Det finns förluster. Det finns riktigt dåliga förluster.
Och så finns det matcher som blottlägger betydligt större problem än bara resultatet på jumbotronen.
Djurgårdens överkörning i Göteborg tillhör definitivt den sista kategorin.
För det var inte bara så att Frölunda var bättre. Det var en match där Djurgårdens brister i det egna spelet blev så brutalt tydliga att jag börjar undra hur länge Robert Kimby tänker hålla fast vid den väg han har valt.
Jag förstår tanken. Jag förstår ambitionen.
Men efter elva matcher börjar jag bli alltmer övertygad om att Djurgården helt enkelt inte är redo.
Det är dags att förenkla. Rejält.
Titta bara på målen som Frölunda gjorde.
Vid 1–0 tappar David Blomgren klubban högt upp i banan. Han väljer att hämta den, kommer sent hem och Isac Heens utnyttjar situationen genom att följa med upp i anfallet och sätta pucken.
Det är inget jag tänker lasta Blomgren för. Sådant händer i hockeymatcher.
Men det säger något om hur skickliga lag straffar Djurgården när det uppstår luckor.
Vid 2–0 brister det igen i spel fyra mot fem.
Djurgården försöker sätta hög press i boxplay genom Lucas Carlsson och Lukas Vejdemo. Frölunda spelar sig ur den pressen och plötsligt är Djurgården fullständigt upprullat.
Det är skickligt av Frölunda.
Och vid 3–0? Samma visa igen.
Frölunda spelar sig fram genom banan, Henrik Tömmernäs följer med upp och Djurgården klarar inte av att sortera ut situationen i försvarsspelet över hela isen.
Det var toppen mot botten och det syntes.
Det mest bekymmersamma är egentligen inte de enskilda målen. Det är allt som händer däremellan.
Djurgårdens passningsspel i egen zon håller alldeles för låg nivå. Backarna sätter sig själva och sina medspelare i besvärliga situationer. Puckar slarvas bort och när laget försöker sätta press högt upp i banan går man gång på gång bort sig.
Det öppnar enorma ytor bakom den första pressen. Och mot ett lag som Frölunda blir det direkt förödande.
Det här är heller inget nytt.
Redan inför säsongen pratade Djurgården om att utveckla spelet. Man ville kunna spela sig ur situationer från bakplan, kontrollera matcherna bättre och flytta fram positionerna.
En fullt rimlig ambition.
Men ambitioner måste också stå i proportion till vad spelartruppen faktiskt klarar av. Och där tycker jag att Djurgården har ett problem som blir allt svårare att blunda för.
Jag tror inte att den här backsidan klarar av att spela den hockey som Kimby vill spela.
Inte just nu.
Och kanske inte över huvud taget med den här sammansättningen.
Det innebär inte att Djurgården ska sluta utvecklas. Men man måste också vara beredd att inse när utvecklingen går för fort.
Så vad gör man?
Jag skulle vilja se ett betydligt enklare Djurgården.
Ett lag som kryper ihop, spelar tajtare och inte känner något tvång att jaga motståndarna högt upp i banan i varje situation.
Ett lag som prioriterar att få ut pucken ur egen zon framför att försöka spela sig ur varje situation.
Använd kanterna. Flytta upp spelet. Ta kampen längre ner i anfallszon och bygg anfall därifrån.
Och framför allt: Sluta bjuda motståndarna på så enorma ytor när den höga pressen inte fungerar.
Det kanske låter tråkigt.
Det kanske till och med låter som den hockey ett nykomlingslag förväntas spela.
Djurgården är fortfarande bara inne på sitt andra år i SHL den här sejouren.
Förra säsongen fanns en annan förväntansbild. Nu har man velat flytta fram positionerna och etablera ett mer utvecklat spel.
Men man får inte glömma bort var man kommer ifrån.
Och framför allt får man inte låta ambitionen att ta nästa steg bli det som i stället drar laget rakt ner i bottenstriden.
Visst finns det förklaringar.
Marcus Krüger saknas. Jacob Josefson saknas. Nils Åman saknas.
Centersidan är hårt pressad och David Blomgren har fått kliva in i en annan roll.
Det är självklart kännbart.
Men samtidigt går det inte att bygga ett helt grundspel på förhoppningen att äldre, skadebenägna nyckelspelare ska finnas tillgängliga hela tiden och leverera på den nivå de tidigare har visat.
Och det allra viktigaste:
De här problemen har funnits där även när Djurgården har haft andra uppställningar på isen.
Det är inte bara skadorna som gör att laget inte får ihop sitt spel. Det är något mer grundläggande.
I tredje perioden intervjuades assisterande tränaren Michael Holmqvist i båset.
Han pratade om att det måste finnas någon jävla stolthet i att bära Djurgårdströjan.
Det är svårt att inte hålla med. Insatsen var under långa stunder direkt usel.
Efteråt var Robert Kimby minst lika tydlig i sin egen sågning. Han konstaterade att Djurgården blev överkört och använde själv ord som skitkassa när han beskrev prestationen.
Det uppskattar jag.
Kimby försöker inte linda in problemen eller hitta bortförklaringar.
Han säger det alla ser. Men då kommer också nästa fråga.
Vad tänker han göra åt det?
För det räcker inte längre att konstatera att forecheckingen är dålig, att laget är svagt i egen zon eller att spelarna inte klarar av att genomföra det man har kommit överens om.
Någonstans måste tränarstaben också fundera på om kraven i själva spelidén är rimliga.
Det är där jag tycker att Kimby nu står inför sitt kanske viktigaste beslut den här säsongen.
Att våga backa.
Inte från ambitionen att utveckla Djurgården på sikt. Men från föreställningen att det måste ske här och nu.
Fem raka bortaförluster. Två poäng av 15 möjliga på bortaplan. Och nu väntar Skellefteå på torsdag.
Om möjligt en ännu svårare uppgift än Frölunda borta.
Jag kan redan nu föreställa mig hur Skellefteå kommer att försöka sätta tonen direkt och straffa varje tveksamhet i Djurgårdens spel under de första tio–femton minuterna.
Sedan väntar Luleå på lördag.
En bortaturné som redan har fått sämsta tänkbara start riskerar att bli en ännu tyngre historia.
Det är därför jag tycker att det är dags att tänka om.
Djurgården behöver inte spela vacker hockey just nu. Djurgården behöver spela hockey som ger laget en chans att vinna matcher.
Hitta tryggheten. Hitta strukturen. Sluta ge bort så mycket gratis.
Om det sedan innebär att man längre fram under säsongen kan börja blicka mot en play-in-plats är det alldeles utmärkt.
Men först måste man se till att inte hamna i den absoluta skiten i botten.
För efter elva matcher har jag sett tillräckligt för att börja tvivla på att Djurgården är redo att ta det där stora klivet rent spelmässigt.
Frågan är hur många matcher till Robert Kimby behöver se innan han själv kommer till samma slutsats.
