5. DJURGÅRDEN
Djurgården har de senaste säsongerna haft en utvecklingskurva som har pekat lika mycket uppåt som säljkurvan på Bingolotter gjorde under Leif ”Loket” Olssons tid. På fem säsonger har laget gått från Hockeyallsvenskan till att nå en SM-final. Detta mycket tack vare en utveckling av lagets spelidé och Robert Olssons kompetens med att kunna få ihop ett lag och få spelare att ta nästa kliv i utvecklingen. Sedan måste man tillägga ett välscoutat och långsiktigt rekryteringsarbete där man heller inte har haft några utav de största spelarbudgetarna. Ifjol stod man återigen för en gedigen insats där man pressade ett suveränt Frölunda i finalen trots att man drabbats av mängder av skador på flertalet nyckelspelare. Nu har nog många Djurgårdare förhoppningar att kunna nå det där första guldet sedan 2001. Och potentialen för att det ska inträffa finns helt klart trots att laget har drabbats av flera tunga spelartapp
Patrik Berglund är tillbaka i svensk hockey efter totalt 717 matcher i NHL. Foto: Ludvig Thunman/Bildbyrån.
Målvakter
Adam Reiderborn är det tyngsta individuella tappet av samtliga av de som har flyttat vidare. Reiderborn har varit verkligen varit en av ligans bästa målvakter under de två senaste säsongerna. Där har sportchef Eriksson valt att rekrytera Niklas Svedberg och jag något tveksam till honom som ersättare. Svedberg hade en säsong där egentligen allt som kunde gå fel också gick fel. Efter ett vacklande spel kombinerat med ett upprivet humör så blev han också petad när kvalspelet mot Oskarshamn skulle avgöras – och där Timrå sedermera fick säga” tack och adjö” till SHL-platsen.
Kanske kan Svedberg blomma ut igen med Robert Ohlssons förtroende? För annars kan Djurgården få det riktigt svårt på målvaktsposten. Som backup finns återigen Robin Jensen, som inte alls övertygade under förra säsongen även om han bara fick chansen i blott 15 matcher. Här krävs det att han kan ta ytterligare kliv under den kommande säsongen. Det sammanfattade intrycket känns ändå på förhand att målvaktsspelet kan komma att bli den största akilleshälen för Djurgården under den kommande säsongen.
Backar
Om vi nu går över till backsidan så är det här tvärtom lagets starkaste lagdel. Tvåvägsbacken Marcus Högström är tillbaka i Djurgården efter ett skadefyllt år borta i Nordamerika. Han kommer att bli oerhört nyttig med sitt tvåvägsspel som till och med var av landslagsmässig kvalitet under säsongen 2017/18. Backsidan innehar också en riktigt stark offensiv uppsida med spelare som Linus Hultström och Olle Alsing som stod för en raketutveckling under förra säsongen då han anslöt ifrån Leksand. Lägg därtill gedigna och rutinerade pjäser så som Tom Nilsson, Jesper Pettersson och Jason Garrison så är det bara att konstatera att den här lagdelen håller guldklass.
Forwards
På forwardssidan har Djurgården tappat totalt 190 poäng i med flyttfåglarna Axel Jonsson-Fjällby, Dick Axelsson, Daniel Brodin och Jakob Lilja. Här har man ersatt med kanske den största kioskvältarvärvningen någonsin under 2010-talet när nu Patrik Berglund ansluter. Både Berglund och Jacob Josefson är egentligen för bra för SHL men det mesta för Djurgården hänger på att de båda får vara skadefria. Jag kan också tycka att det saknas en tredjelänk i den uppställningen just nu om inte Emil Bemström skulle komma tillbaka. Kanske kommer Robert Ohlsson att matcha stortalangen Alexander Holtz tillsammans med stjärnorna, men det är långt ifrån enkelt att ta steget från J20 och gå rakt in i en förstakedja i SHL.
