Modo är halvvägs till ett säkrat SHL-kontrakt efter 3–2 i match två, och 2–0 i matcher efter dubbeln i Örnsköldsvik.
Om HV71 var det bättre laget i fredags så var det inget snack om att det här var Modos match. Redan från start syntes det att det var ett påslaget Modo och skottstatistiken var 13–2 till hemmalaget efter den första perioden.
Även om Modo slutade spela efter 3–0 och bjöd in HV71 i matchen så var det faktiskt aldrig riktigt nära kvittering. Nu har Modo skaffat sig ett gyllene läge där HV71 måste vinna fyra av de kommande fem fajterna om de ska vända på den här matchserien.
Historiken talar emot dem. Endast fyra av 78 gånger har ett lag vänt underläge 0–2 i matcher i en matchserie i bäst av sju i SHL. 0 av 3 gånger i SHL-kvalet. Kan ni se det hända? Jag kan i alla fall inte, inte om man fortsätter spela så här uselt.
HV-spelarna ser inte ens ut att vilja vara på isen, det ser så uppgivet och håglöst ut på många håll och det är beklämmande hur så många spelare kan plocka fram personsämsta på en och samma gång. Desperationen, offerviljan och hungern är inte där. Tanner Keros utvisning i offensiv zon i underläge 3–2 säger väl egentligen allt. Såna utvisningar får man bara inte ta.
Annat är känslan runt Modo som verkligen ser ut att älska det här läget, kolla bara på publikfavoriten Mikkel Aagaard som stormar mot att bli seriens MVP. Så här långt är jag imponerad över Modos lugn och hur de har hanterat den här matchserien. Det ser väldigt avslappnat och disciplinerat ut. Rollspelarna gör sitt, David Rundblad spelar som en klassback och Riley Woods verkar ha hittat tillbaka till fjolårsformen.
Ska HV71 överhuvudtaget göra match av det här igen krävs det först och främst att stjärnan Henrik Borgström blir spelklar, att ledande spelare som André Petersson, Tanner Kero, Radan Lenc och Jonathan Ang börjar ta ansvar och gör skäl för lönerna, att Frederik Dichow hittar kvalformen från i fjol, samt att man kommer in under skinnet på Modospelarna.
Annars är HV71 ett allsvenskt lag redan om en vecka.
