Löntas lista: "Respekt för Jonathan Ericsson och fenomenet Ovechkin"

Välkomna till Löntas Lördagslista. Här rankar jag de tio mest oviktiga sakerna jag vill berätta om för er – från faktiskt relevans till total oväsentlighet. 

Häng med och se om du orkar ta dig hela vägen ner.

10 – Respekt för Jonathan Ericsson

Jonathan Ericsson hade fram tills häromdagen inte spelat hockey sedan mars, och när han kom tillbaka från skadelistan så satte Detroit honom på waivers och skickade sedan ner honom till Grand Rapids där han nu gjort sin första AHL-match på ett decennium.

Ericsson kan så klart fortfarande kallas upp men han är inne på sista året av sitt kontrakt och baserat på hans resultat senast han var frisk så är det är inte omöjligt att han faktiskt har gjort sin sista match i ligan.

Därför kan jag tycka att det nu är lägligt att påminna hur imponerande hans karriär faktiskt är.

Ericsson kom på många sätt in i ligan i fel tid – hade han slagit sig in i NHL i början på 90-talet istället för 2008 hade sannolikt karriärutvecklingen för denne bastante herre varit en helt annan.

Ändå har han såhär långt fått ihop en riktigt imponerande karriär. Ericsson snittade närmare 19 minuter per match för det Red Wings-lag som gick till final 2009, har noterats för 662 matcher och har på grund av det tjänat en massa miljoner.

Vi pratar om en kille som verkligen trotsat oddsen. Ericsson står till exempel noterad för 81 SHL-matcher – på dem fick han ihop ett enda mål och noll assist. Nog för att poängproduktionen inte var vad som tog honom till NHL – spelare med sådana siffror brukar oavsett inte vad ta sig till showen. Detsamma gäller spelare valda sist i draften. De senaste 30 åren har bara fyra sådana lyckats bli ordinarie i ligan, och Ericsson är en av dem (de andra tre är också svenskar, vilket jag skrev om här.

Summa summarum: om det här är slutet på Jonathan Ericsson NHL-karriär så ska vi minnas en spelare som nådde klart mycket mer framgång än någon hade kunnat förutse – att åldern och en förändrad hockey till slut tog kom ikapp honom var hinder inte ens en odds-överträffare som Ericsson kunde överkomma.

Jonathan Ericsson in action i Detroit. Foto: BIldbyrån

9 – Ovie Rocket

När Capitals var här i Calgary veckan så gastade Alexander Ovechkin ”there he is, Johnny Norris” när John Carlson äntrade rummet för att göra media efter ännu en imponerande insats denna löjligt produktiva säsongsinledning.

Tillåt mig dock sjunga Ovie Rockets lovsång.

Efter två kassar mot Edmonton så stod den store åttan inför nattens möte mot Vancouver på nio mål efter tolv matcher, ett efter ligaledande David Pastrnak och delat med James Neal som också klockar in på nio.

Skillnaden? Pastrnak hade i skrivande stund skjutit 31,3 procent och Neal 28,1, totalt ohållbara siffror. 

Ovechkin har 15,3.

Han sköt 15,1 ifjol och 13,8 året innan. Han håller alltså såhär långt ett 61-målstempo med en utdelning som i princip skulle kunna hålla i sig hela säsongen.

Han är hjälpt av att Washington toppar ligan i antal powerplaytillfällen, men samtidigt har bara tre av hans kassar kommit i numerärt överläge (han håller alltså ett 41-målstempo vid lika styrka).

Det är nästan löjligt att en 34-åring som käkar panerad kyckling, pasta med ostsås och vitt bröd innan varje match – alltså mer gluten än en genomsnittlig innerstadsstockholmare får i sig på ett år – och dricker läsekblask på bänken under matcherna ser ut att mycket väl kunna gå mot ännu en vunnen målliga. Det vore hans nionde målligavinst??!

Det här mannen är ett fenomen, och jag tvivlar på att vi får uppleva någon som han igen.

