NHL-listan – så går det: nr 10-1

10. Jesper Bratt blir Lady Byng-finalist

Med tanke på hur ofta man hur nordamerikaner snacka om hur bra lagkompisar svenskar brukar vara och med tanke på att den blågula traditionen knappast är att fostra flåbusar så är det anmärkningsvärt att Lady Byng Trophy bara gått till en svensk vid två tillfällen: Mats Näslund 1988 och William Karlsson 2018 (det är för övrigt under all kritik att Nicklas Lidström aldrig vann det här priset).

Det betyder inte att det har saknats svenskar som varit med i snacket. Så sent som i våras slutade Elias Pettersson tvåa i omröstningen, Gustav Nyquist sexa och Jesper Bratt åtta.

Jag tror att Bratt har en god möjlighet att bli finalist i år. Om New Jersey tar sig tillbaka till toppen av NHL-tabellen, som många förutspår, får vi säkert se Jack Hughes i Hart-diskussionen och Nico Hischier i Selke-snacket.

Och då kan väl Bratt få blanda sig i Byng-snacket?

Den enda spelaren med fler poäng och färre utvisningsminuter än Bratt de senaste tre säsongerna är Kyle Connor (som vann priset 2022), så han passar onekligen mallen för en Byng-vinnare.

Det största hotet mot honom är kanske att hans egen lagkompisar Jack Hughes passar ännu bättre: han har lika många poäng som Bratt under samma spann, på 51 färre matcher, och har dessutom 16 minuter färre på botbänken.

Dessutom: har Bratt framgång så har sannolikt Hughes också.

Bratts hopp ligger i att de röstberättigade kanske prioriterar det något äldre Bratts vältaliga och i högsta grad gentlemannamässiga sätt vid sidan av isen, och att de tycker att det räcker med Hart för Hughes (om amerikanen är så bra att han blandar sig i den diskussionen).

Vi har så klart också ett tredje scenario: både Hughes och Bratt blir finalister. När Pavel Datsyuk vann Lady Byng 2008 var till exempel Henrik Zetterberg fyra och Nicklas Lidström femma, så man får faktiskt ha spelare ur samma lag på sin röstsedel.

Ju mer jag skriver, desto mer inser jag att jag försöker övertyga mig själv om att det här faktiskt är möjligt. Jaja, nu har jag skrivit för mycket för att backa ur det och dessutom förtjänar Bratt lite uppmärksamhet för den gedigna spelaren han blivit.

9. Gabriel Landeskog vinner Bill Masterton

Om Gabriel Landeskog tar sig tillbaka efter att ha missat två hela säsonger så är han en stark kandidat till priset till den spelare som visar upp mest dedikation till sporten.

Egentligen är det oväsentligt – det viktiga är att Gabbe får komma tillbaka efter allt hårt jobb han lagt ner genom den här tuffa, tuffa vägen tillbaka.

8. Elias Salomonsson tar plats i Winnipeg

Att bedöma av snacket som sipprar ur Manitoba har Elias Salomonsson gjort en stark försäsong. Det är inte säkert om det räcker till att ta en plats i öppningslaget, men Winnipeg har inte den namnkunnigaste backsidan i ligan. Josh Morrissey känns som deras enda riktigt säkra kort.

Att rightaren Salomonsson kan spela till vänster öppnar upp ytterligare möjligheter, även om jag är tveksam till om de vill slänga in en rookie där. Högersidan består nu av Dylan DeMelo, Neil Pionk och Colin Miller, och där finns frågetecken.

Summa summarum: Salomonsson kommer få sin chans och jag tror att han tar den.

7. Nils Lundkvist trejdas – inte

Trejdryktena florerade hejvilt kring Nils Lundkvist under den gångna säsongen och det förvånade nog en och annan att han blev kvar i Dallas över sommaren.

Coach Pete DeBoer verkar inte överdrivet imponerad av Piteå-sonen och med tanke på resultatet de senaste åren är nog inte DeBoer på väg någonstans.

Därför lär trejdrykten fortsätta surra, men jag gissar att de kommer vara förgäves i vinter också. Dallas är ett av ligans mest kompletta lag, men högersidan av försvaret får sägas vara deras svagaste lagdel, framför allt om man tar bort Miro Heiskanens förmåga att spela till höger.

Visst känns de sannolikt att de förstärker högersidan vid deadline, likt Chris Tanev-värvningen i våras, men med Matt Dumba och Ilya Lyubushkin som alternativ vet jag inte om de kommer vilja dumpa Nils – framför allt inte som det är tveksamt att priset han just nu skulle inbringa är skyhögt.

Dessutom: möjligheten finns fortfarande att Lundkvist tar det där steget vi väntat på och gör sig till en viktig del av Stars försvar.

6. Marcus Pettersson blir den bästa svensken som inte tar plats i Four Nations

Marcus Pettersson har lite i skyundan byggt upp sitt spel till något riktigt beundransvärt. Hans är Pittsburghs mest pålitliga back och deras kanske viktigaste defensiva spelare. Med utgående kontrakt skulle han potentiellt också kunna vara ett saftigt trejdbete, om Kyle Dubas känner sig manad att fortsätta föryngringen.

Det skulle så klart skapa ett stort hål i lagbygget, men det gjorde Jake Guentzel-trejden också så vem vet?