Annars finns bredden i Djurgården där nyförvärv som Anton Hedman och Michael Haga kommer att bidra med mycket karaktär och sätta en god lägstanivå. Dessutom ska det bli intressant att se hur en sådan som Sebastian Strandberg kommer att utvecklas efter förra säsongens succéslutspel. Frågetecken finns dock för Tom Wandell som inte levde upp till förväntningarna i Örebro.
Sammanlagt så tror jag att Djurgården kommer att vara med och utmana om den absoluta toppen och att man kan till och med kommer att nå en SM-final. Men just frågetecknen kring målvaktssidan och skaderisken på Josefsson och Berglund gör att jag ändå är försiktigt optimistisk kring Djurgården.
4. VÄXJÖ
Ifjol tog det tvärstopp för smålänningarna i kvartsfinalen mot Luleå efter en spelmässigt ojämn säsong där offensiven och målproduktionen var lagets stora svaghet. Istället har sportchef Henrik Evertsson valt att satsa på nytt och framför allt ungt, samtidigt som man har fått in hemvändare med spets.
Målvakter
Här har Växjö en trygg grundstomme i Viktor och Viktor, Fasth och Andrèn. Trots en ålder på 37 år så är Fasth en av ligans absolut främsta burväktare och det såg man inte minst ifjol där han hade ett snitt på 1,99 i insläppta mål per match (vilket var tredje främst i hela ligan). Viktor Andrén finns med som en trygg backup vid sidan, även om han inte kom upp i samma nivå under den guldsäsongen 2018. Ändå tycker jag att duon måste rankas som en av de bästa i ligan. Här finns en bra konkurrenssituation samt en trygghet med rutin om någon av de två skulle drabbas av skador eller formsvackor.
Backar
På backsidan har laget tappat Arvid Lundberg, en något underskattad back i ligan som alltid bidrar med det hårda och trygga jobbet ute på isen. Precis som Lundberg så har även Niclas Burström bytt Småland mot Västerbotten efter en säsong han nog helst glömmer. Ersättarna ser i sin tur spännande ut där främst kanadensaren Mathew Bodie sticker ut. 29-årigen kommer närmast från spel i KHL-laget Torpedo Nizhny Novgorod där han stod för en helt okej poängskörd med 16 poäng på 37 matcher. Enligt rapporterna som jag har sett ses han som en smart passningsläggare som också bidrar mycket med sina ledaregenskaper både på och utanför isen.
Även värvningen av Tim Erixon tror jag kan bli en gynnsam värvning för smålänningarna. Erixon är en smart tvåvägsback som ändå levererade fina poängsiffror i Nordamerika där han stod för en halv poäng per match under sina 331 matcher i AHL – och flytten tillbaka till Sverige kan nog bli en nytändning för 28-åringen. Vidare har Växjö en stor rutin i Peter Andersson och Daniel Rahimi som bidrar till trygghet. Dessutom ska det bli intressant att se David Bernhardt som gjorde en helt okej säsongsavslutning efter övergången från Djurgården.
Backsidan känns därför välbalanserad med offensiv kreativitet som kan komma att bli nyttig i powerplay, samtidigt som man på pappret har rutin och trygghet.
Forwards
Om man tittar till forwardssidan så har det hänt ganska mycket. Det äldre gardet med Kiiskinen, Reddox och Pesonen har gett plats för några hyperintressanta förstärkningar. Här tänker jag framför allt på Emil Pettersson som poängmässigt har levererat i AHL under de senaste säsongerna men som ändå inte fick chansen i NHL. Nu spår jag att den 25-åriga centern nog kan få en rejäl nytändning i SHL och som har potentialen att kunna närma sig toppen av poängligan. Och som inte det vore nog där så har man också plockat in Jakob Forsbacka Karlsson, som även han får betecknas som en kioskvältarvärvning då 22-åringen varit nära att kunna knipa en ordinarie plats i Stanley Cup-finalisten Boston Bruins.