"Ovie" är fortsatt en målmaskin i NHL. FOTO: Bildbyrån

8 – Wilda tider

Efter Minnesotas svaga start på säsongen så har deras GM Bill Guerin sagt att han får samtal från andra bossar runtom i ligan, men att han inte tänker göra någon affär bara för sakens skull.

Klokt så, Wild är i en väldigt speciell position och jag tror att det kommer kräva noggrann planering för att ta sig ur det här.

Vad jag de facto tror är att Guerin kommer att behöva övertyga ägaren Craig Leopold om är att det krävs en omstrukturering av laget.

Elefanten i rummet är så klart de två monsterkontrakten till 35-åringarna Zach Parise och Ryan Suter, som har fem år till kvar efter den här vintern. Båda har trejdskydd på sig och Suter verkar av privata skäl inte vara så sugen på att flytta på sig, annat än möjligen till ett annat lag i mellanvästern.

Jag kan dock se att Parise skulle hoppa på möjligheten att gå till en utmanare. Han har erkänt att han haft funderingar om möjligheterna att vinna med Wild. Parise är också attraktiv för andra lag.

Han gjorde 28 mål och 61 poäng på 74 matcher ifjol och är en väldigt respekterad personlighet. Kontraktet är problematiskt, men hand upp den som inte tror att Parise kommer att hamna på långtidsskadelista ett par år innan den dealen är över.

Kan du flytta Parise och istället locka över Kirill Kaprizov (vars KHL-kontrakt går ut efter säsongen) så har du tagit ett steg mot omstrukturering. För Wild handlar det sedan om att köpa några draftlotter.

De kan få den viktigaste genom att placera sig relativt lågt i tabellen i år, men efter de absolut toppvalen handlar det mer om kvantitet än kvalitet.

Det är svårt att träffa rätt lågt ner i draften, så man behöver några val – man behöver kyssa ett par grodor innan en till slut förvandlas till en prins, och allt det där.

Hur gör man då det?

Fråga kapten Mikko Koivu om han kan tänka sig att flytta vid deadline för chansen att bli någon utmanares fjärdecenter är en väg till ett draftval. Vill någon ha Ryan Hartman, Eric Staal eller Markus Foligno (som båda har ytterligare ett år kvar på sina kontrakt) så skulle jag inte fästa mig för hårt vid dem heller.

De här dock ytterligare en spelare på kontrakt som jag tror har ett högre värde än ovan nämnda namn, och någon de kan tvingas skiljas från om de vill föryngra och få något värdefullt i utbyte – Jonas Brodin.

6 – Vem vill ha Brodin?

Som jag sa så tror jag att Ryan Suter inte är så sugen på att flytta, och i det fallet får Wild helt enkelt hoppas att han är en av de backarna som lyckas åldras väldigt bra (inte helt orimligt). På högersidan har de precis gett Jared Spurgeon ett nytt sjuårskontrakt som kickar in efter denna säsong och Matt Dumba har ytterligare tre år kvar på sitt kontrakt efter den här säsongen.

Det lämnar oss med Brodin, som är sajnad i ett år till för 4,16 miljon/säsong. Jag tror inte att Wild nödvändigtvis vill göra sig av med Brodin, men han är en av få byggstenar de innehar som faktiskt har ett värde.

En 26-årig mobil back med en fullt hanterbar lönetaksträff är något som lag faktiskt kan betala för.

 Det finns två vägar att gå här – antingen att lag gör som till exempel Toronto gjorde med Jake Muzzin och plockar en spelare inför deadline med ett år kvar – så de vet att de får två slutspel till ett hanterbart lönetaksträff – eller att man föredrar att vänta till sommaren då man kan förhandla till sig en förlängning och på så sätt veta att man får ut så många fler år av spelaren (men då bara ett år till nuvarande lönetaksträff).

Om vi leker med tanken på att det första scenariot inträffar så behöver vi lag som är redo att vinna nu och nästa år, och som behöver försvarshjälp.

