Niclas: Daller på nervtrådarna och spaghetti i benen

Hälsingland, på söndag, påskdagen: Hudiksvall mot Troja.

Enkla raka rör:

Vinnaren går upp i allsvenskan.

Förloraren blir kvar i ettan.

Hela Sverige tittar på – och i två städer håller de nu andan.

36 lag har deltagit i säsongens division 1-spel i ishockey.

Det har spelats fruktansvärt många matcher.

I de fyra grundserierna i höstas, avverkades det totalt 348 matcher.

Under våren tillkom sammanlagt 180 matcher i de båda allettorna, och 112 till i bottenserierna.

Därpå har man nu rivit av ett slutspel med, hittills, ytterligare 69 matcher.

Totalt har det därmed alltså spelats 709 division 1-matcher i svensk hockey hittills den här säsongen.

Hudiksvall har deltagit i 54 av dem.

Troja i 53.

Eftersom inget lag riskerade att åka ut, och endast ett av de där 36 gängen i slutänden vinner något, det vill säga går upp en division, så kan man – med facit i hand – konstatera att 709 matcher har spelats, utan att något särskilt fortfarande har hänt.

709 matcher. Och ingens situation har förändrats. Alla lag, utom två, är tillbaka i läge ”status quo”.

Man kanske inte kan kalla alla de där 709 matcherna för alldeles menings- och betydelselösa. För två finallag har ju trots allt vaskats fram. Men nästan, ändå.

För just nu är vi i läget att alla de där 709 matcherna kvittar fullständigt. Vi kan bortse ifrån dem alla.

Det finns bara en enda match, som verkligen på riktigt betyder nåt, och gör någon skillnad.

Det är den återstående, den 710:e, i Holmen Center i Hudiksvall, på söndag klockan 16.00.

Det är bara där och då som det gäller nåt. Allt avgörs. Himmel eller källaren.

Jag är lite kluven till sånt här;

Å ena sidan är det en fantastisk dramaturgi och spänning som byggs upp, och ett otroligt crescendo i slutänden, där allting står glasklart på sin spets.

Å andra sidan gillar jag egentligen fotbollsmodellen mer, den långa serien, där tabellsegraren oftast också utropas som mästare. Vilket ger varje match under hela säsongen en mycket större vikt och tyngd, och i ännu högre grad säkerställer att det bästa laget också verkligen i det långa loppet faktiskt vinner.

Finalserien mellan Hudiksvall och Troja-Ljungby har varit dramatisk och skiftande och på så vis underhållande.

Match 1: Hudik ledde hemma med 3-0, direkt. Ändå vann Troja matchen, 5-6, efter sudden death, och norpade alltså åt sig en bortaseger.

Match 2: Ännu större ledning för Hudik, nu 5-0 – och då räckte det. De höll undan. Men bara med 6-4. Ännu ett rejält målkalas alltså.

Match 3: Plättlätt Troja-seger, överlägset från början till slut, 4-0. Och i läge för guldjubel dan efter.

Match 4: Totalt tvärtom. 24 timmar senare var plötsligt Hudik bättre i allt, på samma plats, med samma spelare. 0-2 kunde varit betydligt mer.

…men på samma gång måste man säga att båda lagen har varit lite av en besvikelse, rent kvalitetsmässigt, under den här senaste högdramatiska veckan.

Dessa två lag har varit klart mest imponerande i Hockeyettan under säsongen – men nu i avgörandets stund har de inte alls presterat sin bästa ishockey. Ingen av dem.

Just den här tillspetsade cupmodellen, tycks ha satt röster i huvudena, daller på nervtrådarna och spaghetti i benen på spelarna.

De har inte riktigt pallat för trycket.

Favorittippade Troja har bara gjort en bra match hiittills, i finalserien; Den tredje. 

Och Hudik två; Den andra, och den fjärde.

Det var tre prestationer där i alla fall ett av lagen nådde upp i ”normal” kapacitet.

I match ett var båda dåliga. I övriga matcher har ett av lagen vikt ner sig.

I inget av mötena har båda spelat på sin högsta nivå, samtidigt.

Den enda rimliga förklaringen till detta, är att det känts som att själva finalen är f-ö-r viktig. Spelarna och ledarna vet hur kolossalt mycket möda och tur och tillfälligheter och ansträngningar av alla de slag, som har krävts för att ta sig till det här läget.

Och hur oerhört svårt det skulle baxa sig hit igen, en säsong till, om man nu skulle bomma det här guldläget.

Ingen pallar riktigt för hela den pressen.

Under torsdagkvällen skulle Troja-Ljungby gå upp, var det tänkt.

Alla trodde det. Hallen var fullproppad. Hela stan eld och lågor. Varenda kotte sög in luft för Det Stora Jublet. Och ett dygn tidigare hade hemmalaget totalt kört över sina gäster.

Men den typen av riggade succé-situationer, har sin egen psykologi, inom idrotten.

Det går nästan alltid åt pepparn.

De som ska vinna, i det här fallet Troja, blir ängsliga, bevakande, beskyddande, passiva; Spelarna tänker att de ska försvara något fint och värdefullt, och är livrädda att tappa bort det. Allting som toidigare känts så självklart och enkelt, blir plötsligt krångligt och jättesvårt.

Medan de som är illa ute, i det här fallet Hudiksvall, blir aktiva, aggressiva, energiska och ligger på stenhårt. De grubblar inte så mycket, utan bara kör.

Precis som i Ljungby arena på torsdagkvällen.

24 timmar tidigare. Var Hudik chanslöst där.

Nu vann de hur enkelt som helst.

På så vis betyder hemmaplansfördel mycket mindre än man tror, i avgörande ishockeymatcher.

Det kan till och med vara tvärtom; Att laget och spelarna som har den på pappret svårare uppgiften framför sig, blir mer fokuserade, jobbar hårdare, är mindre ängsliga och spelar mycket mer naturligt, bekymmerslöst och hungrigt.

Dessutom kan vi addera ett par lager till, med prestationsångest – hos just de här båda klubbarna;

v) Hudiksvalls HC har blivit känd som kvalklubben som ALLTID misslyckas i slutänden.

De har hur många år som helst nu, i rad, haft chansen att gå upp, ända fram till sista momangen. Men skrynklat ihop sig varje gång, och inte fått sätta sin fot i allsvenskan. 

v) Troja, å andra sidan, har åkt upp och ner hur många gånger som helst – och är dödströtta på det. De vill ”hem” till allsvenskan för gott.

Dessutom är klubben nu i ekonomisk limbo, och närmaste MÅSTE gå upp den här gången, för att säkra föreningens existens.

Det är de här effekterna som vi kan bolla med, och spekulera i, inför Matchernas Match, på söndag.

Så vem går då upp?

Känns förstås relativt öppet.

Men i ett samarbete mellan hjärta och hjärna, har jag ändå en känsla av att det blir Troja som tar hem det här.

Av fyra skäl:

1. De är mest vana vid allvarsamma kvalsituationer.

2. De har, man för man, det starkaste spelarmaterialet.

3. Den södra division 1-halvan är klart bättre än den norra.

4. Och så hela den där ”ikväll-ska-vi-få-jubla”-effekten; Jag tror att den kommer att drabba hemmalaget Hudik värst på söndag – och ett mer proaktivt Troja ligger därmed trots allt bäst till.