PERSSON: Hur tänker ni, Leksand?

Det finns beslut som luktar desperation. Och så finns det beslut som luktar kontrollbehov. Leksands IF:s beslut att stänga sina träningar för media och allmänhet till en enda dag i veckan luktar bådadera.

Att stänga dörrarna mitt under en tuff sportslig period är inget annat än ett sätt att försöka kontrollera berättelsen. Problemet är bara att det aldrig fungerar. Det blir bara tystare – och mer misstänksamt.

”Får vem som helst komma in på er arbetsplats?” säger sportchefen Thomas Johansson till Falu-Kuriren.

Det är ett märkligt argument. För en hockeyarena är inte vilken arbetsplats som helst. Den är, vare sig Johansson vill eller inte, en del av en offentlig verksamhet. Spelarna och ledarna må ha sitt jobb där, men utan publik, sponsorer och medier finns inte heller deras arbetsplats. Den existerar tack vare intresset – och intresset föds av öppenhet.

Det ironiska i allt det här är att Leksand själva gärna pratar om transparens. Om öppenhet, delaktighet och respekt för supportrarna. Men orden klingar ihåligt när man ser hur klubben agerat det senaste året.
För det här är inte första gången Leksand väljer att stänga in sig. De stängde även bolagets årsmöte för media – för andra året i rad. Endast aktieägare var välkomna, inga journalister fick närvara.
Att tala om öppenhet och samtidigt gång på gång dra för gardinerna – det håller inte. Det skapar en bild av en klubb som vill kontrollera, inte kommunicera.

Att en klubb i SHL – en liga som bygger på engagemang, bevakning och alla supportrar runt om i landet – väljer att stänga ute journalister är ett steg i helt fel riktning. Det är inte "respekt för arbetsmiljön", det är snarare respektlöshet mot dem som faktiskt bryr sig.

Dessutom: när huvudtränaren Johan Hedberg själv säger ”Jag vet faktiskt inte riktigt varför vi har tagit det beslutet” – ja, då börjar det verkligen skava. När sportchefen talar om ”arbetsmiljö” och tränaren inte ens vet vad som ligger bakom – då framstår det snarare som ett panikbeslut taget i irritation snarare än med god eftertanke. Dessutom är det svårt att ta det seriöst när kommunikationen inte ens funkar internt.

Att beslutet kommer nu, efter en svag insats mot Djurgården gör det hela ännu sämre. I stället för att visa karaktär och transparens, signalerar klubben att man inte klarar av kritik.

För det är så här det fungerar: stängda dörrar skapar bara fler frågor. När reportrar inte längre får se träningarna, när supportrarna inte längre får en inblick i vardagen, då börjar spekulationerna. Vem är egentligen petad? Vad händer i gruppen? Är det konflikt? Misstänksamheten växer i tystnaden.

Det är inte oss journalister det drabbar, vi klarar oss kan jag lova. Det är i stället supportrarna som blir lidande, ja de som bidrar till klubben, går på matcherna och i slutändan betalar sportchefen Thomas Johanssons lön.

Och det är just därför en klubb som Leksand borde förstå värdet av öppenhet. Hockeyn lever av att folk bryr sig. Den lever av att journalister ställer frågor, att supportrar får veta vad som händer, att känslor får ta plats.

När man i stället stänger dörrarna och säger ”vi värnar om vår arbetsplats” har man missförstått hela poängen. Leksand är inte en sluten verkstad. Leksand är Dalarna. Leksand är en folkrörelse.

Och en folkrörelse kan inte leva bakom låsta dörrar.