Faktum är att Växjö nog kan matcha en utav ligans absolut bästa förstauppställningar med spelare som Pettersson, Horák samt nyförvärvet Gynge som har varit en stark poängspelare i KHL och som inger viktig rutin till laget. Karaktär finns också i en sådan som Brendan Shinnimin som har förmågan att kunna röra upp känslor för både motståndarspelare och fans men som också ofta levererar spelmässigt på isen. Dessutom kommer nyförvärven i Marcus Sylvegård och Jonas Engström som bidrar med ett starkt tvåvägspel.
Kan nyförvärvet Emil Pettersson avancera mot toppen av poängligan i den kommande säsongen? Foto: Jonas Ljungdahl/Bildbyrån.
Jag gillar det som jag ser av Växjö och framför allt att man inför den kommande säsongen har satsat på fler utvecklingsbara och svenska spelare istället för importer som redan nått sitt crescendo i karriären. Laget kommer vara med och utmana i den absoluta truppen och det här är ett lagbygge som kan bli livsfarliga för motståndarna i ett SM-slutspel.
3. LULEÅ
Thomas ”Bulan” Berglund och hans mannar fick under förra säsongen ihop ett lag som var näst intill ostoppbara under grundserien där man slutade på en andraplats. Detta med ett försvarsspel som mer påminde om en italiensk fotbollsbacklinje i sitt crescendo. Och trots att laget lyckades men en till närmast otrolig succé så har man inte drabbats av några jättetunga spelartapp med undantag för Jesper Sellgren och Isac Lundeström. Istället har man kryddat laget med extra spets med några riktigt intressanta förstärkningar.
Målvakter
Om vi börjar med målvaktsposten så har man fått behålla sin absolut viktigaste spelare i Joel Lassinatti som var fullständigt fenomenal under grundserien ifjol. Som backup har man förstärkt med David Rautio som flyttar hem och som nog kommer att fungera som en perfekt backup. Faktum är nog att Luleå innehar den absolut främsta målvaktsduon i hela ligan med två keeprar som kan vinna matcher till sitt lag.
Backar
Tittar vi till backbesättningen så har man som sagt fått behålla stommen av det lag, som tillsammans med målvaktsspelet, lade grunden för förra säsongens succé. Framför allt har man fått behålla Erik Gustafsson som motsvarade alla förväntningar och som under långa stunder var en gigant ute på isen. Dessutom ska det bli intressant att se om Nils Lundkvist kommer att ta de kliven som många förutspådde under förra säsongen. En stor portion av potential finns i den 19-åringen. Annars tycker jag att backbesättningen består av många spelare som verkligen har växt och lyfts under ”Bulans” ledning. En sådan är Oscar Engsund som har växt ut till en smart, fysisk och landslagsmässig back efter att tidigare år mest handlat om hans stundtals av vårdslösa spel.
Självklart sitter Luleå och hoppas på att en Jesper Sellgren ska komma hem då han just nu försöker att slå sig in i NHL i Carolina Hurricanes organisation. Utan Sellgren har Luleå bara sju backar i uppställningen vilket är för tunt och känsligt för skador. Här gäller det för GM Stefan ”Skuggan” Nilsson att ha is i magen och invänta Sellgren eller ge sig ut på marknaden för att hitta en ersättare. Det är det enda frågetecknet som jag har kring backsidan
Forwards
Tittar vi på forwards så ser den här uppställningen ut som en uppgradering från ifjol även om Emil Larsson är långtidsskadad och beräknas missa de två inledande månaderna av SHL. Den finska landslagsduon Arttu Ilomäki och Juhani Tyrväinen har anslutit till laget efter att de båda var med på den till närmast osannolika resan fram till det finska VM-guldet i Bratislava. Jag tror att de här båda kan vara riktiga fynd som ”Skuggan” fann i den finska ligan. Ilomäki med sina offensiva spetsegenskaper samt Tyrväinens fysik och kämparinstinkter.
