LISTA: Hockeygymnasierna som lever på sitt namn

Här de hockeygymnasium som lever på sina namn

Att driva ett attraktivt hockeygymnasium handlar i grunden om att få spelare att vilja komma dit.

För många klubbar innebär det att man hela tiden måste leverera. Man måste visa att spelare utvecklas, får chansen i juniorlagen, flyttas upp i A-laget och faktiskt tar nästa steg.

Tappar man kvalitet under några år kan också ryktet förändras snabbt – och plötsligt väljer de bästa 15-åringarna någon annanstans.

Men så finns det klubbar som spelar efter lite andra regler.

Klubbar där klubbmärket, historiken och alla stora spelare som gått före är så starka att ungdomar kommer att fortsätta vilja söka sig dit nästan oavsett hur verksamheten har presterat de senaste åren.

Det betyder inte att deras hockeygymnasium är dåliga. Tvärtom finns det bra verksamhet och skickliga människor i samtliga klubbar på den här listan.

Men jag tycker att de har en fördel som väldigt få andra har:

De lever fortfarande väldigt mycket på namnet på bröstet.

Här är mina fem.

1. Brynäs

Brynäs är för mig det tydligaste exemplet.

Under ganska många år före degraderingen från SHL hade klubben en betydligt tyngre period. Det var inte längre samma självklara plantskola som många hade vant sig vid att förknippa Brynäs med.

Ändå försvann aldrig attraktionskraften.

En stor anledning tror jag finns i generationerna som kom före. Nicklas Bäckström, Jacob Markström, Jakob Silfverberg och Calle Järnkrok är namn som satt djupa spår i bilden av Brynäs som talangfabrik.

Den eran byggde mycket av det moderna rykte som klubben fortfarande kan dra nytta av.

För en ung spelare är Brynäs fortfarande Brynäs.

Man ser klubbmärket, historien, Gavlerinken och alla spelare som tagit vägen därifrån ut i hockeyvärlden.

Det ger klubben ett enormt försprång.

Brynäs kan gå igenom några sämre år och ändå ha en dragningskraft som mindre klubbar måste arbeta väldigt länge för att bygga upp.

Nu när hela föreningen dessutom vänt utvecklingen blir den kraften ännu större.

Därför är Brynäs etta på min lista.

2. Leksand

Få svenska klubbar har ett varumärke som Leksand.

Det spelar nästan ingen roll om A-laget går bra eller dåligt. Det kan vara sportslig turbulens, ekonomiska frågetecken och stora rubriker runt föreningen – ändå fortsätter människor att söka sig till Leksand.

Och det gäller även hockeygymnasiet.

Leksand har självklart fått fram många skickliga spelare och har en miljö som kan utveckla hockeyspelare.

Men klubben har samtidigt en enorm fördel redan innan den första träningen har genomförts: Nästan alla unga hockeyspelare i Sverige vet vad Leksands IF är.

Det gör någonting med rekryteringen.

När många vill in får du också möjligheten att välja bland många bra spelare. När bra spelare sedan samlas på samma plats skapas en bra träningsmiljö, vilket i sin tur hjälper verksamheten att fortsätta producera spelare.

Det blir nästan en självförstärkande effekt.

Leksand behöver därför inte varje år övertyga hockey-Sverige om varför man ska välja just dem.

Klubbmärket har redan gjort en stor del av jobbet.

Det är en position väldigt få föreningar i Sverige har.

3. HV71

HV71 har haft några minst sagt turbulenta år.

Sportsliga misslyckanden, degradering, tränarbyten och perioder där det funnits en stor osäkerhet kring vart föreningen egentligen varit på väg.

Men när det är dags att söka hockeygymnasium är HV71 fortfarande HV71.

Det säger ganska mycket om kraften i ett klubbmärke.

Klubben har byggt sin status under flera decennier och länge varit förknippad med toppen av svensk hockey.

Jönköping, Husqvarna Garden och HV-loggan signalerar fortfarande en stor svensk hockeyförening, även när resultaten i A-laget inte motsvarat förväntningarna.

Det gör också att spelare fortsätter vilja komma dit.

Och när man väl är där finns det fortfarande mycket som talar för HV71. Det finns resurser, bra träningsmöjligheter och en miljö där skickliga spelare kan utvecklas.

