När Hockeynews når Rasmussen, har ytterligare ett försäsingspass avklarats och han njuter av den kollektiva träningen efter att ha spenderat majoriteten av sin karriär utomlands. – Nu har man tränat själv i så många år — det är en jävla känsla att köra det sista passet på fredagen ihop med alla till exempel. Det är mycket som kommer med att köra med ett lag som man ändå har saknat. Nu märker man ännu mer när man gör det. Hur ser träningen ut just nu? – Vi kör mycket periodisering — mycket reps i början och mer explosivt mot slutet. Nu är det en tyngre period men jag har inga problem med att träna. Det känns som en del av vardagen, oavsett om det handlar om hockey eller något annat. Det är som att borsta tänderna. Hur tänker du kring avslutet mot Rögle? – Det var tråkigt såklart. De var bättre än oss — det var inte mycket att säga om det. De var stora och starka. De lyckades hålla sin form och låg på maxnivå mot oss. Vi kom inte upp i det och lyckades inte svara upp. Vi tog oss inte hela vägen — och det är alltid det man vill göra när man spelar i Växjö Lakers. Jag har försökt släppa det och börjat tänka inför nästa år. Hur hanterar du tunga förluster? – Inte bra alls egentligen. Från början är jag en extremt dålig förlorare. Genom karriären har jag haft förluster som jag kan sitta i länge. Men de senaste åren har jag blivit bättre på att släppa saker. Man får bestämma sig — nu räcker det med att sura och älta. Hörde att din bror Emil, som är ledig från hockeyjobbet i Tyskland, inte fick bo hos dig under slutspelet och den bubblan? – Haha, nej precis, men det är inget illa menat, haha. Jag vill inte ha dåligt samvete, kanske inte har närvaron svara på frågor och tänka på annat. Jag behöver andas en dag mellan de där matcherna. Han får komma och bo här hur mycket du vill — men inte i slutspelet, skrattar Dennis. Vad är det som gjort det lättare att hantera förluster genom åren? – Det har mer och mer blivit så att jag vill lära min dotter hur man hanterar motgångar. Om jag går runt och surar i flera dagar så kommer hon lära sig att det är så det måste vara. Det finns ett ansvar i att försöka vara en bra förebild. Man behöver inte vara sur en vecka bara för att man förlorat en hockeymatch. Hur nollställer du? – Det har blivit bättre det senaste året — mest för att det finns ett syfte med att inte låta det sitta i. Förut när man var själv drabbade det inte så många andra. Men nu vill jag föregå med gott exempel. Jag önskar att min dotter lär sig att hantera motgångar, men att det inte sitter i lika länge som det gjort för mig.
ANNONS
Manuel Ågren.
Vilken förlust har suttit i längst? – Jag har två egentligen. En är U16-SM. Jag var 16 år. Vi var nära men vann inte. Den andra är 2014 — mitt sista år i Växjö Lakers innan jag åkte till Nordamerika. Jag visste att vi hade chansen att vinna. Det var också mitt sista år med gänget innan jag skulle åka över — det kändes som sista chansen. Vi åkte ut mot Färjestad i sjätte matchen tror jag. Du hade extremt mycket istid i slutspelet. Var den rimlig sett i backspegeln? – Det är en tudelad fråga. Det är alltid kul att spela hockey men i slutspelet handlar allt om att vinna. Vissa matcher var kanske inte optimalt med så mycket speltid. Men det blev så när Strömberg skadade sig. Ludvig Nilsson tog en del tid i boxplay. Jag har inga problem med att ta mycket istid, men optimalt ligger det lite lägre — man kan vara lite mer fräsch. Om jag är efterklok hade det varit bra om jag haft en center till som kunnat spela många minuter. Det är sista kontraktsåret nu. Hur känns det? – Jag vet inte vad jag känner. Det känns kul att gå in i säsongen med en bra säsong i ryggen. Jag ska inte säga sista året. Men vi står på kontraktet som det är just nu. Det känns bra att inte veta vad som händer — jag är trygg. Jag älskar att spela i Lakers och vill göra allt jag kan för att vinna. Det känns bra att ha gjort tre år här och sen ta år efter år. Känslan är bra. Det är planen, att bli kvar i Växjö där vi har en bas.
ANNONS
Rögle blev för tuffa i semin.
Du har börjat intressera dig andra för saker utanför hockeyn också? – Jag håller på med lite saker vid sidan av hockeyn som jag tycker är extremt intressant — kapitalförvaltning och lite annat runt omkring det. Jag håller på att lära mig en del om det och tycker det är sjukt intressant att träffa roliga människor. Det är en kontrast till hockeyn. Jag åker ner på hallen och kollar backar och powerplay — sen får man sitta och analysera lite andra saker. Det har hjälpt mig i år att kunna vara lite av och på med hockeyn. Jag stänger aldrig någon dörr för att jobba med hockey heller — jag älskar hockey och jag älskar Växjö Lakers. Vännen och din kedjekamrat Manuel Ågren lämnar för Oskarshamn. Hur fick du reda på det? – Jag fick reda på det när vi gick från fyssträningen där på måndagen innan det blev offentligt - vi hade kört i samma grupp. Det var direkt när han sa det som jag fick en liten jobbig känsla. Man visste inte om det. Det känns tråkigt. Han är en duktig hockeyspelare och en fantastiskt bra människa. Jag spelade med honom i kedjan de här två åren. Men hans välmående går först — och människan går först. Drivkraften att prestera där man trivs är det viktigaste. Om han mår bra i Oskarshamn och spelar där han är ifrån, och klubben tycker det är okej, då är det bästa för båda sidor. Vi kommer sakna honom både som hockeyspelare och som människa, säger Dennis och fortsätter: – På isen är han stark på puck, bra i duellspelet och skicklig på att hänga vid pucken. Som människa är han lättsam och jobbar hårt — superbra kille som går bra ihop med alla. En typisk Växjö Lakers-spelare. På frågan om vad Oskarshamn får i Ågren svarar han: – Han kommer vara en ledare och en extremt tongivande spelare. De kommer ha stor nytta av honom — både för att han vinner för sin hemstad och för vad han tillför på och utanför isen, säger Dennis Rasmussen.