Lägg därtill en grundstomme bestående av Petter Emanuelsson, Niklas Olausson och Robin Kovács som man alltid vet vad man får ut av. Dessutom tror jag att en sådan som Filip Hållander kommer att ta stora kliv under ”Bulans” ledning och som nog kan komma att slå igenom rejält under den kommande säsongen. Frågan är bara om Jack Connolly kan nå en jämnare nivå i sin produktion där han var glödhet under den första halvan av förra säsongen men sedan mattades av helt under sluttampen av serien?
Luleås nyförvärv Arttu Ilomäki fanns med i den finska VM-truppen som grävde guld i Bratislava tidigare i år. Foto: Simon Eliasson/Bildbyrån.
Det sammanfattade intrycket av Luleå är att jag tror att detta kan vara en trupp som blir en stark kandidat till guldet. Nu gäller det bara att man har lärt sig från fjolårets misstag och nu tajma formtoppen till slutspelet. Den främsta styrkan i just ”Bulans” lagbygge är att alla spelare vet hur spelplanen ser ut och att man näst intill alltid håller en hög lägstanivå. Nu gäller det bara att man inte blir lika sönderlästa som man blev av Frölunda i semifinalen. Om man har lärt sig från den läxan så skulle jag inte bli förvånad om de går hela vägen fram till Le-Mat pokalen under säsongen.
2. FRÖLUNDA
Det är bara att lyfta på hatten för den otroligt starka resan som Frölunda gjorde ifjol och som banade väg för både en CHL-titel och till klubbens femte SM-guld i historien. Och även om spelet vacklade något under grundserien så växte man ihop tillsammans som ett genomstarkt och näst intill ostoppbart kollektiv när det behövdes som mest. Och till stor del är det samma lagmaskin som firade på Götaplatsen som man nu kommer att ställa på banan i SHL-starten. Detta kryddat med några riktigt intressanta nyförvärv som gör att lagbygget doftar elegans rakt igenom.
Målvakter
Här känns det som att man har valt något av en budgetlösning där guldhjälten Johan Gustavsson har bytts ut mot betydligt mer oerfarna Niklas Rubin. Detta gör att Frölunda befinner sig i en lite mer av en ny situation där man nu går mot en uttalad etta i Johan Mattson. Han visade prov på ett stabilt spel under grundserien och höjde sig ännu mer i kvarts- och semifinalspel. Jag gillar Johan Mattsons målvaktspel men jag tycker ändå att han har vissa delar att utveckla innan han tillhör den absoluta toppen av burväktare. Kan han möjligen ta ytterligare kliv under den kommande säsongen?
Bakom Mattson har Frölunda som sagt valt att värva hem Kungsbackasonen, Niklas Rubin från Luleå. 23-åringen hade två starka säsonger i Tingsryd men i Luleå blev det totalt 12 matcher i SHL under den gångna säsongen. Målvaktssidan lite som en försvagning jämfört med ifjol där man har tappat viktig rutin i Johan Gustavsson som bevisligen är viktig när allting står på sin spets och ska avgöras.
Backar
På backsidan har man drabbats av väldigt tunga tapp i Chay Genoway och Jonathan Sigalet. Just Genoways finess i puck och spelskicklighet kombinerat med Sigalets uppoffrande spel likt en försvarsgeneral. Självklart är duon svårt att ersätta och delar av ansvaret kommer att ligga på nye kanadensaren Karl Stollery som närmast kommer från spel i Jokerit. Här känns det lite som att sportchef Fredrik Sjöström har slagit två flugor i en smäll med en back som är någonting mitt emellan Genoway och Sigalet. De rapporterna som jag har läst talar om en tvåvägsback som ändå har offensiv finess och som kan vara en bra ingrediens i powerplay, men som kan ha vissa brister i kampmoment. En annan intressant backvärvning är Theodor Lennström som jag tror att Frölunda hoppas ska kunna ta nästa steg i utvecklingen och framför allt kunna bidra mer i offensiv väg.
Jag tycker nog att Lennström har varit något underskattad i ligan och här tror jag att Frölunda kan ha hittat en spelare som verkligen kan lyfta med Kristoffer Näslund som backcoach, som också var assisterande i BIK Karlskoga när Lennström blommade ut där.