En uppenbar kandidat är Winnipeg (även om trejder inom divisionen alltid är lite känsligt).

Lyckas de övertyga Dustin Byfuglien att komma tillbaka så har de honom som är 34 och Blake Wheeler som är 33. Ska de försöka vinna runt de två så måste de stärka upp försvaret. Brodin skulle vara en bra lösning på vänstersidan bakom Josh Morrisey, medan Ville Heinola och Sami Niku växer till sig.

Där finns det helt klart något (om inte Jets också hamnar i ett läge där det här blir en förlorad säsong, det är verkligen inte omöjlligt).

Låt oss också slänga in Florida Panthers som en kandidat. De är pressade att nå framgång för att locka folk till ladan och det nu – Panthers är en av de här klubbarna där man inte bara kan tänka långsiktigt mot en Stanley Cup-titel, utan lite kortsiktigare mot att bara vara ett slutspelslag.

Försvaret har varit en akilleshäl för det här laget och deras etta på vänstersidan, Keith Yandle, har aldrig haft sina största förtjänster i försvarszon. Som 33-åring lär det inte bli bättre.

Brodin skulle kunna hjälpa det här laget och general manager Dale Tallon borde åtminstone höra sig för.

Jonas Brodin kan vara på väg bort från Minnesota Wild. Foto: Bildbyrån

5 – Gula mössan i Valbo

Washington var här i veckan och undertecknad talade givetvis lite med Nicklas Bäckström. Han sken upp som en sol när ungdomens landhockey i Valbo kom på tal. De ordnade riktiga turneringar med poängligor där under gästrikevintrarna, och däri låg det så klart prestige.

Detta inte minst när Elitserien införde Guldhjälmen till poängligaledaren. Ungarna i Valbo ville inte vara sämre, så de köpte en gul mössa som poängligaledaren fick äran att kuta runt i. Säkert gamla nyheter för många, men jag tyckte det var kul.

Och ja, Bäckis erkände motvilligt att det hände att han fick bära den där mössan.

4 – Howe big we have become

Helgens nostalgisegment i studion kommer att handla om Gordie Howe. Något som alltid fascinerar mig är att Gordie Howe ofta beskrev som en jätte, ett fysiskt monster som gjorde som han ville.

Howe var listad som 183 centimeter lång och 92 kilo tung. Den enda spelaren som kommer in på samma mått i ligan i år är Radko Gudas. En stadig bit, men knappast någon man tänker på som en jätte.

Nicklas Bäckström, Jakob Silfverberg och Joel Eriksson Ek är alla listade som både längre och tyngre än den man tämligen odiskutabelt verkar ha varit den fysiskt mest dominanta superstjärnan i NHL-historien.

Det här lär oss förmodligen någon läxa om hur de västerländska välståndet fått oss att växa så det knakar.

Fascinerande.

3 – Svar som gör dig mållös

Kikade en Colorado-match i veckan och Altitude Sports karismatiske expert Peter McNab drog en rolig ordväxling mellan de två gamla Boston-legendarerna Phil Esposito, målskyttemaskin, och Gerry Cheevers, målvakten.

Cheevers: ”Täckte du någonsin ett skott?”

Esposito: ”Gjorde du någonsin mål?”.

Kul replik, tyckte jag.

2 – Stuk-kungen av NHL

Tror inte det finns en spelare i ligan med bättre stuk än Sami Vatanen. Skön åkstil, perfekt instoppad tröja (nonchigt på ena sidan) och vit sniper-tejp på svart blad som går över i grått skaft – och så lite skönt hockeyhår som fladdrar ut under hjälmen.

Sami Vatanen. FOTO: Bildbyrån

1 – Ostukigt

Nummer sju är det fulaste nummer man kan ha på en hockeytröja, oavsett position. Alla måste sluta ha det. Nummer sju är för ytttermittfältare i fotboll och inget annat