Pettersson är en spelare som utan problem skulle kunna äta minuter i ett tredjepar i Four Nations och göra det med bravur, men han kommer falla offer för rikedomen av vänsterfattade försvarare: mellan Rasmus Dahlin, Victor Hedman, Gustav Forsling, Mattias Ekholm, Jonas Brodin och Hampus Lindholm är det helt enkelt för många som ska ha plats, även om vi räknar in någon skada och att någon en eller två av dem flyttar ut till vänster.

5. Bucklan ska till Vikarbyn, Kusmark och Stocksund

Okej, jag vet inte exakt hur Mattias Ekholm, Viktor Arvidsson och Mattias Janmark skulle planera sin dag med pokalen om Edmonton vinner, men vinner tror jag att Oilers gör.

4. Jesper Wallstedt kommer sluta topp tio i NHL i räddningsprocent

Minnesota har valt den aningen bökiga vägen att ha tre målvakter den här säsongen. Marc-André Fleury är på avskedsturné, Filip Gustafsson ska försöka studsa tillbaka efter fjolårets magplask – och så ska framtidsmannen Wallstedt matchas in.

Planen verkar vara att Wallstedt ska ha Minnesota som sin bas och nu och då skeppas ner till Iowa för att få lite extra matchning i AHL.

Jag gissar att han landar på ett 20-tal NHL-matcher och jag tror att han i det gäng som spelar så många matcher eller fler kommer att ha bland de högre räddningsprocenterna.

Dels är det så pass få matcher att han kommer kunna gå på rent och skärt adrenalin i flera av dem, utan att gå in i rookievägen, och dels så tror jag att Wild kommer ge honom alla förutsättningar att lyckas genom så pass lätta matcher som möjlighet (inte för att det finns några lätta matcher i NHL, men ni förstår).

Ovanpå har vi också den inte helt oväsentliga detaljen att Wallstedt är en världens störstas målvaktstalanger, vilket kan hjälpa när man ska rädda så många puckar som möjligt.

3. Erik Gustafsson trejdas till Boston Bruins

Okej, egentligen tror jag inte att det händer men OM det händer så blir Gustafsson – så vitt internet säger mig – den andra spelaren i historien att spela för samtliga Original Six-lag – och den första sedan det faktiskt fanns fler lag än just de sex.

Den hittills enda är Vic Lynn som spelade för samtliga sex under 40- och 50-talet.

Det gäller så klart bara att trejden inte genomförs innan faktiskt har gjort sin första match för Detroit, så att han hinner bocka av ett framträdande för klubb nummer fem (han har sedan tidigare representerat Toronto, Montreal, Rangers och Chicago).

Gustafsson kommer för övrigt denna säsong att tangera det svenska rekordet för antalet klubbar, som faktiskt inte innehas av Michael Nylander (sju) utan Anders Eriksson på åtta.

Eriksson spelade själv för fyra Original Six-lag men Gustafsson tronar nu snart i ensam majestät där.

För notarie: de övriga lagen han representerat är Washington, Philadelphia och Calgary.

2. Victor Olofsson leder alla svenskar i powerplaymål

Ifjol gick allt fel för Victor Olofsson som hamnade i en total frysbox hos Buffalo. Han var stundtals petad och gjorde till slut bara sju mål på 51 matcher. Bara ett enda av dem kom i powerplay, efter hans totaler för mål i numerärt överläge sett ut enligt följande de föregående fyra åren:  7, 7, 7, 11.

Särskilt framgångsrik var han säsongerna 19-20 och 20-21 då han på 110 matcher gjorde 18 powerplaymål.

Bland ordinare powerplayspelare var han topp i ligan i mål per spelad powerplayminut under de två åren, bakom bara Leon Draisaitl, David Pastrnak, Mika Zibanejad, Auston Matthews, TJ Oshie och Joe Pavelski.

Skapligt sällskap.

En annan sak värd att nämna om de två åren var att Jack Eichel fortfarande fanns i Buffalo då, och dirigerade powerplayet från vänster (när han var frisk). Ta återföreningen med Eichel och det faktum att någon av leftarna  Shea Theodore eller Noah Hanifin (med den naturliga passningen mot Olofssons sida) lär styra på blå och det är upplagt för en gyllene möjlighet för Olofsson.

Den förra säsongen räckte 13 mål (Filip Forsberg) för att toppa den svenska målligan i numerärt överläge. Det är fullt möjligt att Olofsson sätter nytt personbästa och når den typen av total.

1. William Karlsson vinner den svenska tekningsligan.

Elias Lindholm har varit den bästa svenska tekaren i NHL i tre raka säsonger (minimum 500 tekningar) och totalt har han tagit hem den svenska tekningsligan fem gånger under sin karriär.

I Boston med dåligt djup kanske han tvingas ta ännu fler tekningar i svåra lägen, och oftare på sin svaga sida till vänster, vilket kanske kan dra ner procenten något.

I vassen lurar William Karlsson.

Märstas stolthet har varit tvåa i den svenska tekningsligan de senaste två åren, 0,2 och 0,4 procentenhet bakom Elias. Totalt har han varit tvåa tre av de fyra senaste åren, och trea det året han missade silverplatsen – och framför allt så vann William den svenska tekningsligan säsongen 19-20.

Så vi säger att det är Karlssons tur att ta hem den år igen.

Nu är vi nere på ren nördnivå, men om du tagit dig hela vägen till den 30:e och sista punkten på den här listan, då är du också en nörd så den har punkten var för din skull.