Överlag så känns backuppsättningen känns trygg och stabil men jag saknar ändå en spelskicklig pjäs som kan fungera som en ersättare till Genoway.
Forwards
Denna forwardsuppsättning utstrålar guldig glans. Jag säger bara trollgubben Ryan Lasch, hans otroliga skills som gör honom näst intill ostoppbar när han kommer in i sitt ”Beast Mode”.
Lägg därtill en hemvändande i Johan Sundström som man nog räknar kommer att producera runt 40 poäng. Därtill hittar vi en Niklas Lasu med två fina säsonger i finska Kärpät och som bidrar med ett enormt Frölundahjärta. Joel Lundqvist kommer fortsätta att bestämma i SHL och vara det där vinet som bara blir bättre och bättre med åren. Dessutom en tror jag att Jacob Peterson nog kan få sitt genombrott efter en lyckad utlåning till Björklöven ifjol och som visade spetsegenskaper när han fick chansen i slutspelet.
Ryan Lasch stod som poängligavinnare under den gångna säsongen med totalt 50 poäng för sitt Frölunda. Foto: Michael Erichsen/Bildbyrån.
Och som om det inte vare nog ska det bli intressant att se hur Roger Rönnberg ska kunna matcha in den 17-åriga stortalangen Lukas Raymond in i detta lag? Den här forwardssidan ser jag som ligans bästa med spets, djup, klass och som doftar den ädlaste ädelmetallen.
Tittar man sammanfattningsvis på laget så är jag näst intill övertygad om att det här lagbygget kommer att vara med och fajtas om att nå ett nytt guldfirande på Götaplatsen. Dock tror jag att man kommer att smyga lite under radarn under själva grundserien för att sedan växla upp och toppa formen när det behövs som mest. Precis som man gjorde ifjol och även vid guldet 2016. Det här är något som Roger Rönnberg till och med skulle kunna utnämnas till professor i – att få ut maximalt av laget när det krävs som mest. Det enda som jag saknar är en spetsback och även vissa frågetecken kring målvaktssidan.
1. FÄRJESTAD
Seriesegrarna från den gångna säsongen grämer sig nog något av att det blev ett uttåg redan i semifinalen mot ett skadeskjutet Djurgården. Speciellt med den grundserien där man visade upp en gnistrande totalhockey i offensiven. Några tunga tapp har drabbat laget sedan dess men sportchef, Peter Jakobsson ser också ut att ha ersatt det med rejäla spetspelare. Och det känns som att Färjestad verkligen är en organisation som jobbar modernt och som hela tiden tar steg i rätt riktningar. Är det den här säsongen som man når det där efterlängtade guldet som senast kom säsongen 2010/11?
Målvakter
Om vi tittar till målvaktssidan så hade Karlstadlaget den absolut bästa duon under hela grundserien med Markus Svensson och Adam Werner som stängde dörren mot motståndarna med väldigt vassa statistiksiffror. Den sistnämnda har nu lämnat för att slå sig in i Nordamerika där det lutar åt spel i AHL med Colorados farmarlag Eagles. Som ersättare har man plockat in 20-åriga Arvid Holm som under den gångna säsongen gjorde det helt okej under sitt första år som senior i Hockeyallsvenskan och Karlskrona.
Holm har en stor kostym att fylla och på förhand känns värvningen som lite av en chansning. Men målvaktstränare Maciej Szwoch har format bra målvakter förut. Dock tror jag inte att Holm kommer att konkurrera med Markus Svensson redan i år utan här tror jag att 35-åriga Kalmarsonen kommer att få dra ett tungt lass.
Det som oroar mig något är att han har en historia av skadeproblematik och frågan är om han klarar av att matchas hårt under en hel grundserie? Det är jag inte helt övertygad om.
