Lucas Elvenes klar för Växjö.
Marcus Hardegård klar för Timrå.
Om det stämmer, det kan jag inte säga säkert. Men det är märkligt att det väcker sån ilska på sina håll.
Två uppgifter om spelare som gjort klart med nya klubbar innan den nuvarande säsongen är slut.
Tänk att det provocerar så mycket att spelarna säkrar upp sin framtid och förbereder sig för vad som ska hända med deras liv när deras kontrakt går ut.
Men när Marcus Hardegård skrinnar ut inför hemmapubliken buas han alltså ut. För att han ska eventuellt flytta till Timrå.
Vem hade inte gjort samma sak i liknande situation? Det vore snarare konstigt om spelarna inte började fundera på framtiden när de närmar sig ett slutdatum, de har kanske familj och barn och andra inblandade.
Men att det blir sån irritation över det – fortfarande – det förvånar mig ändå.
Undantaget – det viktigaste vi har
Undantaget – om det är två rivaliserande lag som är inblandade. Då kan jag förstå att det sticker i ögonen på supportrarna, som vill se att spelarna anammar samma känslor mot motståndet som dem – inte förhandla om att börja spela där.
Rivalitet och känslor kring matcherna är det viktigaste vi har och där får allt gränsen gå.
Men utöver det bör man kunna utgå från att spelarna inte bara är professionella och fortsätter ge allt för den klubb de spelar för. Varför skulle exempelvis Hardegård kasta bort de eventuellt sista månaderna i Luleå och en chans att vinna SM-guld för att han ska spela i Timrå nästa säsong? Allt han tränat för, kämpat för, skulle plötsligt vara mindre värt?
Nej, det köper jag inte.
Då och då ser man åsikter om att man borde ha en gräns för när spelarna får börja förhandla med en ny klubb.
Lycka till med det.
Ett sådant regelverk skulle agenterna runda hur lätt som helst.
I superreglerade NHL finns det ju ett stopp för detta före den 1 januari under spelarens sista kontraktsår. Nåt sånt skulle man kanske kunna införa. Men skulle det förändra något i fallen Hardegård och Elvenes?
Med det sagt – det är naturligtvis spännande och intressant när nyheter som dessa kommer ut.
Men det är en del av sporten, det är business – hur lite vi än vill att hockeyn ska vara business så kommer vi aldrig komma ifrån det när sporten genererar såna pengar som den gör.
En otrolig dramatik väntar
Den här SHL-säsongen lever dessutom upp till hajpen. Vi har en fantastisk avslutning på serien att se fram emot. 17 matcher kvar och en otroligt rafflande kamp kring alla strecken.
SHL inledde ju med att vara väldigt segregerad.
Några tydliga topplag, följda av många väldigt ojämna, och så HV71 och Modo i botten som slagpåsar.
Nu är alltjämt Brynäs och Färjestad kvar i toppen och har dragit ifrån som den tydliga duon som gör upp om seriesegern.
Bakom dem finns tre lag som är jämnast av de ojämna – Timrå, Frölunda, Luleå.
Därefter det helt galna sjoket från plats 6 till 14.
Visst är det svårt at se Skellefteå och Växjö halka ner till bottenplatserna, men i övrigt? Det känns vidöppet.
Det visar hur sjukt spännande den här serien är den här säsongen.
Fyra poäng mellan lagen på plats sex till tio.
Fem poäng är avståndet från plats 7 till 13.
Fyra poäng från plats 11 till 14.
Helt galet jämnt, och förutsättningarna kastas om efter varje omgång.
När ska eländet ta slut?
För en vecka sedan skrev jag att Rögle är det värsta krislaget.
Sedan gnuggade man till sig 2–1-segern mot Frölunda och visade stark karaktär där. Sedan det bättre laget mot HV71, där det var snudd på otroligt att inte pucken ville in. Det är en väldigt tung säsong för Rögle, och de kan hamna i negativt kval, definitivt.
Men det värsta krislaget är ju Örebro. Sex raka förluster och inte en enda poäng inspelad på dessa matcher.
Nu på nionde plats och det börjar bli akut läge.
4–6 hemma inför 5 400 pers mot Modo måste svida rejält. Succémålvakten Jonas Arntzens dråpliga felskär vid Lukas Jaseks mål var talande för Örebro – man faller.
När ska de få stopp på eländet?
