Putte och Boork om Lasse Björns storhet

Mycket tack vare sina nio SM-guld har Lasse Björn fått sin tröja nummer tolv i taket på Djurgårdens hemmamatcher. Efter en tids sjukdom har han vid 92 års ålder gått bort och sörjs av många.
– Jag är tolv år yngre än Lasse så jag följde hans karriär från, jag kan säga från 52/53 fram till att han slutade. Sedan har hans epitet på Djurgården Hockey stått kvar ända fram till början av 2000-talet, säger den förre Djurgårdsledaren Ingvar ”Putte” Carlsson, 81, till Hockeynews.
– Han har alltid varit den person som stöttade och han har verkligen stått upp för sin klubb.

Puttes syn på Järnkaminer

Lasse Björn var en klassisk Järnkamin och ”Putte” Carlsson hjälper gärna till att nyansera innebörden av det begreppet.
– Om man tittar tillbaka så som jag har förmånen att kunna göra så Lasse Björn och Rolle Stoltz stod för lite av det epitetet. Men de tekniska duktiga spelarna har varit de mest ledande i Djurgården genom alla år. Det stämmer inte riktigt, men att han var en Järnkamin på det sättet under den tid han höll på, det var han. Det kan aldrig någon säga något annat, säger Putte Carlsson.
Lasse Björn var väldigt uppskattad i och runt Djurgården.
– Han var en person som alltid var ödmjuk, gick alltid prata med, gick alltid diskutera olika saker för vi satt rätt ofta bredvid varandra på läktaren.

Snacket stannade inom Djurgården

– När jag kom in i det har han alltid stöttat och alltid varit positiv och trott på det föreningen har gjort. Aldrig gått ut och varit, vad ska jag säga, varit dum och gått och talat om saker. Han har aldrig gjort det. Det är ett epitet som Djurgården har haft fram till 2000-talet. Då hölls allt inom organisationen. Det fanns en kutym för att inte gå ut och prata på ett sätt som skulle skada föreningen, eller lägga in andra värderingar. Det har försvunnit, tyvärr.

Hur såg du honom som spelare?
– Han var en trygghetsfaktor i hela lagets struktur. Det var hans stora och det är inte många som har förmågan att vara den, säger Putte Carlsson, som hade olika ledarroller i Djurgården mellan 1980 och 2015.

Boorkens möte med Björn

Leif Boork, 75, var huvudtränare i Djurgården mellan 1981 och 1984 och 1986/1987 och blev svensk mästare 1983. – Jag mötte honom första gången i IFK Östberga, faktiskt. Det var i början på 70-talet. Då hade vi en tränare som hette Björn Eriksson som var från Råsunda och han kände Lasse Björn som han tog med sig på en samling för hockeykillarna. Thomas Magnusson måste ha varit med på det mötet för han stod i mål i IFK Östberga i pojklaget och jag idrottskonsulent där och tränade en massa lag, säger Boork till Hockeynews.

Han fortsätter:
– Sedan satt han i styrelsen i Djurgården under min tid och där har jag ett väldigt speciellt minne, men det tänker jag inte avslöja för det kommer i boken… Men det gjorde honom till en ännu mer rekorderlig man och person precis som han var som idrottsman. Det visade verkligen vilken karaktär och fin person han var.

Vad skulle du säga att Lasse Björn har betytt för Djurgården?
– Det är nästan svårt att formulera i ord. Han kom fram i början på 50-talet när Djurgården började sin första storhetstid och tog nästan över efter Hammarby. Han var ju, inte ensam, men en av de unga som blev en galjonsfigur och personifierade på nåt sätt det nya Djurgården. Stor, kraftig, tuff är väl nästan fel ord, men väldigt fysisk och vågade spela ett spel som var lite nytt i svensk hockey.

Lasse Björns dimension

– Förut var det Svenne ”Berka” (Bergqvist) och lirarna och det var låg sarg på 40-talet. Han kom in och gav en ny dimension till svensk hockey genom sitt spel. Sedan blev han också lagkapten -57 när de vann VM-guldet. Så det här spred sig också internationellt och blev en dimension där.
Lasse Björn var med när Tre Kronor mer eller mindre överrumplade 50 000 ryssar på Leninstadion i en klassisk match med blågula ögon.
– Det kom ut på den internationella scenen, dels i 4–4-matchen i Moskva, men också mot kanadensarna. Hans spel blev någon form av föregångare till (Ulf) Sterner och (Börje) Salming och även gentemot de ganska kaxiga och fysiskt spelande kanadensiska lagen. Han är absolut från den synpunkten en historisk person i svensk hockeys utveckling. Så kanske man kan sammanfatta det, säger Leif Boork.
Lasse Björns radarpartner och backkollega Rolle Stoltz, som också har sin tröja i taket på Hovet, gick bort 2001.
– Jag skrev faktiskt på X att nu har han fått gå ihop med Rolle Stoltz. För det sa ju Rolle till honom: ”Gå ihop, Lasse”. Nu har han fått gå ihop med Rolle Stoltz. Nu är det två lediga stolar på Hovet, säger Boork.