Var är år två-effekten?
Det här är den stora grejen för mig.
Djurgården kom upp som nykomling förra säsongen och behövde på kort tid bygga ett lag för SHL. Det fanns naturliga förklaringar till att allt inte satt direkt. Trots det tog man sig till play-in och lade en grund att bygga vidare på.
Nu är situationen en helt annan.
Robert Kimby och hans ledarstab har fått ytterligare en sommar. En stor del av stommen är kvar. Spelarna vet vad som krävs i SHL och truppen har dessutom förstärkts.
Därför hade jag förväntat mig att se ett tydligare Djurgården redan från start.
Inte ett färdigt lag. Inte ett lag som vinner varje kväll.
Men ett lag där man kan peka på saker och säga: Där har Djurgården tagit nästa steg.
Efter fyra matcher har jag svårt att göra det.
För många av frågetecknen från förra säsongen finns fortfarande kvar och därför blir den mest relevanta frågan just nu inte hur många poäng Djurgården har tagit.
Den är: Vad har egentligen blivit bättre?
Håller den här backsidan?
Lucas Carlsson är skadad och hans frånvaro ska inte underskattas.
Han är Djurgårdens viktigaste back med puck och en spelare som ska bära ett stort ansvar när laget ska utveckla sitt spel från egen zon.
Men hans frånvaro blottar samtidigt någonting. Djurgården blir väldigt sårbart när Carlsson inte är ens har fått visa upp sig ännu.
Nikolas Brouillard är värvad för att bidra med just pucktransport och spel från egen zon, men bakom honom finns fortfarande frågetecken kring balansen på backsidan.
Det handlar inte bara om individuella misstag eller vem som spelar med vem.
Det handlar om huruvida Djurgården har tillräckligt många backar som kan hantera press, flytta pucken snabbt och få laget ur egen zon på det sätt Kimby vill spela.
Just nu tycker jag att svaret är oklart.
Och om Carlsson blir borta ytterligare en tid kommer den frågan bara att växa.
Förlorar för många matcher inne i matchen
Robert Kimby har själv börjat använda ord som ”vinnande beteenden”.
Jag förstår precis vad han menar.
Mot Rögle beskrev han motståndaren som vuxnare och mognare. Mot Timrå pratade han om hockey som en kampsport och vikten av att ta puckar mot mål.
Redan i premiären mot Björklöven såg vi delar av samma problem.
Det här handlar om att vinna kampen framför mål, ta sig till insidan, vinna en lös puck när matchen står och väger och ibland acceptera att vägen framåt inte är särskilt vacker.
Djurgården har skickliga spelare.
Men hittills tycker jag inte att man tillräckligt ofta har varit laget som bestämmer hur matchen ska spelas.
Alldeles för ofta har Djurgården fått anpassa sig efter motståndaren i stället för tvärtom.
Det måste förändras.
Wahlström kan inte lösa allt
Oliver Wahlström har redan visat varför Djurgården gick så hårt för honom.
Han har någonting som väldigt få spelare i SHL har.
Han kan förändra en match med ett avslut.
Det såg vi direkt mot Växjö och vi såg det igen mot Timrå.
Det är naturligtvis en enorm tillgång.
Men här finns också en fara.
Djurgårdens offensiv får inte hamna i ett läge där man väntar på att Wahlström, Charles Hudon eller någon annan av de skickligaste spelarna ska göra någonting extraordinärt.
Djurgården behöver skapa mer offensiv genom sitt eget spel.
Få längre anfall. Ta sig in framför mål. Skapa returer. Få fler spelare som kontinuerligt hotar.
Wahlström kan bli en av SHL stora attraktioner den här säsongen.
Men han kan inte vara lösningen på Djurgårdens samtliga offensiva problem.
Vad är egentligen Djurgårdens identitet?
Och så kommer vi till det jag funderat mest över efter de här fyra matcherna.
Vad ska Djurgården vara?
Om jag frågar ett motståndarlag efter 60 minuter mot Djurgården vad som varit allra jobbigast – vad svarar de?
Är Djurgården laget som kör över dig fysiskt? Laget som kväver dig med sin forecheck? Laget som äger pucken och spelar sig ur press? Laget som kommer med fyra kedjor och maler ner dig?
Jag vet faktiskt inte.
Och det är kanske det som oroar mig mest just nu.
Ett lag behöver inte vara bäst på allting. Tvärtom.
Men bra lag brukar ganska snabbt visa vad de vill vara och vad motståndaren måste hantera för att slå dem.
Fyra matcher är ett väldigt litet underlag och Djurgården har gott om tid att hitta dit.
Men efter första veckan av SHL-säsongen väntar jag fortfarande på att få se vilket Djurgården det här laget faktiskt ska bli.
