Vi har givetvis Stockholmsderbyna.
Vi har Skånederbyna.
Daladerbyna.
Vi har rivaliteten i norr, vi har rivaliteten mellan Brynäs och Leksand, mellan storstadslagen Djurgården och Frölunda, vi har HV71–Linköping och vi har storklubbarnas kamp där Färjestad alltid finns som en stor antagonist kring de historiskt största klubbarna.
Men allt det har vi sett massor av de senaste åren.
Inget ont om det.
Men Västerbottens-derbyt har vi inte sett i tävlingssammanhang på 19 år.
Det sista oförstörda derbyt i svensk hockey?
Förväntningarna var därefter.
Skyhöga.
På förhand dock – ett Skellefteå som var tung favorit. Egentligen ingenting pekade på något annat än en seger för regerande mästarna 13 mil norrifrån.
Det blev det jag var mest rädd för – ett antiklimax.
Skellefteå gjorde mål i första bytet genom Arvid Lundberg – efter försvarsmisstag från hemmalaget som alltför enkelt sorterade fel i positionerna.
Att Björklöven kort därefter billigt fick ett powerplay hjälpte inte. Rickard Hugg kontrade in nästa mål – en kalldusch efter bara 1.32.
Nej, Björklöven var aldrig ens nära. Starten i sig var den värsta tänkbara. 0–3 kom snart också och det var i underkant.
Inte heller kunde de tänkta stjärnspelarna göra något åt saken.
Robin Kovacs var en x-faktor som jag kände hade kommit bort lite i diskussionerna inför derbyt. En karaktär som skulle kunna växa och frodas i en het match som denna.
Men icke. Kovacs utgjorde ingen faktor för Löven i den här matchen. Inne på de tre första målen, och i Lövens anfallsspel var han långt ifrån den kvalitet han kan hålla.
Svaga puckmottagningar, svårt att göra sig spelbar och det tog lång tid innan han fick första farliga avslutet – och fick då inte den träff han hade behövt.
Kovacs var inte ensam om det. Även spelare som Chris DiDomenico, Phil Di Giuseppe, Oscar Tellström och Tristen Robins åkte mest runt i tomma intet mot ett Skellefteå som var alltför bra.
Pär Lindholm har plötsligt hittat en form som inte skådats från veteranen på flera år. Pontus Johansson hade lekstuga med pucken. Oscar Lindberg var genialisk som alltid kring de små detaljerna, som vid framspelningen till Rasmus Bergqvists 0–4-mål.
Då skanderade Skellefteåfansen ”allsvenskan” mot motståndet – träffande, då det helt enkelt var klasskillnad.
Lövenfansen svarade med att riktat mot de egna spelarna ropa ”visa hjärta” – och ja, nog kämpade man.
Men även där kunde man ha gjort mer.
Jag hade velat se mer ilska och frustration.
Klart att man inte behöver slå huvudet av någon – men nu blev förnedrande.
En Lövensupporter jag pratade med före matchen tog just upp det – vad händer om det står 0–4 tidigt, med tanken på att matchen skulle kunna urarta med ett frustrerat hemmalag som skulle kunna börja spela fult och ge igen med fysiska tilltag i frustrationen.
Men inte ens det fick det här derbyt. Istället fortsatte Skellefteå att åka i cirklar och åttor kring Lövenspelarna. När 0–5-målet kom, var det 7–31 i skott på mål.
Skellefteå visade klass. Björklöven, ingenting.
När Skellefteå gjorde 7–0 åkte Mikkel Aagaard förbi Björklövens bås och tittade långt efter hemmalagets spelare och med ett litet hånleende på läpparna.
Svaret – obefintligt.
Inte ens lite ilska fick vi se.
Hade det lett till fler utvisningar – ja, låt det bli så då. Men nu fick Skellefteå tre poäng och det gjorde knappt ont.
Jag tycker fortfarande att Björklöven hör hemma i SHL sett till atmosfär, historik, intresse och ambition.
Men på isen, där har verkligheten kommit ikapp.
