Det finns en årgång inom svensk hockey som jag känner lite extra starkt för.
Spelarna födda 1998.
Anledningen är enkel. Jag tillhör själv den här kullen.
Jag har spelat både med och mot många av de här spelarna. Jag har sett dem i TV-pucken, på hockeygymnasier och i juniorlandslag. Jag minns vilka som var fullständigt överlägsna som unga, vilka som fick de stora rubrikerna och vilka som kanske inte stack ut lika mycket.
Just därför tycker jag att den här årgången är särskilt intressant att granska.
För när vi går tillbaka till TV-pucken 2013 och jämför turneringens största stjärnor med vilka som faktiskt tog sig längst som seniorer framträder en fascinerande bild.
De som var allra bäst vid 15 års ålder blev inte nödvändigtvis de största stjärnorna som vuxna.
Samtidigt är det viktigt att poängtera att många av de framtida NHL-spelarna var väldigt skickliga redan då. De tillhörde sina distriktslag och fick möjligheten att utvecklas i starka hockeymiljöer.
Men de behövde inte vara bäst.
Det är en viktig skillnad och något jag ofta återkommer till när jag pratar om ungdomshockey.
Filip Forsmark – poängkungen som slog rekord
1:a i poängligan | 8 matcher | 28 poäng | Bäste forward
Det går knappast att prata om 1998-kullens TV-puck utan att börja med Filip Forsmark.
Han var fullständigt överlägsen offensivt och producerade otroliga 28 poäng på åtta matcher, fördelat på 13 mål och 15 assist.
Det var nio poäng fler än tvåan Tim Wahlgren.
Forsmark slog poängrekord och var precis den typen av spelare som många förväntade sig skulle gå hela vägen.
Efter ungdomsåren fortsatte karriären i Frölundas organisation, vidare genom bland annat Örebro och collegehockey i Nordamerika.
Efter återkomsten till Sverige blev det spel i bland annat Troja-Ljungby och Hockeyallsvenskan.
Karriären fortsatte sedan utomlands, med Frankrike som nästa destination.
Det är en fin hockeykarriär som många unga spelare hade varit stolta över.
Men jämför vi med förväntningarna på en spelare som slår poängrekord i TV-pucken blir kontrasten intressant.
För hur många hade 2013 trott att flera spelare betydligt längre ner i poängligan skulle bli etablerade NHL-spelare?
Albin Sethsson – turneringens MVP som lämnade elithockeyn tidigt
3:a i poängligan | 8 matcher | 17 poäng | MVP
Albin Sethsson är ett annat namn jag minns väldigt väl.
Han var en av årgångens absolut skickligaste spelare och utsågs till turneringens mest värdefulla spelare.
Sethsson fortsatte dessutom att imponera efter TV-pucken.
Hans utveckling gick så långt att han senare var aktuell i landslagssammanhang med spelare födda 1997, alltså ett år äldre än honom själv.
Efter ungdomsåren gick flytten till Frölunda, där han fortsatte sin utveckling på hockeygymnasiet.
Förutsättningarna såg väldigt goda ut.
Han hade skickligheten, meriterna och en plats i en av landets starkaste juniororganisationer.
Men övergången till seniorhockey blev inte den resa många kanske hade förväntat sig.
Efter junioråren blev det spel på seniornivå, bland annat i Hockeyettan, innan karriären avslutades relativt tidigt.
Här har vi alltså en spelare som bedömdes vara hela TV-pucksturneringens mest värdefulla, men som aldrig etablerade sig i Hockeyallsvenskan, SHL eller NHL.
Det gör inte hans ungdomsmeriter mindre imponerande.
Däremot visar det hur mycket som kan förändras mellan 15 och 25 års ålder.
Jacob Moverare – backen som nådde NHL
24:a i poängligan | 8 matcher | 8 poäng | Bäste back
Jacob Moverare är ett exempel på en spelare som fortsatte utvecklas och tog sig hela vägen till världens bästa liga.
Han utsågs till turneringens bästa back och var redan som ung en väldigt skicklig hockeyspelare.
Det jag framför allt minns är hans spelförståelse och sättet att läsa av motståndarna i försvarsspelet.
Efter ungdomsåren i Skellefteå fortsatte han till HV71:s juniorverksamhet.
Han draftades senare av Los Angeles Kings och tog steget till Nordamerika, där det blev spel i både AHL och NHL.
Moverare har även representerat Frölunda och byggt upp en fin internationell karriär.
Det intressanta är att han redan som ung var en av turneringens mest uppmärksammade spelare, men att han också lyckades fortsätta utveckla de egenskaper som krävdes för att ta nästa steg.
Att vara bäst som ung kan vara en fantastisk utgångspunkt.
Men det är fortfarande bara en utgångspunkt.
Filip Gustavsson – målvakten som faktiskt alltid var bäst
Utsedd till turneringens bästa målvakt
Sedan har vi Filip Gustavsson.
