. Jag träffar dem annars ändå, men tycker inte att jag behöver ta fokus på ishallen.

Jimmie Ericsson har varit en av SHL:s allra största profiler under 2010-talet och ligan behöver spelare som vågar sticka ut och tycka till.

Så vilka ser du som de största profilerna i SHL?

– Jag ser mest Skellefteås matcher och jag tycker ju att det är roliga intervjuer och väldigt mycket energi kring Jonathan Pudas, svarar Jimmie Ericsson, naturligtvis färgad av sitt svarta och gula Skellefteåhjärta.

– Inte bara de här tråkiga intervjuerna där alla säger vad man ska säga, det är ingen skillnad från match till match eller från situation till situation. Det blir roligare med någon som säger vad han tycker. Och han har bra kontakt med klacken i Skellefteå och han bjuder på sig själv. Det gillar jag.

– Det finns väl en del andra profiler, men Pudas kanske lyser starkast.

Starkare än Joel (Lundqvist)?

– (Paus) Äää. Ja, det tycker jag. Profilmässigt. Joel presterar på en bra nivå, men om man blir profil för det vet jag inte. Han blir röd i ansiktet i vissa intervjuer, men inte lika mycket att säga exakt som han tycker och tänker, säger Jimmie Ericsson.