Men jag har svårt att tro att attraktionskraften hade varit densamma de senaste åren om exakt samma sportsliga situation hade funnits i en betydligt mindre klubb.

HV71 har råd med svackor på ett sätt som många andra inte har.

Historien och klubbmärket köper dem tid.

4. Modo

Säg Modo och väldigt många tänker fortfarande på samma sak:

Talangutveckling.

Det är nästan otroligt hur starkt det ryktet fortfarande är.

Örnsköldsvik har blivit ett hockeybegrepp långt utanför Sveriges gränser. Peter Forsberg, Markus Näslund, Henrik och Daniel Sedin och Victor Hedman är bara några av alla världsspelare som gjort att platsen fått en närmast mytisk status inom svensk hockey.

Det där försvinner inte bara för att A-laget spelar i en annan serie eller går igenom några sämre år.

För en 15-åring finns fortfarande känslan av att komma till platsen där några av Sveriges största hockeyspelare har fostrats.

Man tränar i samma stad, går i samma miljö och bär samma klubbmärke.

Det är oerhört starkt.

Modo har dessutom fortsatt att få fram skickliga spelare, så det handlar absolut inte bara om gammal historia.

Men historien gör att klubben har ett grundkapital som nästan ingen annan svensk förening kan konkurrera med.

Jag tror faktiskt att Modo skulle kunna befinna sig ganska långt från toppen av svensk seniorhockey och fortfarande vara ett attraktivt alternativ för väldigt många unga spelare.

Så starkt är namnet Modo fortfarande.

5. Färjestad

Färjestad är kanske det mest intressanta laget på listan.

Det är en av Sveriges största, mest framgångsrika och mest välskötta hockeyföreningar.

Generation efter generation har vuxit upp med bilden av Färjestad som en klubb som nästan alltid finns med i toppen.

Det skapar status.

Samtidigt tycker jag att det finns svenska klubbar som under perioder haft en tydligare identitet när det gäller att utbilda och slussa unga spelare hela vägen från hockeygymnasiet till etablerad seniorhockey.

Skellefteå, Frölunda och Djurgården är exempel på miljöer jag personligen tycker har stuckit ut på olika sätt.

Ändå behöver Färjestad knappast oroa sig för att unga spelare ska sluta vilja komma till Karlstad.

Det är just det som placerar dem på den här listan.

Färjestad har byggt ett klubbmärke som i sig signalerar elitverksamhet. Man har resurserna, faciliteterna, historiken och framför allt årtionden av sportslig framgång bakom sig.

Det gör att attraktionskraften finns kvar även under perioder där spelarutvecklingen kanske inte sticker ut allra mest i Sverige.

Färjestad behöver inte sälja in vad Färjestad är.

Alla vet redan.

Ett klubbmärke kan köpa dig tid – men inte för evigt

Det intressanta med de här fem klubbarna är egentligen inte att deras hockeygymnasium skulle vara dåliga.

Det tycker jag inte att de är.

Det intressanta är hur olika förutsättningar klubbar faktiskt har.

Vissa föreningar måste bevisa sitt värde varje år. De måste utveckla spelare. Flytta upp juniorer. Skapa landslagsspelare. Visa en tydlig väg mot seniorhockeyn.

Gör man inte det under några år kan attraktionskraften försvinna ganska snabbt.

Sedan finns Brynäs, Leksand, HV71, Modo och Färjestad.

De har byggt upp någonting under decennier som gör att klubbmärket i sig fortfarande kan få en 15-åring att drömma.

Och kanske blir kontrasten allra tydligast om man tittar på Skellefteå.

Hur många 15-åringar från södra Sverige hade drömt om att flytta över 100 mil till Skellefteå om klubben inte under så många år varit fullständigt exceptionell på att utveckla hockeyspelare?

Det är precis där skillnaden ligger.

Vissa klubbar måste skapa sitt rykte varje dag.

Andra har ett rykte som skapades långt innan dagens spelare ens var födda.

Men ett starkt klubbmärke ska också innebära ett ansvar.

För historiken kan få spelarna att söka.

Loggan kan få dem genom dörren.

Men när de väl är där måste verksamheten fortfarande göra dem bättre.