Och här tycker jag faktiskt att vi har ett ganska tydligt undantag från mycket av det jag brukar prata om.
För min bild är att Filip Gustavsson nästan alltid var bäst.
Jag minns honom från tiden i Skellefteå, hur han stack ut redan då och hur han fortsatte utvecklas efter flytten till Luleå.
Det spelade nästan ingen roll vilken turnering vi befann oss i.
Gustavsson tillhörde alltid de absolut bästa målvakterna.
Han utsågs också till TV-puckens bästa målvakt.
Senare draftades han av Pittsburgh Penguins, tog steget över till Nordamerika och etablerade sig så småningom i NHL, där han utvecklats till en viktig målvakt för Minnesota Wild.
Hans resa visar att tidig dominans självklart också kan vara en stark indikator på framtida framgång.
Det finns spelare som är bäst som 15-åringar och fortsätter vara bäst när de blir äldre.
Men det betyder inte att alla andra måste följa samma utvecklingskurva.
Längre ner i poängligan fanns framtidens NHL-stjärnor
Det är när vi lämnar de individuella pristagarna och börjar titta längre ner i poängligan som 1998-kullen blir riktigt intressant.
För samtidigt som Filip Forsmark vann poängligan på smått otroliga 28 poäng hittar vi flera av spelarna som senare skulle nå världens bästa hockeyliga betydligt längre ner.
Här är några av de mest intressanta namnen från TV-pucken 2013.
16:e i poängligan – Jesper Boqvist | 8 matcher | 9 poäng
20:e i poängligan – Jesper Bratt | 8 matcher | 8 poäng
71:a i poängligan – Elias Pettersson | 5 matcher | 4 poäng
Jesper Bratt, som senare skulle bli en offensiv stjärna i New Jersey Devils, slutade alltså på 20:e plats.
Och kanske allra mest intressant är Elias Pettersson.
Den framtida NHL-stjärnan, som senare skulle vinna Calder Trophy som ligans bästa rookie, slutade på 71:a plats i TV-puckens poängliga med fyra poäng på fem matcher.
En spelare som några år senare skulle bli en av svensk hockeys största offensiva profiler var alltså inte ens bland de 70 främsta poängplockarna i turneringen.
Nu ska man naturligtvis vara försiktig med att dra alltför stora slutsatser av en poängliga.
Pettersson spelade exempelvis bara fem matcher, jämfört med åtta för många av spelarna ovanför honom.
Men det förändrar inte den större bilden.
Han var inte den som dominerade turneringens poängliga.
Ändå skulle han senare utvecklas till en av årgångens allra mest framstående spelare.
Min viktigaste lärdom från 1998-kullen
Efter att själv ha tillhört den här årgången och följt många av spelarna genom både junior- och seniorhockeyn är det framför allt en sak jag vill skicka med till unga hockeyspelare och deras föräldrar.
Du behöver inte vara bäst när du är 15 år.
Men det är en fördel att vara tillräckligt bra för att få fortsätta utvecklas i bra miljöer.
Det är två helt olika saker.
När jag pratar om att vi måste sluta stressa unga spelare handlar det inte om att prestationer saknar betydelse.
Det handlar inte heller om att alla som ligger långt efter automatiskt kommer att växa ikapp.
För tittar vi på 1998-kullen är det tydligt att många av de framtida NHL-spelarna faktiskt var väldigt duktiga redan då.
De hade tagit sig till sina distriktslag och många spelade i starka föreningar där de fick möjlighet att träna och tävla mot skickliga spelare.
Men de behövde inte vara bäst.
De behövde inte vinna varje poängliga eller få rubrikerna efter varje turnering.
De behövde fortsätta utvecklas.
Och där tror jag att vi vuxna ibland gör ungdomshockeyn betydligt mer komplicerad än den behöver vara.
Vi är så upptagna med att identifiera vilka som är bäst just nu att vi riskerar att glömma vilka som kan bli bäst längre fram.
Samtidigt får vi inte blunda för att träningsmiljön spelar roll.
Att få möta bra spelare, träna med hög kvalitet och utmanas på rätt nivå kan vara väldigt betydelsefullt för utvecklingen.
Men vägen dit behöver inte se likadan ut för alla.
En spelare kan vara bäst som 15-åring och fortsätta hela vägen till NHL, precis som Filip Gustavsson.
En annan kan dominera en hel turnering utan att senare etablera sig på högsta seniornivå.
Och en tredje kan sluta på 71:a plats i poängligan för att några år senare utses till NHL:s bästa rookie.
Det är det som gör hockeyns utvecklingsresa så fascinerande.
För om det är något min egen årgång har lärt mig så är det att TV-pucken kan säga väldigt mycket om hur bra du är som 15-åring.
Men betydligt mindre om hur bra du kommer att vara när du är 25.