Backar
På backsidan har två giganter försvunnit i form av Jesse Virtanen och Mikael Wikstrand och självklart är de båda svåra att ersätta. In har man värvat den amerikanska backen Jonathon Blum som närmast kommer från spel i Dinamo Minsk. Blum får nog ses som en ersättare till Wikstrand där han ska bidra med ett stabilt passningsspel och producera i powerplay. Offensivt ska det bli intressant att se hur tjecken Vojtech Mozik kommer att passa in i SHL efter att ha producerat fina siffror i KHL.
Dessutom gillar jag starkt värvningen av Linus Arnesson, som visat prov på ett väldigt starkt tvåvägsspel och som också stod för sin bästa poängmässiga säsong i SHL som också banade väg till Tre Kronor. I Färjestad tror jag att han kan ta ytterligare kliv i en lugn och trygg miljö. Här ska det också bli intressant att se nyförvärvet Lucas Ekestål Jonsson som har svarat för två starka säsonger i Finland och som också är utvecklingsbar som debutant i SHL.
Så även om laget har drabbats av tunga tapp på backsidan så känns den ändå väldigt vass och intressant med en välmående balans mellan rutin, offensiv kreativitet och defensiv trygghet. Det kommer att vara svårt att få hål på detta Färjestad under den kommande säsongen.
Forwards
Även på forwardssidan så har Oskar Steen och Joakim Nygård varit tapp för Karlstadklubben. Men ersättarna är ju inte direkt fy skam, lång ifrån. Här får laget in Victor Ejdsell som återvänder till svensk hockey efter en fullgjord säsong i AHL. Och här tror jag att Färjestad kan ha rekryterat årets målkung i hela ligan. Redan under sin debutsäsong i SHL 2017/18 stod han för hela 20 mål i HV-tröjan. Där finns det potential att den siffran kan överträffas under den kommande säsongen. In har också Peter Jakobsson hittat Ville Leskinen som sägs vara lite av det största spelgeniet i den finska ligan och många var nog överraskad att det inte blev KHL eller Nordamerika för 25-åriga Leskinen.
Målsprutan Victor Ejdsell är tillbaka i i svensk hockey efter en säsong i Nordamerika.
Frågan är bara om Leskinen kan acklimatisera sig till SHL och leva upp till de skyhöga förväntningarna som nu har målats upp? Men på pappret är det en urstark rekrytering av organisationen. Sedan har Färjestad fått behålla kontinuitet på forwardssidan med pålitliga spelare så som Johan Ryno, Jesper Olofsson och lagets egen katalysator i Linus Johansson, vars succé till och med gav NHL-erbjudanden, som valde att stanna och utvecklas i Karlstad.
Dessutom finns Michael Lindqvist med från start i år och där känns det som att han och Ejdsell kommer att blida en sylvass duo som kommer att producera fler strutar en än glassfabrik. Så sammantaget känns forwardssidan vass med kvalitetsspelare genom hela laguppställningen med olika typer av rollspelare. Dock ser jag ett sparkapital i Martin Johansson och Daniel Viksten som inte alls kom upp i förväntad nivå under förra säsongen. Uppsättningen känns också något tunn med enbart tolv forwards så jag skulle helst vilja se att Karlstadslaget fyller på med ytterligare en pjäs.
Sammantaget ser faktiskt denna trupp bättre ut än ifjol trots de tunga tappen. Jag tror att det kan bli en riktigt rolig säsong där Torparock nog kommer att gå varm inne i Löfbergs Arena med så många utpräglade målskyttar som lagbygget besitter. För att man ska kunna gå hela vägen gäller det att ledarstaben med Johan Pennerborn i spetsen lär sig av sina misstag med att kunna toppa formen till slutspelet. Laget var illa ute redan i kvartsfinalen mot HV71 och i semifinalen kändes energilöst och lojt. Här tror jag att rutinerade Peter Popovic kommer att bidra med mycket viktig erfarenhet till resten av den relativt unga tränarstaben.
Det blir ytterligare en grundserieseger, men frågan är om det räcker hela vägen till ett SM-guld?
LÄS MER: SHL enligt Lundskog: "Leksand är här för att stanna"
LÄS MER: SHL enligt Lundskog: "De behöver hitta ett DNA igen"
