Det fortsätter med hur han utför sina fantastiska nummer på isen: med känslorna på utsidan. Oftast är det ett leende, ibland kan det vara i form av frustrationen han skriker ut.
Det avslutas med personligheten han har vid sidan av isen. Erik ser ut som en superstjärna. Flow i världsklass, tatueringar och stuk som en stjärn-DJ – och när han lägger den sidan till kan han också föra sig som en underhållningsstjärna framför en kamera.
Det är därför inte svårt att förstå varför Erik Karlsson blev så enormt stor i den kanadensiska huvudstaden Ottawa. Erik Karlsson kom upp i klubbens system och växte ut till den största stjärna och bästa spelare klubben haft i sin moderna tappning.
Han formade ett enormt tajt vänskapsband med klubbens störste legendar Daniel Alfredsson, tog över kaptenskapet samtidigt som han etablerade sig som den bäste backen i världen och med en redan nu mytomspunnen slutspelsprestation bar nederlagstippade Senators till ett mål ifrån en Stanley Cup-final.
Erik Karlsson var på väg mot att bli klubbens största spelare någonsin och att få tröja nummer 65 hissad bredvid Alfredssons 11.
Och stadens kärlek till honom handlade inte bara om den stjärna han var – utan också om hur mycket han älskade staden tillbaka.
Ottawa är en plats dit stora free agents sällan vill flytta och en klubb från vilken stjärnor ber om trejder, men dit dedikerade Erik istället hela sitt liv – de senaste fyra somrarna har han till och med valt att tillbringa sina somrar där istället för i Sverige.
En sådan sak måste ha varit speciellt för hela Ottawa-borna.
En stjärna av de måtten, med den världsmedborgarutstrålningen, och Ottawa var den plats han allra helst ville leva sitt liv.
Hur kan det komma sig?
Man glömmer att det finns en liten pojke från en småländsk by bakom stjärnglansen.
Erik Karlsson i Ottawa-tröjan
En vanlig fikastund i en vanlig småstad
För många år sedan skickade Expressen ut mig i de småländska byarna för att spåra rötterna till tre av de tyngsta förstärkningarna till VM-truppen 2012. Johan Franzén och Erik Karlsson fostrades i Landsbro, Niklas Hjalmarsson är uppväxt i Russnäs några mil därifrån.
Jag drack kaffe och åt hembakat i Eriks föräldrahem, sköt på den gamla rostiga målburen som stod kvar på gräsmattan (och pappa Jonas fick visa varifrån hockeygenerna kom).
På det hela taget var det en väldigt vanlig fikastund i ett vanligt litet svenskt samhälle, och det var där Erik formades.
Och det var så han förklarade sin kärlek till Ottawa, en med NHL-mått mätt väldigt osexig stad, när jag frågade om varför han gillar den så mycket
”Jag är från en liten by”.
Småländskan bröt igenom ännu lite kraftigare just på den meningen.
För Erik har tryggheten och gemenskapen i Ottawa, en med nordamerikansk mått liten stad, gjort att han kunnat känna sig hemma. Det var därför han kallade det för sitt ”forever home” på presskonferensen efter trejden därifrån, och det var därför flytten blev så känslosam.
Situationen som hade uppstått (för att tala klarspråk: Eugene Melnyks ägarskap) gjorde att han inte längre såg en framtid i Senators men kärleken till Ottawa finns kvar.
Det är därför vi står inför en av grundseriens mest speciella matcher.
Det här är matchen du ska titta på
Jag brukar alltid konsumentupplysa om våra matcher i den här spalten, så denna gång gör jag det med mer eftertryck än någonsin: 18.30 på Viasat Hockey/Viaplay som inramar NHL-studion den här drabbningen.
Jag törs påstå att om du bara ska se en match den här grundserien (och vill att den ska gå på icke-hardcoretid i Sverige) så ta denna.
Det kommer bli en speciell kväll.
Jag vet inte hur Erik kommer att reagera. Han har under hösten visat ett stort tålamod och har lyckats hindra sig själv från att vilja göra för mycket för fort, men tro mig: han kommer att vilja göra en så bra match han bara kan den här aftonen.
Givet att Erik har visat en uppåtgalopperande formkurva de senaste matcherna så blir jag inte förvånas om han lever något alldeles extra.
***
21.00 på söndag har vi också en finfin match. Washington tar sig an Anaheim, mitt hemmalag. Ducks har spelat klart bättre på slutet, och förstakedjan med Rakell-Getzlaf-Kase är riktigt underhållande när de får snurr.
Getzlaf är alltjämt en enormt underhållande spelare. Gubbstark på ett sätt som de inte görs längre, och en sådan där ”våga vägra skjuta”-spelare som jag tycker är som mysigt (även om han ibland låter den flyga, och då gör det med våldsamt kraft).
***
På tal om att våga vägra skjuta: senaste Hockeyklubben var avsnittet då jag fick posta mitt samtal med Joe Thornton om denna ädla konstarten som är passningsspel. Hoppas verkligen ni såg det.
Finns på Viaplay eller viafree: https://www.viafree.se/program/sport/hockeyklubben
***
Sagt det förr, säger det igen: Erik Karlssons karriär är en av de bästa vi kommer att få uppleva. När jag gjorde en rejäl djupdykning uppe i Kanada häromåret och försökte bena ut Karlssons storhet så var det flera föredetta NHL-spelare som inte hade några problem att se honom sluta upp med en karriär värdig att nämnas i samma mening som Forsberg och Lidström.
Debatten kring exakt vem han förtjänar att jämföras med får vi nog ta en annan dag, men han är en av våra riktiga stora där borta.
***
Erik är redan nu på pallplats över våra största backar någonsin. Den oundvikliga debatten om Karlsson vs Salming kommer sinom tid bli en som jag gissar kommer innebära en kollision mellan två olika generationer.
Men den lämnar vi därhän just för tillfället.
***
Med all respekt för John Carlson och Vilde Billy från Märsta: världens bästa Karlsson är han i alla fall.
***
Betade lite i den svenska poängligan för backar genom alla tider. På extra Gretzky-manér så skulle Lidas leda den med bara assist. Börje Salming är tvåa med 787 – Lidas har 878 äpplen.
Om Lidas bara fick räkna powerplaypoäng skulle Salming mästra honom – Lidas har 590 PP-pinnar – men han skulle ändå vara tvåa genom alla tider framför Fredrik Olausson på 581.
Han var bra på att göra poäng, den gode Nicklas, är vad jag försöker säga.
***
På tal om produktion så gjorde Douglas Murray mål i snitt var 74:e match han spelade i NHL. Faktum är att han har det femte sämsta målsnittet någonsin i NHL-historien bland spelare som gjort minst 500 matcher (Douglas hade 518 kamper och sju strutar).
Det är coolt. Fråga mig inte varför.
***
Ni hittar inte en människa som bär upp en hatt bättre än Willie O’Ree.
***
Tittade Vancouver med en kompis häromdagen och han ställde en fråga som jag tänkte lät väl generös, men som blev mer tänkvärd när jag sög den: kan Elias Pettersson nå en peak jämförbar med Peter Forsbergs?
Alltså, kan han bli en världsspelare som när allt faller på plats levererar en säsong som gör honom till den kanske bästa spelaren i världen.
Det lät som sagt väl generöst under Connor McDavid, Auston Matthews och co-eran, men ja. Allt han gjort så här långt, både förra året i Sverige och så här långt i Vancouver, pekar ju faktiskt mot det.
Tänkvärt var det i alla fall.
Här kan du läsa mer om NHL
